Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Carpenter sätter, vad jag kan se, normen för vad som gäller för en final girl med sin Laurie Strode. Här kan jag bara anta att föregångaren Jess i Black Christmas var lite för vuxen och kapabel för passa i den mallen. Laurie är ordentlig, på gränsen till tant-prudentlig (de där vita strumpbyxorna!!). Absolut ingen social paria men heller inte särskilt bekväm när det kommer till det motsatta könet. Hon slår omedelbart ifrån sig när kompisen Annie försöker fixa en dejt med killen som Laurie erkänt att hon är lite intresserad av.

Lauries kompisar Annie och Lynda är desto mer intresserade av att ägna sig åt the nasty och vi bjuds också på det sedvanliga under-täcket-guppandet med Lynda och Bob. Jag uppfattar hela akten som något bägge två är med på och tycker om. Lynda är en generellt sett glad och sorglös personlighet. Till viss del skulle man kunna kontrastera detta mot scenen mellan Michaels syster och hennes pojkvän i inledningen, anno 1963. Här är pojkvännen lite mer på, lite mer tvingande, men inte så att det känns som ett solklart övergrepp. Systern tycks dessutom vara glad och nöjd även efter vad som måste vara ett av världshistoriens kortaste samlag.

Jag tänker att grejen med Halloween och sex är att (begäret efter) de köttsliga relationerna får både Annie och Lynda att framstå som oansvariga. Kruxet är inte att de har sex, utan att det får dem att överge både plikter och vanlig, jäkla hänsyn. VSB: Lynda och Bob kryper utan problem ned i sängen hos föräldrarna till Annies barnvaktsuppdrag för kvällen. Ett uppdrag som hon i sin tur lämpar över på präktiga Laurie eftersom hon måste åka och hämta pojkvännen Paul. Annie och Lyndas fokus på sex(uella relationer) gör det lättare för Michael att plocka dem, en och en. Deras nakenhet gör förstås dessutom känslan av utsatthet än mer påtaglig. Jämfört då med Laurie som inte har mycket annat för sig än att behålla kläderna på, sticka och lyssna på Tommy och Lindsey som ser the boogeyman tvärs över gatan.

Förflyttar vi oss till Camp Crystal Lake och två år senare uppfattar jag inte ens detta problematiserande av sex. De enda vi får se ha det är Jack och Marcie och i likhet med Lynda och Bob verkar de bägge två tycka det är ganska mysigt. De nonchalerar inga plikter eller ansvar i sammanhanget och det är ju också betydligt fler än bara de som faller offer för mördarens uppfinningsrikedom. I detta fall är alltså sex (eller längtan efter det) ingen omedelbar dödsdom som i Halloween.

Samtidigt lägger manuset in en liten anings ambivalens i detta (för att uttrycka det milt) eftersom Friday the 13ths hela raison d’être eller upphov är två ungdomar som har (otillåtet) sex. I Halloween är det högst oklart om det är åsynen av systems sexuella drifter som triggar Michael eller om han förr eller senare tagit till kniven ändå. Så icke vid Camp Blood – hade de där första lägerledarna kunnat hålla begären i schack hade lille Jason Vorhees aldrig drunknat till att börja med. Så i det avseendet höjer efterföljaren ett avsevärt mer moraliserande varningens pekfinger till publiken.

Så är vi då framme vid The Burning, filmen som fick mig att börja fundera på allt detta. För ärligt talat, sex- eller genus-vinkeln är faktiskt otroligt obekväm i denna film. Vilken som av en ren händelse råkar ha ett manus författat av Harvey Weinstein… Nu ska man kanske inte dra allt för stora växlar på ett tidshopp på 30 år men lite undrar man ju.

Alltnog. Förutom att det hela inleds med killgäng som tillåts drägla över BH-lösa och bikinitrosklädda tjejer innehåller The Burning två tydliga relationer eller scener med sexuellt innehåll. Till att börja med har vi Karen och Eddie som smyger iväg från lägerelden, men hon tvekar ändå. Han blir successivt allt mer påstridig och när hon definitivt säger ifrån blir han fly förbannad. Efteråt, när det ser ut som om Karen eventuellt tagit så illa vid sig att hon stuckit från lägerplatsen helt på egen hand, formulerar Eddie det lite förtroget till Todd, man-to-man, att han ”maybe came on a little strong”. Maybe, Eddie. Maybe…

Så har vi då Sally och hennes biffige mobbar-kille Glazer. Sally straffar i mina ögon omedelbart ut sig genom att inte göra mycket mer än att skratta när han ger sig på mobboffret par preferance, Alfred. Men det ursäktar förstås inte att Glazer vid flera tillfällen mer eller tvingar till sig kyssar från sin käresta. Hon måste handgripligen hålla honom ifrån sig men lämnar samtidigt minst sagt tvetydiga signaler eftersom hon alltid avslutar interaktionerna med förtäckta löften och gäckande leenden. När de till slut hamnat i sovsäcken tillsammans ute i skogen kan han inte genomföra samlaget och hon får trösta. Alltså inte samma obekväma situation som mellan Eddie och Karen men heller inget som signalerar att sex varken är särskilt kul eller njutbart. Vilket i mina ögon gör att The Burning skiljer sig ganska rejält från sina föregångare.

Det är också lockande att se innehållet (även det som inte gäller sex) i The Burning som en aktiv kommentar till Friday the 13th och slasher-stereotyperna. Men eftersom filmen kom redan 1981 undrar jag hur många stereotyper det egentligen fanns att förhålla sig till så pass tidigt?

I likhet med Friday the 13th är det dessutom många fler som faller under Cropsys häcksax än enbart nuppande tonåringar, så jag ska kanske inte tolka in allt för mycket i detta. Det tittaren dock tydligt tar med sig från alla tre filmerna är förstås att det om inte annat är bra mycket säkrare att inte ha sex än att ha det. En trop som tycks ha landat betydligt bättre i det tidiga 80-talet än föregångaren Black Christmas vuxnare attityd där vår final girl Jess bevisligen haft (oskyddat?) sex.

Oavsett hur det framställs skulle jag vilja påstå att sex, eller åtminstone löftet om det, är ett viktigt element inom slashergenren. Och även om Scream-Randys absolut första skräckfilms-regel är ”You can never have sex” utgör avhållsamhet långtifrån någon garanti för överlevnad. Så varför inte passa på att ha lite trevligt innan man får en pil genom halsen?