Idiot (1869)

alt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Annonser

It Follows (2014)

Än en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.

En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Warui yatsu hodo yoku nemuru (1960)

alt. titel: Onda män sover gott, The Bad Sleep Well

Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.

Bröllopstalen handlar mer om att glorifiera Bolaget (som råkar fira treårsjubileum samma dag) och brudens bror lättar inte direkt upp stämningen genom att i ett halvberusat utfall lova Nishi ”Om du gör henne olycklig, dödar jag dig!” Inte heller blir det bättre av att en anonymt skickad magnifik bröllopstårta alluderar på en tidigare skandal som innehöll samma huvudpersoner som den nuvarande: herr Iwabuchi, administrative chefen herr Moriyama samt kontraktschefen herr Shirai.

Ikiru (1952)

alt. titel: Att leva, Living

Det är inte lätt att vara offentliganställd i ett samhälle som tycks njuta av att skapa byråkratiska rutiner för allt. Till slut sitter man bara av tiden, i realiteten alltså slösar med skattebetalarnas pengar. Man måste dö en smula för att överleva och, inte minst, bli en fullvärdig medlem av det anrika sällskapet för ”putting things on top of other things”.

Hakuchi (1951)

alt. titel: Idioten, The Idiot

Om Kurosawas mästerverk Rashômon utforskade människans drivkrafter utifrån själviska motiv fokuserar han i Idioten mer på det motsatta spektrat. Vad kännetecknar sann godhet? Total uppoffran för andra människor rent fysiskt? Nonchalerande av den egna bekvämligheten? Att närma sig varje medmänniska på hans eller hennes villkor? Och hur skulle en person som besatt denna sanna godhet ses av andra? Uttalanden som ”Han är ju så snäll att han är dum” är inte helt ovanliga. Fjodor Dostojevskij försökte besvara den frågan i sin mastodontroman Idioten och historien om Prins Mysjkin blir i Akira Kurosawas händer historien om den blide Kameda.

Rashômon (1950)

alt. titel: Demonernas port, Rashomon

Tre män tar sin tillflykt undan hällregnet i den fallfärdiga Rashômon-porten, vilken när den byggdes på 700-talet markerade vägen som löpte mellan Kyoto och Nara. Nu är det dock länge sedan den markerade något mer än det sönderfallande japanska imperiet och det sägs att till och med demonerna själva flytt sin hemvist eftersom de aldrig kan matcha mänsklighetens ondska.

En präst och en vedhuggare har varit vittnen i ett polisförhör gällande mord på en samuraj och de berättar om sina upplevelser för den tredje mannen för att få tiden att gå. Fysiska bevis (en kvinnas hatt och en död kropp) talar nämligen inte alls ett särskilt tydligt språk och vi blir serverade en och samma historia från flera olika perspektiv. Fast egentligen är det ju inte alls samma historia, även om den slutgiltiga utgången aldrig förändras. Beroende på vem det är som har ordet, blir det tydligt att sanning är något högst subjektivt. Eller är den?