You are currently browsing the tag archive for the ‘John Sayles’ tag.

alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling

TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.

Men mardrömmarna snurrar som sagt runt i hennes hjärna och psykologen Dr. Waggner tror absolut att Karen skulle må bra av en sejour i hans behandlingshem ”The Colony”. Karen och maken Bill tar därför bilen till Californiens mer otillgängliga delar för en vistelse av gruppsessioner och lägerbål på stranden med tillhörande folkmusikband.

Men det är något skumt med The Colony. Karen hör ständiga ylanden om natten och misstänker dessutom att nymfomanen Marsha är ute efter Bill. Samtidigt har Karens kollegor Terry och Chris fortsatt att gräva i mördar-Eddies identitet hemma i L.A. och kommit fram till en ögonbrynshöjande slutsats.

En av inte mindre än tre varulvsfilmer som kom det illustra filmåret 1981, vilket annars utmärker sig för sina slashers. The Howling, regisserad av Joe Dante, intar tryggt mittenpositionen i den trojkan, bakom John Landis An American Werewolf in London men före Michael Wadleighs Wolfen. The Howling och Wolfen har dock det gemensamt att de bägge bygger på en litterär förlaga. The Howling publicerades 1977 av en Gary Brandner och manuset fixades till av ingen mindre än John Sayles som tidigare arbetat med Dante på Jaws-kopian Piranha.

Vad The Howling däremot delar med sin mer kända kollega är avancerade specialeffekter, signerade Rick Baker. Eller ja, Baker började jobba på The Howling innan han lämnade över facklan till Rob Bottin och gick vidare till att sätta sin prägel på An American Werewolf in London. Medan Bottins prägling märks nästan lika mycket på varulvstransformationseffekterna i The Howling, vilka påminner inte så lite om The Thing som ju kom året efter. I Bottins version innebär varulvsomvandling en hel del bubblande hud innan vi får päls och (i varulvssammanhang) ovanligt långa öron. Överhuvudtaget är The Howlings varulvar förhållandevis humanoida varelser.

Därmed inte sagt att de är mänskliga. I likhet med många vampyr-filmer betraktar The Howlings sekt mänskliga varelser som lägre stående, de är enbart boskap eller bytesdjur. The Howling hymlar inte med att varulvarna kan ses, och ser sig själva, som mer ursprungliga och mindre hämmade varelser. Och vad gör man när man saknar hämningar? Har sex förstås!

Ska jag hårdra det hela skulle jag säga att The Howling i princip påstår att en primitiv sexualdrift enbart är av ondo och något som skadar. Redan under förtexterna levereras förebådande dialogklipp om hur bortträngning av drifter skapar neuroser, vilket förstås inte är bra. Samtidigt kontrasteras det med hur Karen, bara genom att visa sig på en sjabbig bakgata, omedelbart blir antastad av en man som vill köpa sex av henne. Den vinkeln förstärks ytterligare genom att Eddie i porrbutiken sätter igång en våldsporrfilm medan han förbereder sin…förvandling. En syn som gör Karen så skrämd att hennes hjärna omedelbart förtränger den men som samtidigt hänger kvar så pass starkt att hon inte kan ha ömsint vaniljsex med maken Bill.

Vilket i sin tur förstås gör honom till ett lätt byte för den animalistiska Marsha. The Howling kan inte nog understryka vilken mesig velour-man Bill är, trots rejäl porr-musche och skulpterad överkropp. Karen har vid giftermålet inte tagit hans namn, han är vegetarian (but not for long…) och hånas av de andra jagande männen när Karen försöker övertala honom att inte ge sig ut i skogen med ett gevär i näven. Men när han väl kastat av sig sin förtryckta velour-status hyser han inga samvetsbetänkligheter att lappa till sin fru när så behövs.

Dock är Karen själv ingen manhaftig ballbuster. Förutom att vid ett tillfälle själv ta initiativ till sex med Bill (vilket han förkastar eftersom han vid det laget upptäckt vad riktigt sex vill säga) är Dee Wallace en ganska klassisk skräckfilms-kvinna. Det vill säga i princip omedelbart utpekad som offer för rovgiriga män, både privat och yrkesmässigt. Trots att hon i slutstriden till och med ber om att få ta över vapnet medan den medföljande mannen sköter bilkörningen gör hon inte mer än skriker halsen ur sig när attacken kommer. Vilket innebär att mannen bredvid henne tvingas att både försöka starta bilen och blåsa skallen av ett gäng asförbannade varulvar.

