You are currently browsing the tag archive for the ‘Asylum’ tag.
alt. titel: Silent Night, Bloody Night, Deathouse, Death House
En film som sannolikt är mest känd (i den mån den alls är känd) under aka-titeln Silent Night, Bloody Night. Och då gissar jag att minst tre fjärdedelar av de som tror sig känna igen titeln egentligen tänker på ”äkta” slashern Silent Night, Deadly Night från 1984.
Men dagens film är alltså en proto-slasher, vilket innebär att den innehåller vissa drag som skulle återkomma inom undergenren men som trots det inte kan sägas vara en helgjuten spelare i slasher-laget. Night of… är å andra sidan inte helgjuten i särskilt många andra perspektiv heller.
Det som känns tråkigt är jag får en känsla av att det åtminstone finns frön till en helt ok skräckfilm i Night of… Själva grundhistorien utnyttjar många standardgrepp men har samtidigt en del innovativa element. Och även sådant som är skräckfilmsstandard kan ju bli bra om det görs rätt. Eller om filmen lyckas fånga den där undflyende ”atmosfären”. Men i det här fallet är det helt klart att regissör och medmanusförfattare Theodore Gershuny inte haft något vettigt grepp om vare sig hur han ska berätta sin historia eller introducera sina rollfigurer. Det hela är rörigt och fullt med märkliga scener som inte leder någonvart eller får sin förklaring alldeles för sent. Fotot är fult och, särskilt i slutet, så mörkt att jag faktiskt inte hänger med på exakt vad som händer. Allt för många skådisar gör allt för många undermåliga prestationer.
Grunden är i alla fall denna: i den lilla staden East Willard står Wilfred Butlers hus fortfarande kvar, trots att invånarna helst skulle vilja jämna schabraket med marken. Men även om Butler dog i en eldfängd olycka på självaste julafton 1950 lämnade han efter sig ett otvetydigt testamente som gav huset vidare till barnbarnet Jeffrey. Tjugo år senare anländer emellertid en advokat som säger att Jeffrey nu är beredd att sälja huset till staden för 20 000 dollar. In cash. By tomorrow.
Så medan stadens borgmästare febrilt försöker skrapa ihop stålarna roar sig advokaten i det märkligt välbevarade huset (med tanke på att det har stått tomt i tjugo år) tillsammans med sin älskarinna. Det dröjer dock bara en liten bit in i parets coitala umgänge innan någon går loss på dem med en yxa, ett öde som ska komma att drabba alla som vågar sig i närheten av Butlerhuset denna julaftonsnatt.
Jag har all förståelse för att det inte är så lätt att berätta en film som ska utspela sig i parallella tidslinjer. Men så klumpigt som de historiska ledtrådarna introduceras i Night of… får man bara inte göra. I alla fall inte om det ska finnas någon spänning kvar i det hela. Filmen är ett sammelsurium av olika berättarröster, gamla tidningar och avslöjande dagboksanteckningar (vilka i sedvanlig ordning är skrivna mer som en roman än dagboksanteckningar). Det är likaledes oklart varför mordorgien sker just när den sker eller hur alla mordoffer förtjänat sitt öde.
Å andra sidan, när vi väl kommer fram till återberättandet av dagboken framställs historien som en lite ryckig, sepiafärgad film-i-filmen där Gershuny kan ha hämtat en del inspiration från George A. Romeros Night of the Living Dead (kanske också till titeln på hela filmen?). Just det segmentet är det enda som får mig att se på Night of… med lite mer förlåtande ögon.
En hel del av skådisarna kommer från Andy Warhol-scenen, inte minst Mary Woronov i rollen som borgmästardottern Denise Adams. Hon var gift med Gershuny vid den här tiden och möjligen den som kunde locka med sig en del av sina kollegor. Hon har å andra sidan inga illusioner om ex-makens film: ”[Ted] tried to make it an artistic statement, but it didn’t work”. Kanske det där artistiska skulle komma från Worhol-skådisarna? I vilket fall som helst fungerar det dåligt – både enskilda prestationer och relationer skådisarna emellan blir ofta stela och konstiga.
Men vänta lite, varför kan man då säga att Night of… är en proto-slasher? Tja, förutom en viss body count (som å andra sidan inte ens spräcker tiotals-vallen) har vi en länge ansiktslös mördare som dessutom är iförd svarta skinnhandskar (förvisso mer av en giallo-grej men, men…). Morden har sitt ursprung i historiska händelser med en tydlig hämndvinkel. Men det finaste exemplet är kanske att mördaren ringer till olika personer och säger hotfullt kryptiska saker till dem för att locka dem till Butlerhuset. Ett drag som skulle komma att användas så otroligt mycket bättre av Bob Clark två år senare i Black Christmas.
Nej, Night of… var inte mycket att hänga i julgranen. Men är du ändå sugen faller filmen under public domain och kan därför ses alldeles gratis på exempelvis archive.org.
Fun fact: i någon mening delar Night of… ett viktigt element med Amicus-episodfilmen Asylum som kom samma år. Se hellre den istället.
Final girl: Diane Adams. Dock ingen klassisk sådan eftersom hon hamnar under mördarens radar sent i matchen. Tyvärr heller ingen särskilt överraskande sådan eftersom filmen börjar i slutet när Diane ser tillbaka på det hemska som hände för ett år sedan.
Historik/psykologi: Både skuldkänslor och hämndmotiv, i någon mening en slags Psycho-ripoff. Det är emellertid otydligt varför mördaren har väntat så länge med att genomföra det hela.
Vapen: Främst yxa för mördarens del. Andra använder sig dock med förkärlek av skjutvapen.
Killer-o-vision: Typ… Fast det är fler scener där vi ser delar av mördaren (främst handskbeklädda händer) men aldrig hens ansikte.
alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream
Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.
”I have a purpose, I assure you”.
Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.
Vampyrer får ibland kämpa lite för brödfödan. Klättra på väggar, stångas mot vitlök och försöka övertala allmänt motsträviga jungfrur. Manliga vampyrer, vill säga. Den kvinnliga vampyrvarianten som allmänt går under namnet succuba (succubus på engelska) torde å andra sidan ha världens lättaste jobb. En kurvigt snygg kvinna som förföriskt suger i sig cigaretter, drinkar och cocktailbär med samma vällustiga småleende lockar till sig män av alla de sorter.
Spielbergs version av det kosmiska kriget fick inte bara sin sedvanliga konkurrens från en Asylum-produktion som försökte rida på den stora filmens popularitetsvåg, utan också från det kanske mer okända Pendragon Pictures.
Men till skillnad från Asylums produktioner är Pendragons The War of the Worlds inget hastverk, något man slängt ihop på en tre-fyra månader för att kunna göra en hyfsad vinst. Nej, här har man lagt sig vinn om både kostymer, miljöer och brittisk engelska. Tyvärr gör det ingen som helst skillnad, Pendragon-versionen är lika usel som någonsin Asylum-filmer kan vara och tyvärr dessutom helt renons på det förra bolagets ibland ofrivilligt humoristiska poänger.
That’s what HE said!