The Babadook (2014)

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Men hon har ju Samuel, inte sant? Som en främmande kvinna säger i affären när Samuel, utan att skämmas, berättar varför han inte har någon pappa: ”Well, your mummy is lucky to have you, then!” Mja, är väl svaret på det påståendet… I vissa lägen kan det nog till och med dippa ned i ”Hell, no!”

Samuel är nämligen inget enkelt barn att ha att göra med. Han är högljudd, intensiv och impulsiv. Han är besatt av monster, ser dem ständigt och jämt under sängen eller i garderoben, med konsekvensen att han ständigt hittar på mer eller mindre potenta monstervapen. Som pil-armborstet, vilket han till sin lärare stora förfäran släpade med sig till skolan. Och han är så pass beroende av mamma Amelias uppmärksamhet och tröst att det inte går många minuter när de är tillsammans utan att han vill att hon ska titta, reagera, kommentera det han håller på med för tillfället.

Monsterfixeringen gör att han de flesta nätter förr eller senare hamnar i Amelias säng där han klänger sig fast vid henne som en igel och håller henne vaken med sina gnisslande tänder. Lätt skuldmedvetet försöker modern peta undan sin kärlekstörstande son men särskilt mycket sömn för Amelias del är det inte tal om.

The Babdook skulle nog kunna ses som en realitycheck för många olika målgrupper, särskilt föräldrar i alla deras upptänkliga versioner. För sådana som jag, som tagit ett medvetet beslut att avstå denna roll, är det bara att dra en lättnadens suck. Kanske kan den här filmen till och med bidra till att vi blir några fler? För även om regissör och manusförfattare Jennifer Kent ska ha sagt att hon strävat efter att göra bägge sina huvudrollfigurer ”loving and lovable” är Noah Wisemans Samuel verkligen inte lätt att älska. Och som en konsekvens av den ständiga pressen från Samuel själv och alla han kommer i kontakt med, inte minst skolan, blir inte heller Amelia någon särskilt trevlig person.

Man ser att Essie Davis reagerar med ryggmärgen så fort någon kritiserar Samuel – han behöver bara kärlek och förståelse, inte restriktioner eller en egen skolassistent som håller honom borta från de andra barnen. I detta ligger förstås en hel del skuldkänslor, lika lite som hon vill kännas vid maken som inte längre finns vid hennes sida vill hon kännas vid det faktum att hon nu för tiden kanske till och med hatar sin son. I alla fall ibland.

Den här i grunden tragiska familjesituationen ställs på sin spets när Samuel plötsligt kommer dragande med en bok om Mister Babadook, en slags bogeyman som gömmer sig i skuggorna men som är notoriskt svår att bli av med när man en gång fått syn på honom. Ju mer man försöker ignorera hans närvaro, desto mer påtaglig blir han. Samuel kräver att Amelia ska läsa boken för honom men blir sedan förutsägbart nog närmast katatoniskt rädd för att Babdook ska komma och döda både honom och hans mamma.

The Babadook är en remarkabel debut i så motto att Kent verkar ha full kontroll över alla delar av sin produktion. Det mesta är också skickligt gjort, från scenografi till personregi till bilden av förintande sorg eller depression som en skräckinjagande gestalt i hög hatt som lurkar i skuggorna. Samuels vettskrämda vädjan ”Don’t let it in!” är inget hans mamma lyssnar på. Möjligen kan jag i det perspektivet höja lite på ögonbrynen åt slutet, vilket förstärker mina funderingar över varför Amelia inte söker hjälp för sin depression. Hon jobbar ju ändå inom vården?

Så här mer än fem år efter premiären är det förstås svårt att bli överraskad av The Babadook, jag hade hyfsad koll på vad som komma skulle. Kanske var det därför jag heller inte blev särskilt rädd för filmens skrämseleffekter? Vilket i och för sig inte var någon större förlust eftersom den som sagt är skickligt gjort och dessutom djupt obehaglig just i perspektivet psykisk ohälsa. För trots att man exempelvis kan fråga sig var Mister Babadook-boken i så fall kom ifrån är det (i mina ögon) ingen större tvekan om att detta är en film om en ensamstående mamma och kvinna som sjunker allt djupare ned i sin egen skuld, sorg och vanvett. I den mån Amelia och Samuel är hemsökta av mister Babadook är han främst en manifestation av det faktum att hon ibland önskar att hennes son skulle dö om det bara kunde ge henne hans pappa tillbaka.

Annons