The Howling känns som en ganska 80-talsklassisk skräck-film, både med avseende på effekter, persongalleri, skådisar (förutom Dee Wallace träffar vi Slim Pickens, Kevin McCarthy, Elizabeth Brooks och Christopher Stone) och miljö. Berättelsemässigt slår den inte An American Werewolf in London men kommer ganska långt på ett frejdigt humör och Bottins effekter. Det jag emellertid inte kan förlåta honom för är den fullkomligt hiskeliga shih tzu-avarten till ”varulv” vi tvingas åse precis i slutet. Bara den i sig drar ned filmen minst ett betygssteg helt på egen hand.

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Läs hela inlägget här »

Året startar i stor stil med att Sovjetunionen upplöses vilket också leder till att Bush och Jeltsin formellt annonserar det kalla krigets avslut. Bush hinner dessutom med att kräkas på sin japanske kollega innan det är dags för honom att överlämna taktpinnen till Bill Clinton (mannen som skulle få oss att aldrig, aldrig glömma cigarrens fallossymbolik) i november.

Läs hela inlägget här »

Ghost Dogalt. titel: Ghost Dog: Samurajens väg

Stadens brevduvehobbyister lever farligt. Maffian är ute efter torpeden Ghost Dog eftersom han dödat en “made man”. Att de sedan är samma gäng som faktiskt beställde mordet av Ghost Dog tycks spela mindre roll. Grejen är att Ghost Dog är en knepig kille att hitta igen och det enda maffiagubbarna har att gå på är det faktum att han kommunicerar via brevduva. Lösningen är solklar: döda alla brevduveentusiaster till dess att man knäppt rätt kille.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

Toksöta alligatorungen Ramon blir nedspolad i toaletten. Tolv år senare (hans överlevnadsodds hade nog inte ens varit i närheten lika goda i terrariet) är Ramon både stor och stark men däremot inte särdeles intresserad av att lukta på några blommor (i den mån det finns sådana i kloakerna). Istället går han på jakt efter stadigare föda än de hundar fullproppade med experimentella tillväxthormoner (känd bieffekt: omättlig aptit) som han fått nöja sig med hittills.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Piraya

Jag som alltid trott att campare var redliga personer som respekterade andras egendom. Men så icke Barbara och Kent. När de stöter på ett stängsel långt ute i Texas ödemark är den första tanken att de bara måste se vad som finns på andra sidan, skyltar som proklamerar ”No Trespassing” be damned! När de väl tagit sig in på området kommer de dessutom fram till att det är en jätte-jätte-jättebra idé att näcka i bassängerna som av någon anledning fortfarande är fyllda med vatten. Oroliga tankar på att detta vatten skulle kunna vara allt från ofiltrerat avlopp till kylvatten från ett underjordiskt kärnkraftverk ligger inte för de unga tu. Så går det som det går också…

Läs hela inlägget här »

När jag hade sett No Country for Old Men blev jag lite sugen att se om John Sayles Texasbrottsdrama Lone Star (det måste ha varit minst tio sedan sist) eftersom det kändes som om historierna har mer gemensamt än bara södra Texas och gränsen mot Mexico.

Helt fel ut var jag inte: i bägge filmerna spelas huvudsakliga roller av stenhårda Texassheriffer, vilka sannolikt föddes iförda cowboyboots (men utan hjulsporrar får vi väl ändå hoppas, för mammas skull). Båda har ett kriminellt ramverk och det förflutna är ett viktigt element. Nyss färdigtittad känns det ändå som om det är mer som skiljer Coens och Sayles filmer åt än bara drygt tio år.

Läs hela inlägget här »

Ett sjukhusrum. En såpa som rullar på TV:n. En kvinna som förtvivlat trycker på larmknappen medan hon med ögonen klistrade på TV:n muttrar ”He gave her my fucking close up!” Kvinnan är såpastjärnan May-Alice Culhane som efter en bilolycka nu är paralyserad från midjan och nedåt. Fast besluten att inte ha den minsta positiva attityd till sin situation gör hon sig snart omöjlig på sjukhuset — hon vägrar peptalks och när sjukgymnasten försäkrar henne om att hon inte kommer att drunkna i rehabbassängen blir svaret ”I knew there was a catch”.

Läs hela inlägget här »

”The City of Hope” är ett sådant där uttryck som politiker gillar att svänga sig med, även politiker i New Jersey. Men ett par pinnhål längre ned på samhällsstegen ser hoppet ut att vara långt borta. Nick Rinaldi säger upp sig från sitt trista jobb som pappa har fixat och försöker omedelbart fixa lite kokain för att fira. På kvällen samma dag träffar han Angela som har en sjuk son sedan ett tidigare äktenskap.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg