You are currently browsing the tag archive for the ‘Alfred Hitchcock’ tag.

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

För att hålla kostnaderna nere köpte bolaget upp radiomanus från BBC och filmade i stora hus istället för att utrusta dyrbara studios. Ett sådant radiomanus var ”Appointment with Fear” och ett sådant hus var det ståtliga Oakley Court.

Mot den bakgrunden känns det betydligt mindre konstigt att The Man in Black introduceras av en man som kallar sig ”The Story-Teller” och som informerar tittarna om att vi nu ska få ta del av en historia full av ”jealousy, intrigue and…murder!” För att vara på den riktigt säkra sidan presenterar historieberättaren även dramats huvudsakliga rollfigurer och där får vi en kanske första antydan om hur lite Hammer brytt sig om att anpassa det före detta radiomanuset till sitt nya medium. Det är i och för sig en introduktion som också känns igen från 30-talsfilmen The Murder of Maria Marten med Tod Slaughter.

Alltnog, Henry Clavering är en man vida känd för sina kunskaper i de mystiska yogi-konsterna och den här kvällen ska han utföra konststycket som kallas ”physical catalepsy”. Hans kropp kommer att i allt väsentligt att vara död men hans sinne kommer att fortsätta vara levande. För att vara säker på att allt går rätt till förklarar Henry för sin fru Bertha och hennes synnerligen otrevliga dotter Janice att det måste vara alldeles knäpptyst medan han utför sitt kraftprov. Minsta ljud som stör hans koncentration kan döda honom på riktigt.

Och si, katastrofen inträffar! En tavla faller ned från väggen och strax därefter faller Henry ned från sin länstol på golvet – död. När det är dags att läsa upp testamentet har Henrys biologiska dotter Joan anlänt (Bertha var alltså fru numero due) och det visar sig att hon får ärva allt (utom de futtiga 5 000 pund som Bertha kan lägga vantarna på). Det kommer knappast som någon överraskning att det ondsinta mor och dotter-paret omedelbart börjar konspirera för att, à la Gaslight, driva Joan till vansinne och därmed själva kunna ta över det det ståtliga Oakfield Tower (aka Oakley Court).

Nej, det här var ju inte så värst bra… Hitchcock gjorde sig ju mer eller mindre en hel karriär på filmmanus som gick ut på att vi i publiken visste något som filmens rollfigurer inte gjorde för att skapa andlös spänning. Men Bertha och Janices övertydliga konspirerande mot stackars oskyldiga Joan är enbart tråkigt. Det roligaste med den vinkeln är hur de bägge kvinnorna ständigt får blossa på cigaretter för att understryka hur cyniska och kallhamrade de är.

Driva-någon-till-vansinne-gaslighting-plotten funkade ju helt ok i She-Wolf of London men där höll manuset ändå en smula på ”mysteriet” och Hazel Penwarden som spelar Joan är knappast någon June Lockhart. Då var det roligare att se Anthony Forwood som spelar Janices dandyaktige fästman Victor Harrington, vilken till och med får bränna av ett par guldiga oneliners (”She’ll cut your throat for sixpence. I wouldn’t do it for under half a crown”). Och trots att hon hela tiden i detalj får förklara exakt vad hon tänker göra och varför, har Betty Ann Davies tillräckligt med tryck i sin hänsynslösa Bertha för att även den rollen ska bli ganska cool.

Förvisso lägger The Man in Black fram en vändning i historien när det är en kvart kvar av filmen, men det är tyvärr too little, too late för att rädda helhetsintrycket. Filmad radio visar sig vara ännu svårare att bemästra än filmad teater.

Annonser

Är det månne 2019 års Halloween-tema som står och stampar i farstun?

Jomen, visst är det det. Förra året lyckades jag i alla fall väta en fot i det italienska skräckfilmsträsket och det geografiska fokuset gav mersmak. Så till i år har jag blickat ut över en betydligt större göl – brittisk skräckfilm. Inte alltid så lätt att skilja från amerikanska produkter förstås men vi kan ju bara göra vårt bästa.

Urvalet har varit lika slumpartat som tidigare år. Ivrigt googlande på fraser som ”best british horror movies” och inköp av halv-obskyra 70-talsproduktioner. Tyvärr är det ju så att med filmernas sällsamhet väller också priset över alla bräddar eller också går det helt enkelt inte att få tag dem på laglig väg. Så jag har ofta landat någonstans i häradet av rimligt prissatta rullar från brittiska Amazon (som numera främst är en förmedlare för andra säljsajter).

Fördelen med ett sådant här tema är att man får chans att både kolla upp titlar som legat och skvalpat i bakhuvudet (Don’t Look Now) och upptäcka helt ”nya” filmer (Creep). Dock måste påpekas att jag givetvis tidigare både sett och skrivit om brittisk skräck, landet är ju inte remarkabelt ovanligt i filmsammanhang om vi säger så.

Blood Dracula pic

Det tydligaste exemplet är förstås 2013 års Halloweentema som ägnades helt åt tungviktaren Hammer Film Productions. Nu hade jag förvisso ett par Hammer-surdegar som fortfarande låg kvar och jäste ända sedan dess och det känns närmast pinsamt tillfredsställande att exempelvis äntligen ha kunnat komma fram till bolagets första Frankenstein-rulle (efter att ha checkat av Dracula från 1958 i 2015 års vampyrtema).

Tack vare det tidigare Hammer-fokuset har jag i år dock gjort mitt bästa för att exempelvis plocka upp filmer från konkurrenter som Amicus Productions och Tigon British Film Productions.

Men den brittiska (skräck)filmhistorien är förstås äldre än både Hammer, Amicus och Tigon. Såvitt jag kan förstå är den till stor del formad av skattesatser och, särskilt i perspektivet skräckfilm, censur samt amerikanska intressen. Exempelvis började Alfred Hitchcock sin bana 1919 eller 1920 (Wikipedia är inte helt konsekvent här) hos den brittiska grenen av amerikanska Famous Players-Lasky Corporation, vilka ville kapa åt sig en del av det brittiska filmmarknaden.

Redan mot mitten av 1920-talet hade den inhemska filmproduktionen därför motats in i ett ganska litet hörn och myndigheterna såg till att vidta åtgärder via Cinematograph Films Act (1927), vilken stipulerade att biografer måste visa en viss andel brittisk film. Åtgärden skapade förvisso en betydligt större marknad för den brittiska filmindustrin men samtidigt är det en form av reglering som knappast ger optimala förutsättningar för kvalitet och genomtänkta produktioner.

Lagen skapade dock utrymme för att pusha en typ av victorianska melodram, vilka kunde marknadsföras som genuint brittiska. Välbekanta historier som den om Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street slog an hos publiken medan exempelvis Boris Karloffs The Ghoul, producerad av Gaumont British, tenderade att ses som sämre kopior av Universals populära filmer.

DraculaSå trots att den brittiska litteraturhistorien är full av makabra och gotiska berättelser (utöver de victorianska melodramerna, förstås) och det fanns gott om duktiga både regissörer och skådespelare i landet, verkar bägge mestadels ha migrerat västerut, till Hollywood. Det gäller såväl Dracula och Frankenstein, som James Whale och Boris Karloff.

För skräckgenrens del var klimatet dessutom förhållandevis bistert när det gällde censur. British Board of Film Censors förhöll sig tveksamma när det gällde tysk expressionism i form av Dr. Caligaris kabinett (mentalsjukhusscenerna kunde verka upprörande på vissa delar av publiken) och rakt av förbjöd Nosferatu (vilket i och för sig eventuellt skulle kunna skyllas på rädsla för Bram Stokers änka, vilken höll stenkoll på den ekonomiska sidan av makens litterära arv).

Filmer som Universals Dracula och Frankenstein orsakade tillräcklig uppståndelse från aktörer som National Society for the Prevention of Cruelty to Children för att censuren generellt skulle förhålla sig ganska ogin gentemot skräckfilmen till och med slutet av andra världskriget. Särskilt under kriget fanns det naturligtvis också ett nationellt intresse av att enbart lyfta fram film som på olika sätt kunde anses stärka folkets moral. Och skräckfilm tillhörde inte den typen av film, för att uttrycka det milt.

To be continued… (redan senare idag, faktiskt)

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Läs hela inlägget här »

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

i-walked-with-a-zombieFörfattaren Val Lewton anställdes 1942 för att basa över produktionsbolaget RKO:s skräckfilmer under tre tydliga förutsättningar: filmerna skulle vara max 75 minuter långa, ingen av dem fick kosta mer än 150 000 dollar och hans chefer skulle sätta titlarna. Nu var Lewton emellertid en smart man och knappast någon gröngöling i Hollywood-sammanhang. Han anställde därför regissören Jaques Tourneur och tillsammans åstadkom de den numera klassiska Cat People. Eftersom Cat People kostat mindre än Lewtons budgetgräns, men kom att spela in miljoner, var det liksom inte så mycket snack efter det.

Läs hela inlägget här »

StokerLystring! Skicka hem gästerna, ta ned girlangerna och sätt en skyddande glaskupa över tårtan. Att fira 18-årsdag är ingen större hit för India Stoker när den dagen sammanfaller med hennes pappas eldfängda krockdöd. Det blir istället till att planera en begravning. På den efterföljande mottagningen dyker den för India hittills okände farbror Charlie upp som gubben ur lådan.

Läs hela inlägget här »

The Hateful Eightalt. titel: The H8ful Eight

Till det avlägset belägna raststället och vägkrogen Minnie’s Haberdashery flyr åtta främlingar och en kusk undan en svår snöstorm som drar genom Wyomings karga bergslandskap. Det har inte hunnit gå särskilt många år sedan det amerikanska inbördeskriget avslutades och stämningen blir aningens spänd när det visar sig att en av de åtta är klädd i grå officersuniform medan en annan inte bara är klädd i en blå vapenrock utan dessutom har en hudfärg som är distinkt icke-vit.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser