The Black HoleParamount var inte det enda filmbolag som ville ha en bit av 70-talets science fiction-kaka. De gick Star Trek-vägen. Men även Disney kastade sig över smulorna och förutom filmer som Unidentified Flying Oddball, Escape to Witch Mountain och The Cat From Outer Space resulterade efforten också i The Black Hole. Skillnaden mellan The Black Hole och de tidigare sci-fi produktionerna var bland annat att det var den första Disney-film som inte var barntillåten tack vare svordomar (tänkt om småttingarna lärde sig säga ”damn” och ”hell”?!) och ett våldsamt (om än märkligt oblodigt) dödsfall.

Det är frågan vad besättningen ombord rymdskeppet Palomino blir mest upphetsade av. Upptäckten av det svarta hålet (”a monster, all right”) eller det sedan många år försvunna skeppet Cygnus. För forskaren Kate McCrae är svaret uppenbart: hennes far fanns ombord på Cygnus, så nu kanske hon äntligen kan få svar på vad som hände honom.

Men ombord på Cygnus träffar de bara Dr. Hans Reinhardt, vilken meddelar att den övriga besättningen lämnat skeppet för länge sedan. Själv har han stannat kvar för att utforska den märkliga kraft som är det svarta hålet och, om möjligt, resa ”in, through… and beyond”. Alla från Palomino utom civilisten Alex Durant börjar fundera på om inte Dr. Reinhardt kanske är lite, lite galen.

Och även om Reinhardt uppdrar sin hotfullt utformade huvudrobot Maximilian att hjälpa besökarna att laga Palomino (som skadats av hålets enorma dragningskraft) upptäcker de flera konstigheter ombord på Cygnus. Varför skulle robotar ge varandra en hedersam rymdbegravning och vilket behov har en enda man av en odlingsyta som skulle kunna försörja ett mindre regemente?

Det var spännande att återbesöka The Black Hole. Jag vet att jag såg den när jag kanske var i tolvårsåldern men har inget som helst minne av vare sig stämning eller innehåll. Stämningsmässigt tycker jag filmen fungerar fläckvis. Det finns alltid en tjusning i att hitta övergivna skepp – är deras övergivenhet skräckinjagande eller bara tragisk? Lite spännande är också mysteriet ombord på Cygnus, skeppet är luftigt med ekande hallar och korridorer och de ansiktslösa arbetarna med sina böljande kåpor är lagom kusliga. Som stämningsförstärkare tyckte jag också att John Barrys score mycket väl fyllde sin funktion.

Innehållsmässigt har Reinhardt lånat klart Nemo-liknande drag och man försöker sig också på att både inkorporera filosofiska, alternativt religiösa, funderingar och pang-pang-action. Kombinationen blir tyvärr en halvljummen soppa. Särskilt irriterande är föga förvånande den ”gullige” roboten V.I.N.CENT (”Vital Information Necessary CENTralized”) och hans mer plåtskadade föregångare B.O.B. (BiO-sanitation Battalion). Man kan fråga sig om Seneca-citat verkligen tillhör kategorin ”vital information”, för det tycks tillhöra en av Vincents styrkor att kläcka ur sig små förnumstigheter.

Som vanligt inom den här genren är det tyvärr också dags för genus-o-metern att upphäva sin numera lite hesa stämma. Förutom att tillhandahålla känslosamhet i form av en död fader och en telepatisk ESP-koppling (?!) till Vincent fyller Yvette Mimieuxs Kate McCrae ingen som helst funktion. Istället måste förstås hennes manliga kamrater rädda henne när det kommer till kritan. Däremot tillhandhåller hennes manliga kamrater idel välkomna återseenden i form av Robert Forster, Ernest Borgnine och Anthony Perkins. Vår galne kapten är ingen mindre än Maximilian Schell.

Kanske beror det på klippningen, men det avslutande crescendot med laserskottlossning, kollapsande skepp och ett hungrigt svart hål är märkligt ospännande. Lägg därtill ett slut som ger en känsla av att filmmakarna verkligen inte riktigt vetat vad de ska göra med sitt gravitationsmonster och The Black Hole vinner mer nostalgipoäng än något annat. Någon plats i sci-fi-genrens Hall of Fame tycker jag inte att den är värd.

star_full 2star_full 2star_half_full

Bloggnestorn i genren, Rymdfilm, har givetvis också gett sitt utlåtande om The Black Hole.

Annonser