The Polar Express (2004)

Det är första advent och traditionsenligt bjuder bloggen på en tvättäkta julfilm. I år blir det dessutom tre till, en varje adventssöndag. Mycket nöje!

***

alt. titel: Polarexpressen

Förra året bjöd bloggen på jultågsfilm första advent i form av Hallmark-klägget The Christmas Train. Så varför inte göra om konststycket? Alltså skriva om en jultågsfilm, inte försöka mäkta med ytterligare dravel från Hallmark. Bakom The Polar Express hittar vi pålitliga namn som Robert Zemeckis, Tom Hanks och Alan Silvestri, så det måste ju innebära att vi nu snackar kvalitet av högsta klass?

Mja, skulle jag säga. Jag tror mig veta att filmen är en favorit hos många, sannolikt i högre utsträckning bland generationer som var klart yngre än mina egna 32 bast när filmen hade premiär. Kunde man svälja helheten med hull och hår som barn kan jag mycket väl tänka mig att The Polar Express kan bära med sig en hel del nostalgi. Men själv missade jag alltså tåget…

Att se The Polar Express först i vuxen, och aningens mer cynisk, ålder avslöjar tyvärr allt för tydligt dess enorma brister. Till att börja med skulle jag vilja parafrasera Dr. Ian Malcolm: ”The animators and the director were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should”. Filmen har den tveksamma äran av att anses världens första som förlitade sig på ”all-digital capture”. Hela kalaset kostade 165 mille och tyvärr föll experimentet inte särskilt väl ut. Jag vet att jag redan vid första titten kände mig vagt obehaglig till mods av uncanny valley-effekten, snarare än imponerad av hantverket. Den känslan håller fortfarande i sig.

Tom Hanks gillade ju att jobba med Zemeckis och gick med liv och lust in för projektet som exekutiv producent samt gav röst till inte mindre än sex olika roller. Mest igenkännbar som den mustaschprydde konduktören, både röst- och utseendemässigt. Men hur mycket jag än gillar Hanks, funkar just den här prestationen inte alls för min del – hans röst låter alldeles för ansträngd och gäll. Ungefär som om Hanks bestämt sig för spela den lite för tokrolige farbrorn som ska skoja med alla barn oavsett om de vill eller inte.

Sedan har vi själva historien, vilken bygger på en bok av Jumanji-författaren Chris Van Allsburg. Jag har inte läst den och vet därför heller inte hur mycket som är taget direkt från förlagan. Men jag vet att jag upplever The Polar Express som mer av nonstop actionös än julemys. Det börjar ganska tidigt i filmen, med ett gäng hysteriskt dansande kypare, vilka för min del inte alls signalerar ”julfilm” utan snarare ”överspänd och skrikig barnfilm”.

Och därmed är vi framme vid historiens själva kärna, budskapet jag har fått allt svårare att svälja oavsett var eller i vilken form det dyker upp. Propagerandet för den blinda barnatron, att det på något sätt skulle innebära katastrof om barn slutar tro på jultomten. The Polar Express blandar förvisso upp det hela med uttrycket ”christmas spirit”, men det är inte förrän vår unge huvudperson innerligt önskat att han ska kunna tro på tomten (som han inte ser) som allt löser sig och han dessutom får en belöning som jag inte tycker han gjort sig det minsta förtjänt av.

Detta budskap blir än mer anmärkningsvärt i The Polar Express eftersom vi här också får träffa den fattige Billy. Filmen begär alltså att vi ska tro på tomten som en fristående och reell kraft, vilket i så fall borde innebära att han dittills faktiskt inte gett två ruttna lingon för stackars Billys situation. Vår huvudperson har börjat misstänka att det är hans föräldrar som fixar alla julklappar och därför tappat tron på tomten. Billy har uppenbarligen tappat tron (eller ännu värre, göder fåfänga förhoppningar varje år) eftersom han aldrig fått några julklappar. Eller i alla fall inga som varit tillräckligt substantiella för att han ska tycka att julen är en högtid värd namnet.

Som om det inte vore illa nog fortsätter både nissar och tomten att strunta i Billys erfarenheter när de väl är framme vid Nordpolen. När han hittar vad som tycks vara hans livs absolut första egna julklapp tas den raskt ifrån honom med försäkran ”It’s in good hands. Trust me”. Yeah, right… Även jultomten försöker släta över sitt mångåriga förbiseende genom att svamla om hur vänskap är den största gåvan. Mycket bättre än alla julklappar (som han dittills alltså struntat i att skänka Billy). Och även om Billy till slut faktiskt också får den där riktiga julklappen känns det som om en mycket bättre present hade varit något i stil med mer välbetalda jobb till hans föräldrar eller ett bättre hus. You had one job, Santa…

Jag har alltså svårt att se det bottenlöst tragiska i att barn slutar tro på tomten. Men etter värre är att pushandet av det budskapet i någon mening säger till alla barn, som inte får en massa julklappar eller kanske till och med far illa, att det skulle kunna bero på att de själva saknar den rätta tron/julandan eller varit ”naughty”. Alternativt att tomten inte drar sig för att, av helt outgrundliga anledningar, säga ”fuck you” till dem.

Jag kan inte ge The Polar Express ett absolut bottenbetyg, animeringshantverket är för banbrytande för det. Men det finns för min del inte mycket annat som talar för den. Ska jag kunna hitta en bättre jultågsfilm till nästa år månne? Tredje gången gillt, och allt det där. Den som lever får se.

The Walk (2015)

För oss cyniker är det lätt att hitta ett annat ord för ”drömmare” – ”besatta”. För vad annat kan man kalla franske lindansaren Philippe Petit som får för sig att han ska gå på lina mellan World Trade Center-tornen efter att ha sett en tidningsartikel om konstruktionen av dem?

The Walk är Robert Zemeckis försök att i friare form än dokumentären Man on a Wire från 2008 berätta hur Petit kuppade sig in i tornen, spände upp en lina mellan dem och den 7 augusti 1974 spatserade fram och tillbaka på en stålkabel 400 meter upp i luften. Allt medan New York-poliserna som till slut anlände stod och hoppade på stället av nervositet över att galningen förr eller senare skulle falla mot en säker död.

Fortsätt läsa ”The Walk (2015)”

The Clan of the Cave Bear (1986)

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Fortsätt läsa ”The Clan of the Cave Bear (1986)”