alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes
En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.
Fortsätt läsa ”Cloud Atlas (2012)”
Tokyo, knarktripp, Den tibetanska dödsboken light, livet efter detta, eventuell reinkarnation, neon.
Häpp, där har vi nästan tre timmar av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Nä ok, riktigt så dålig var inte Enter the Void men det var banne mig inte långt ifrån. I den mån Enter the Void handlar om något skulle det möjligen vara ett varnande pekfinger mot att hota den japanska polisen med ett vapen som man inte har. För då kan det gå som för Oscar – död på ett sunkigt klubbtoagolv med näsan mot en pissoar efter fruktlösa försök att spola ned alldeles för mycket knark.
Fortsätt läsa ”Enter the Void (2009)”
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century
Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.
Fortsätt läsa ”Riti, magie nere e segrete orge nel trecento… (1973)”
Så här i semestertider tar man sig inte an några litterära stordåd, särskilt inte om man siktar på böcker som man utan någon större saknad kan dumpa ur packningen när de är färdiglästa. Eller de som finns på mp3 på biblioteket och därför går snabbt att lägga in på iPodden. Och då blir ju kvaliteten därefter också…
***
Ken Follett: Jackdaws (2001)
Felicity “Flick” Clariet hör till de modiga män och kvinnor som under andra världskrigets sista skälvande månader opererar bakom fiendens linjer i det ockuperade Frankrike. Hon har ett nära samarbete med den franska motståndsrörelsen men när ett uppdrag att spränga en viktig telefonväxel (viktig för tyskarna alltså) går totalt åt helskotta måste hon samla ihop ett nytt team som kan göra jobbet.
Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.
***
Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).
Rörliga bilder och tryckta ord 