Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Samarbetsfilmen mellan Tom Tykwer och Wachowski-syskonen med titeln Cloud Atlas skulle man kunna se som ett försök att medvetet återskapa de där katalog-verken. Alltså försöka nagla fast efemära begrepp som ”kärlek”, ”frihet” och ”sanning” i en räcka individuella livsval och öden. Samtidigt som de tre regissörerna och manusförfattarna också vill mena på att ingen individ är en ö, utan att händelsekedjor och livsöden är en evigt återkommande loop där de föregående samtidigt påverkar de därpå kommande.

År 2144 formulerar klonen Sonmi-451 vad som kan ses som en sammanfattning av hela Cloud Atlas: ”Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”. Å ena sidan. Å andra sidan kan en revolution bara drivas av en räcka enskilda revolutionärer, havet bara fyllas av en mångfald enstaka droppar.

Så vad är det då för brott vi får möta i Cloud Atlas? Tja, bara att välja och vraka men de flesta av dem handlar ändå om någon form av frihetsberövande och lögnaktighet. 1849 tvingas den unge advokaten Adam Ewing i närkontakt med slaveriet, 2012 blir förläggaren Timothy Cavendish inlåst mot sin vilja på det helvetiska ålderdomshemmet Aurora House och 2144 tillhör Sonmi-451 och hennes olyckssystrar en av de lägsta kasterna i Neo Seoul.

Jag minns att det blev en hel del snack kring Cloud Atlas när filmen kom och att mycket av det inte var särskilt positivt. Fortfarande svävade Matrix-auran över Wachowskis och jag kan tänka mig att det var många som blev besvikna på det sprudlande övermått av tidslinjer och idéer som dagens film kommer med i bagaget. Samtidigt känns det inte som om att folk borde ha blivit så värst överraskade av antydningar om reinkarnation och ödesbestämdhet, för vad blev Matrix-trilogin i slutänden om inte ett mishmash av kvasifilosofi och nyandlighet?

I det perspektivet tror jag ändå att det kan ha varit en fördel att närma sig Cloud Atlas med den förkunskapen. Då behövde jag inte sitta och öda tid på att irritera mig över de snabba klippen mellan de olika tidslinjerna eftersom jag kände mig trygg i vetskapen att allt skulle bliva uppenbarat. Dessutom startar hela alltet upp med Tom Hanks som tittar upp mot stjärnorna och kommenterar ”Ancestry howling at you, gibbering stories, all voices tied up into one”. Jag hade av någon anledning också fått för mig att Cloud Atlas skulle vara en ”svår” film men det märkte jag ganska snart till min stora glädje att den inte alls var. (Men det kan hända att jag blandar ihop den med Darren Aronofskys The Fountain.)

Och på samma sätt som jag gillade det otyglade överflödet i Jupiter Ascending gillade jag ambitionen och fantasin i Cloud Atlas (vilken i och för sig från början kommer från författaren David Mitchell som 2004 publicerade förlagan). Istället för att bli frustrerad eller motvalls var det enbart roligt att sitta och klura på hur de olika linjerna och rollfigurerna hängde ihop. Att det efter ett tag synes uppenbart att Halle Berry alltid fick vara en sökare efter sanning, medan hela historien från 2012 blev en slags sanningsägare med en enorm betydelse för det som sedan händer 2144. Hugh Grant och Hugo Weaving fick i sin tur se sig hänvisade till att spela mer sinistra roller i flera segment men där Weavings namn 1973 – ”Bill Smoke” – fick markera att han alltid var en smula mindre påtaglig än Hugh Grants slavägare, kärnkraftspropagerare och ondsinta klanhövding.

Jag ser redan fram emot en omtitt och så mycket bättre kan det ju knappast bli.

Enter the Void (2009)

Tokyo, knarktripp, Den tibetanska dödsboken light, livet efter detta, eventuell reinkarnation, neon.

Häpp, där har vi nästan tre timmar av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Nä ok, riktigt så dålig var inte Enter the Void men det var banne mig inte långt ifrån. I den mån Enter the Void handlar om något skulle det möjligen vara ett varnande pekfinger mot att hota den japanska polisen med ett vapen som man inte har. För då kan det gå som för Oscar – död på ett sunkigt klubbtoagolv med näsan mot en pissoar efter fruktlösa försök att spola ned alldeles för mycket knark.

The Prodigy (2019)

En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.

Riti, magie nere e segrete orge nel trecento… (1973)

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

X3: Semesterläsning

Så här i semestertider tar man sig inte an några litterära stordåd, särskilt inte om man siktar på böcker som man utan någon större saknad kan dumpa ur packningen när de är färdiglästa. Eller de som finns på mp3 på biblioteket och därför går snabbt att lägga in på iPodden. Och då blir ju kvaliteten därefter också…

***

Ken Follett: Jackdaws (2001)
Felicity “Flick” Clariet hör till de modiga män och kvinnor som under andra världskrigets sista skälvande månader opererar bakom fiendens linjer i det ockuperade Frankrike. Hon har ett nära samarbete med den franska motståndsrörelsen men när ett uppdrag att spränga en viktig telefonväxel (viktig för tyskarna alltså) går totalt åt helskotta måste hon samla ihop ett nytt team som kan göra jobbet.

Candyman (1992)

Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).