You are currently browsing the tag archive for the ‘Cherry Falls’ tag.

Filmen fick en text för första gången på bloggen i mars 2015.

I den mån jag har gjort något förarbete inför detta Halloween-tema har det främst handlat om att jag lyssnat på den utmärkta brittiska skräckfilmspodcasten The Evolution of Horror som i sin allra första säsong avhandlade just slashergenren. Ett helt avsnitt ägnades åt It Follows, där både poddaren Mike Muncer och hans gäst inte kunde ösa nog med beröm över filmen.

Jag såg It Follows när den gick på bio och var tyvärr föga imponerad. Men man är ju inte sämre filmbloggare än att man kan ändra sig. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat hela grejen med It Follows eller att den på något magiskt sätt skulle hitta sin rätta hemvist bland alla de andra slasherfilmerna.

Men icke sa Nicke. Ok, jag kan för all del bättre uppskatta det rena hantverket som David Robert Mitchell gör med sin film, men min upplevelse av den blir inte avsevärt mycket bättre. Jag får inte ut något av den drömlika stämningen som ibland tar över, blir snarare irriterad på den. Fortfarande blir den alldeles för indie-quirky för min smak. Otaliga bilkörningsscener, som jag ju till och med uppskattade i Maniac tillsammans med sitt Carpenter-lika electronica-score, känns här både plan- och poänglösa.

I den här titten framgår i och för sig barndomsförlusttemat väldigt mycket starkare än när jag såg It Follows för första gången. Då hade jag mest fullt upp med att bena ut könssjukdomsanalogin och logiken. Den här gången ser jag istället att nära nog alla rollfigurer vid ett eller annat tillfälle pratar med längtan efter en sorglös barndom när man inte hade ett enda bekymmer i hela världen. När man var omedveten om skiljelinjerna mellan förort och storstad, kunde vara kompisar utan irriterande puppy-love-känslor och knappt ens visste vad sex var.

I den meningen skulle man väl kunna tänka sig att temat går att förena med den mer övertydliga symboliken i det överförda hotet – ”It” är inte bara sex, det är hela vuxenblivandet. När man inte längre bara kan kajka runt i en pool eller drömma om frihet, utan åtminstone måste bestämma sig för om man ska ta ansvar eller inte. Oavsett om det som hänt kan antas vara ditt ”fel” eller inte. Är det ok att avhända sig ansvar till någon annan (som inte gått med på det i förväg) med motiveringen ”Someone did this to me too!”?

Så hur var det då med den där slasherhemmahörigheten för It Follows? Såvitt jag förstod av poddsamtalet ville man hävda att filmen befinner sig i en ”slasher setting” i och med att den ofta utspelas i en uppenbart amerikansk storstadsförort. Själv kan jag inte tycka att det räcker. Visst, Halloween mer eller mindre odödliggjorde bilden av en obeveklig seriemördare på trygga förortsgator men efter det skulle jag vilja påstå att slasher-miljöerna spretade iväg i väldigt många olika riktningar. I mina ögon har förortsmiljö aldrig per automatik stavat ”slasher”.

Poddavsnittet nämnde också It Follows tydliga fokus på sex men att filmen vänder den tropen över ända på ett smart sätt. Jag kan hålla med om att analogin till exempelvis könssjukdomar är intressant, men samtidigt utnyttjade exempelvis redan Cherry Falls från 2000 (som jag dock inte har sett) klichén ”ha sex och du är död” genom att vända på den. It Follows använder sig alltså förvisso av tropen, men var långtifrån först med att göra det.

Förutom detta (förort och sex) lyfte podden också tydliga regler eller logik som ett slasher-kännetecken. Och medan jag kunde hitta nya eller andra saker att uppskatta med It Follows vid denna omtitt fastnade jag banne mig ännu mer på logiken. Funkar överföringen bara vid heterosex? Bara vid penetrationssex? Måste en eller bägge två få orgasm? Om det räcker med en, kan det vara antingen den som överför eller den som tar över? Plus detta med vilka krafter ”It” egentligen har. När vi i filmen ser varelsen anta skepnaden hos en välbekant gestalt är det ofta till för oss i publiken, inte för den som är hotad eftersom den personen inte ens ser hotet innan det nästan är för sent. It är också orimligt stark men hemfaller ändå åt att bulta på stängda dörrar istället för att bara slå sönder dem med en gång. Av oklar anledning verkar varelsen sky vatten? Kanske? Och den kan uppenbarligen kasta ting med stor kraft och precision, varför inte utnyttja det oftare för att nå sitt offer?

Jag förstår mycket väl att den här typen av funderingar inte är det som är själva meningen med It Follows. I det avseendet måste jag ändå ge Mitchell att han skapat en i vissa delar både stämningsfull och avgjort läskig film. Men det handlar fortfarande som sagt bara om fläckvisa scener och jag kan inte påstå att denna omtitt fick mig att se ljuset vad gäller It Follows. Däremot blev jag ändå tillräckligt imponerad av hantverket för att peta upp betyget ett halvt snäpp från när det begav sig 2014.

Final girl: Jay? Kanske? Men slutet gör den statusen minst sagt ambivalent. Samt att hon faktiskt inte själv tar hand om sitt monster.

Historik/psykologi: Det finns som synes många frågor kvar att besvara i detta avseende. De regler som vi har att förhålla oss till refereras emellertid ganska så omgående.

Vapen: Inga. Handkraft eller typ övernaturlig styrka.

Killer-o-vision: Ja, banne mig, får vi ändå inte ett kort ögonblick av denna typiska trop i simhallen.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg