The Burning (1981)

Vad vore väl 80-talets skräckfilmer utan den amerikanska camp-kulturen? En gäng ungar utslängda in the middle of nowhere, ofta ”övervakade” av ungdomar marginellt äldre än de själva. Det är inte bara lätt att befinna sig helt ensam, redo att plockas som en övermogen fallfrukt av vilka galningar som än stryker omkring, det är även en miljö som tycks perfekt för att skapa sådana galningar genom oaktsamhet eller rent jävelskap.

Vid “Camp Stonewater” är det business as usual. Killarna kan inte tänka på så mycket annat än tjejer och tjejerna är rätt upptagna av sina kärleksproblem de också, samtidigt som de springer BH-lösa i slowmotion. Däremot är frågan om inte ”Camp Bullying” skulle vara ett bättre namn med tanke på hur den stackars Alfred blir trakasserad av biffige Glazer. Ungdomsledarna Todd och Michelle är inte till mycket hjälp i det här läget, ofta är det istället Alfreds jämnåriga som får säga ifrån.

Men det räcker inte att själva lägret ligger mitt ute i skogen. Vid middagen (i en matsal så slammrig att även ”Camp Tinnitus” skulle kunna vara ett lämpligt namn) påminner man om att det är dags för de äldre ungdomarnas (det vill säga alla karaktärer som filmen hittills försökt skapa en relation till) årliga kanottur. Se till att hålla ihop med en kompis: ”It’s a long way from home!”

Efter lite flytvästlöst men harmlöst vattenkrig i remarkabelt snabbsjunkande kanoter är det dags att slå läger och Todd passar då på att berätta den hemska historien från det numera nedlagda ”Camp Blackfoot”. Vaktmästaren Cropsy (ett namn som låter misstänkt likt ”Crispy” om ni frågar mig) missförstår ett harmlöst spratt och lyckas, genom att använda uppenbarligen spritindränkta sängkläder och förvara öppna bensindunkar precis vid sängen, förvandla sig själv till en mänsklig fackla. Och vad är brännskadeoffrens prioritet #1? Hämnd naturligtvis! Det vi som publik hade kunnat räkna ut även utan nu och då återkommande crazy-o-vision är att Cropsy redan finns på plats, utrustad med sin trogna och extremt skarpslipade häcksax.

Som synes är likheterna till Friday the 13th slående och eftersom The Burning kom ett år senare antar jag att den alltid kommer att få finna sig i att bli jämförd med sin mer kända föregångare. Ytterligare koppling mellan filmerna finns också i form av Tom Savini, som hoppade över Friday the 13th Part 2 för att istället hedra The Burning med sin närvaro (ok, ett par effekter har han slängt med också).

På filmnörderifronten kan man dessutom konstatera att vi inte bara har lite birollsgodis i form av Jason Alexander i sin första filmroll (han är redan ”the funny guy”), en mer undanskymd Holly Hunter samt Brian Backer som året efter skulle gå vidare till ytterligare en klassisk 80-talsgenrefilm: Fast Times at Ridgemont High. The Burning är även resultatet av det då förhållandevis nymornade bolaget Miramax (grundat 1979). Harvey producerar och Bob har skrivit manus.

Visst saknar jag de övernaturliga vibbarna från Friday the 13th men The Burning var ändå en riktigt trevlig liten slasher. Effekterna är mestadels både välgjorda och effektiva och fördelen jämfört med föregångaren är att vi med crazy-o-vision slipper alla de scener när Cropsy ska försöka komma ifatt sina tilltänkta offer på distans så att säga. Här får man tredjepersonsperspektivet först när häcksaxen höjs mot himlen och snipp, snapp snut så är det blodigt slut för de flesta av ungdomarna.

Däremot skulle jag gärna ha velat ha ett snack med Bob om hur han tänkte rent manusmässigt. Som jag tolkar filmen är Todd en av de som var med på ”sprattet” som Cropsy utsätts för. Han borde i så fall vara en betydligt bättre kandidat för ”mordisk galning” eftersom han blott fem år efter att, förvisso ofrivilligt, ha orsakat att en människa nästan bränns till döds tycks oroväckande likgiltig inför detta faktum. Han berättar för Alfred att han en gång gjorde något så dumt att han blev hemskickad från ett läger. Oooohhhh, the horror!

Fokus ligger föga förvånande på kroppshackande och sex. Det man i dagens läge reagerar på är att i princip alla killar framställs som blott ett nej från överfallsvåldtäktsmän hela bunten. Eddy och Karen strövar bort från de andra, han försöker (rätt hårdhänt) kyssa henne och när hon drar sig undan frågar han surt varför hon följde med honom ut i skogen överhuvudtaget, påpekandes “You can’t blame me for trying”. Hon vill inte vara en ”tease” och går med på ett nattligt nakenbad, komplett med de numera så saknade kritvita bikinifläckarna eftersom vi (givetvis) får se henne, men inte Eddy naken. Efter lite nakenhångel drar hon sig undan igen varpå Eddy blir frustrerad och därför häver ur sig det lika motiverade som kärleksfulla ”Get the fuck outta my face!” Vi behöver kanske inte närmare gå in på vad som händer Karen alldeles ensammen där ute i skogen…