Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

Men kronan på verket var utan tvekan porträttet av Gustav Klimt, föreställande Marias faster Adele, färdigställt 1907. Med hänvisning till uppdiktade skatteskulder beslagtog nazisterna farbrodern Ferdinands tillgångar, däribland porträttet, vilket 1941 letade sig fram till det österrikiska Galerie Belvedere. Där hängde det sedan i dryga 50 år, men initialt under titeln ”Kvinna i guld” istället för ”Adele Bloch-Bauer I” i syfte att skyla över motivets judiska ursprung.

Det är inte förrän i slutet av 90-talet som Maria Altmann får information om att det kanske skulle kunna vara möjligt att återfå målningen. Österrike har beslutat om en granskning av möjligheter att lämna tillbaka nazistiskt stöldgods. Men bland annat tack vare att Adeles porträtt är så pass känt, nästintill betraktat som en symbol för landet, är Marias krav inget den österrikiska regeringen springer benen av sig för att tillmötesgå. Hon får dock hjälp av både den amerikanske advokaten Randol ”Randy” Schönberg (barnbarn till den kände kompositören Arnold Schönberg) och den österrikiske journalisten Hubertus Czernin.

Även Woman in Gold är som synes en konst-BOATS, men i ett mer välbekant utförande än The Monuments Men och därför lite lättare att att bli fångad av. Här har vi både nationella trauman, personliga förlusthistorier, dokumentletande och rättegångsprocesser. Marias initiala bedyranden att hon enbart vill försöka få tillbaka tavlan för att hålla minnena vid liv och för rättvisans skull kommer kanske en smula på skam när hon i slutänden säljer tavlan för en ofattbar summa pengar. Samtidigt är det kanske inte så svårt att förstå att hon inte är särskilt sugen på att gå Österrike till mötes och låta målningen stanna kvar efter att regeringen och muséet med näbbar och klor försökt hindra henne från att återfå den.

Woman in Gold är kanske inte riktigt samma ensamble-film som The Monuments Men var men i de huvudsakliga rollerna återfinner vi ändå Helen Mirren, Ryan Reynolds och Daniel Brühl medan birollsgalleriet fylls med Katie Holmes, Elizabeth McGovern, Charles Dance och Jonathan Pryce. Varken Mirren, Reynolds eller Brühl är av den kalibern att de pissar bort en roll, men det vore väl synd att påstå att någon av dem går above and beyond för den här filmens skull. Även det välbekant när det gäller BOATS.

Woman in Gold är ett hyfsat kompetent hantverk. Underhållningsvärdet större än i fallet The Monuments Men men i likhet med den ligger den stora behållningen i att få kasta sig över Wikipedia och sajten Hollywood vs History när eftertexterna börjat rulla.

Ett, tu…TV-serier! #8

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #8”

Alone in Berlin (2016)

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Fortsätt läsa ”Alone in Berlin (2016)”

Rush (2013)

RushDe mullrande motorerna lägger sig som en öronbedövande ljudmatta över publiken. Biofåtöljen skakar. Och det är inte särskilt konstigt eftersom ämnet för dagen är Formel 1 och konkurrensen mellan petimetern Niki Lauda samt playboyen James Hunt. Själv är jag inte mer bekant med historien än att jag känner igen namnet Niki Lauda, barn av 70-talet som jag är.

I likhet med vissa andra regissörer (*host* Brian De Palma) kan man lätt få intrycket att Ron Howards bästa filmer ligger bakom honom. Jag menar, Frost/Nixon var helt ok men vem minns egentligen The Dilemma? Ändå kunde hans namn på Rush inte undgå att göra mig lite nyfiken – oftast levererar han ändå rätt stabila rullar (Angels and Demons, jag tittar inte på dig).

Fortsätt läsa ”Rush (2013)”