The Black Hole (1979)

The Black HoleParamount var inte det enda filmbolag som ville ha en bit av 70-talets science fiction-kaka. De gick Star Trek-vägen. Men även Disney kastade sig över smulorna och förutom filmer som Unidentified Flying Oddball, Escape to Witch Mountain och The Cat From Outer Space resulterade efforten också i The Black Hole. Skillnaden mellan The Black Hole och de tidigare sci-fi produktionerna var bland annat att det var den första Disney-film som inte var barntillåten tack vare svordomar (tänkt om småttingarna lärde sig säga ”damn” och ”hell”?!) och ett våldsamt (om än märkligt oblodigt) dödsfall.

Det är frågan vad besättningen ombord rymdskeppet Palomino blir mest upphetsade av. Upptäckten av det svarta hålet (”a monster, all right”) eller det sedan många år försvunna skeppet Cygnus. För forskaren Kate McCrae är svaret uppenbart: hennes far fanns ombord på Cygnus, så nu kanske hon äntligen kan få svar på vad som hände honom.

Men ombord på Cygnus träffar de bara Dr. Hans Reinhardt, vilken meddelar att den övriga besättningen lämnat skeppet för länge sedan. Själv har han stannat kvar för att utforska den märkliga kraft som är det svarta hålet och, om möjligt, resa ”in, through… and beyond”. Alla från Palomino utom civilisten Alex Durant börjar fundera på om inte Dr. Reinhardt kanske är lite, lite galen.

Och även om Reinhardt uppdrar sin hotfullt utformade huvudrobot Maximilian att hjälpa besökarna att laga Palomino (som skadats av hålets enorma dragningskraft) upptäcker de flera konstigheter ombord på Cygnus. Varför skulle robotar ge varandra en hedersam rymdbegravning och vilket behov har en enda man av en odlingsyta som skulle kunna försörja ett mindre regemente?

Det var spännande att återbesöka The Black Hole. Jag vet att jag såg den när jag kanske var i tolvårsåldern men har inget som helst minne av vare sig stämning eller innehåll. Stämningsmässigt tycker jag filmen fungerar fläckvis. Det finns alltid en tjusning i att hitta övergivna skepp – är deras övergivenhet skräckinjagande eller bara tragisk? Lite spännande är också mysteriet ombord på Cygnus, skeppet är luftigt med ekande hallar och korridorer och de ansiktslösa arbetarna med sina böljande kåpor är lagom kusliga. Som stämningsförstärkare tyckte jag också att John Barrys score mycket väl fyllde sin funktion.

Innehållsmässigt har Reinhardt lånat klart Nemo-liknande drag och man försöker sig också på att både inkorporera filosofiska, alternativt religiösa, funderingar och pang-pang-action. Kombinationen blir tyvärr en halvljummen soppa. Särskilt irriterande är föga förvånande den ”gullige” roboten V.I.N.CENT (”Vital Information Necessary CENTralized”) och hans mer plåtskadade föregångare B.O.B. (BiO-sanitation Battalion). Man kan fråga sig om Seneca-citat verkligen tillhör kategorin ”vital information”, för det tycks tillhöra en av Vincents styrkor att kläcka ur sig små förnumstigheter.

Som vanligt inom den här genren är det tyvärr också dags för genus-o-metern att upphäva sin numera lite hesa stämma. Förutom att tillhandahålla känslosamhet i form av en död fader och en telepatisk ESP-koppling (?!) till Vincent fyller Yvette Mimieuxs Kate McCrae ingen som helst funktion. Istället måste förstås hennes manliga kamrater rädda henne när det kommer till kritan. Däremot tillhandhåller hennes manliga kamrater idel välkomna återseenden i form av Robert Forster, Ernest Borgnine och Anthony Perkins. Vår galne kapten är ingen mindre än Maximilian Schell.

Kanske beror det på klippningen, men det avslutande crescendot med laserskottlossning, kollapsande skepp och ett hungrigt svart hål är märkligt ospännande. Lägg därtill ett slut som ger en känsla av att filmmakarna verkligen inte riktigt vetat vad de ska göra med sitt gravitationsmonster och The Black Hole vinner mer nostalgipoäng än något annat. Någon plats i sci-fi-genrens Hall of Fame tycker jag inte att den är värd.

star_full 2star_full 2star_half_full

Bloggnestorn i genren, Rymdfilm, har givetvis också gett sitt utlåtande om The Black Hole.

5 reaktioner till “The Black Hole (1979)”

  1. Mmm, har inget minne av denna film, men är ganska säker på att jag sett den för väldigt länge sen. Blandar dock ihop denna med The Final Countdown (1980) med Kirk Douglas, Martin Sheen och Katharine Ross. Kanske sett båda, kanske bara den ena 😉

    Lite smånyfiken är jag på att se (om) båda faktiskt, men det har inte blivit av. När jag läser att John Barry står för score här blir jag genast glad. Han var verkligen en mästare som jag sällan blir besviken på. Snacka om stämningshöjare!

    Får se om jag tar tag i det hela. Tackar för påminnelsen om inte annat 😀

  2. Ja vad kan man säga… Jag gillade den och har alltid gillat den. För mörkret, stämningen, fantasin och visuell design. Däremot är det av nån anledning en typisk glömma-bort-film. Vissa scener och bilder har jag alltid lagt på minnet, men handling och 98% har varit som bortblåst trots att jag sett den flera gånger.

  3. @Movies-Noir: Inga problem, trevligt att kunna inspirera till omtittar. Huh, aldrig hört talas om The Final Countdown. Själva storyn låter inte så lik, men stämning kan ju ändå påminna.

    @David: Lite som för mig då, jag kände igen vissa scener trots att det var jättelänge sedan jag såg den. Men jag kan absolut förstå att du gillar den, det är en speciell stämning i filmen.

  4. Jag gillar den också, och skulle nog ge den en fyra. Såg faktiskt om den för ett tag sedan och tyckte att den fortfarande var lika mörk – och annorlunda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: