It Follows (2014)

Än en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.

Jay har en ny pojkvän och även om Hugh beter sig lite underligt ibland tycks allt gå som planerat till dess att de har sex i hans bil. Själva sexet är det inget större fel på, däremot det faktum att Hugh snart därefter gör Jay medvetslös med en trasa kloroform och binder fast henne i en stol.

Men Hugh är för en gångs skull inte en galen seriemördarkannibal som tänkt smaska i sig en Jay-inspirerad buffé. Hans mentala hälsa skulle dock kunna ifrågasättas eftersom hela grejen med kloroform och fastbindandet handlar om att han vill visa för Jay att hon nu har en obeveklig förföljare – ”It”. It har tidigare förföljt Hugh men genom att han har haft sex med Jay har It nu fått ett nytt villebråd. It är helt enkelt syfilis i en ny form skulle man kunna säga.

Hade kanske kunnat gå att skratta bort om det inte vore för att Jay också med all önskvärd tydlighet ser It eller Its olika skepnader. Exakt vad som kommer att hända om It får tag på Jay vet hon inte men själva uppenbarelsen av hålögda och stapplande gestalter räcker för att hon inte ska vara särskilt intresserad av att ta reda på det heller. Flykt verkar vara det enda som ger i alla fall temporär lättnad och därför packar sig Jay tillsammans med systern Kelly och kompisarna Yara, Paul och Greg in i en bil.

Återigen: hade jag på vinst och förlust och genom outgrundligt dunkla vägar på egen hand letat mig fram till It Follows hade jag antagligen blivit glatt överraskad och sett filmen som en oslipad diamant. Nu har distributionsbolaget Nonstop Entertainment slagit på stora marknadsföringstrumman och jag vet ärligt talat inte om jag tycker att filmen är värd en biograflansering.

It Follows har absolut sina poänger; själva konceptet är enkelt och effektivt (om än urgammalt: ha sex och du dör) och filmen lyckas skapa en klart obehaglig stämning runt Its olika gestalter. Ljudsättningen framstår i alla fall för mig som otroligt genomtänkt, ibland är det knäpptyst och ibland bres Rich Vreelands (Disasterpeace) score på som en centimetertjock beläggning av mjukost. Och som mjukost tenderar att funka går det bra ibland medan det andra gånger blir lite…tjockt. Lika genomtänkt gissar jag att den obestämbara retrostilen ska vara, det är helt enkelt svårt att säkert avgöra i när filmen ska utspela sig

Den grådaskiga ljussättningen gör visserligen att It Follows skiljer sig från den genomsnittliga skräckisen. Men när en sådan ljussättning kombineras med skådisar som beter sig som de vore avstängda från världen och lite nu och då kläcker ur sig en harang som egentligen inte alls har med det som händer just då att göra får jag svårartade indie-vibbar. Den här funktionen fylls särskilt av kompisen Yara som gärna strösslar citat från Dostojevskijs Idioten omkring sig.

Indie-vibbarna gör att tempot inte heller riktigt funkar i It Follows. Alla dessa långsamma scener och panoreringar adderar inte till filmens skräck-atmosfär, de stoppar snarare upp eller gör åtminstone att man kliar sig lite i skallen och undrar ”vad var poängen med det här nu då?”.

Skräckfilm måste in prompt berätta allt, som vi vet blir den generellt bättre om den inte gör det. Däremot vill i alla fall jag ha lite konsekvens, att bara stapla läskiga händelser på varandra utan att ta riktig hänsyn till något slags sammanhang tycker jag är lite fuskigt. Det missar It Follows med det det som eventuellt kan tolkas som någon slags upplösning eller när filmen låter Hugh ha stenkoll på hur It funkar utan att ge någon antydan om hur han kan veta allt det. Jag kan också tycka att regissör och manusförfattaren David Robert Mitchell planterar lite väl många övertydliga kopplingar till vatten utan att de i slutänden får tjäna någon egentlig funktion förutom en mycket löst förebådande sådan.

Å andra sidan: It Follows är bara Mitchells andra film så får han möjlighet att fortsätta utvecklas kan det här nog bli riktigt bra i slutänden. Särskilt om han inte behöver dras med marknadsföringskampanjer som lovar mer än de kan hålla.

Jojjenito, Fiffi, Den perfekta filmen och Filmparadiset har också passat på att se It Follows.