King Solomos mines“The Most Amazing Book Ever Written!” Vissa skulle nog hävda att den enda bok som den äran kan tillfalla är Bibeln, men reklamkampanjen som omgav King Solomon’s Mines menade annorlunda.

Man slog alltså omgående på stora trumman när H. Rider Haggards bok skulle lanseras under mitten av 1880-talet och kanske var det motiverat. King Solomon’s Mines sägs vara den första brittiska äventyrsroman som utspelade sig i det exotiska Afrika där stora delar vid den här tidpunkten fortfarande var outforskade och ska dessutom vara det verk som startade vågen av så kallade Lost World-böcker.

En av Afrikas mest respekterade och välkända storviltjägare, Allan Quartermain, blir tillfrågad om han kan hjälpa till att finna brodern till Sir Henry Curtis. Sir Henrys bror har försvunnit under sitt sökande efter kung Salomos gruvor, den sägenomspunne bibliske konungen som samlade på sig enorma rikedomar. Klart att vilken vit man som helst värdig namnet börjar salivera vid blotta tanken på sådana förmögenheter.

Men Quartermain är en hederlig karl och vill bara ha så mycket betalt att han kan säkra uppehället för sin son som studerar till läkare i London. Snart är äventyret påbörjat och sällskapet inbegriper, förutom de vita männen, också Umbopa, en mystisk inföding med regal framtoning. Efter att nästan ha dött av törst i öknen hittar de uppe i bergen den frusna kroppen av den portugisiske upptäckaren José Silvestre. Silvestre gav sig också ut i vildmarken för att hitta Salomos gruvor så nu vet våra vänner att de är på rätt väg.

Men innan de tappra äventyrarna vinner guld och gröna skogar måste de inte bara besegra en ondsint kung och sätta den rättmätige kungsarvingen på tronen (gissa vem?) utan också konfrontera en ondsint häxa och klura ut hur de ska klara sig från att förgås i ett kolmörkt stenfängelse.

Jag kan förstå att King Solomon’s Mines blev något av en sensation när den publicerades. Den är berättad i ett förstapersonsperspektiv av Allan Quatermain himself, vilket tydligen inte var något särskilt vanligt författarknep då. Särskilt som boken inte är författad som en dagbok eller en dokumentroman. Språket är enkelt och rättframt, liksom Quartermain själv, och det är mest de konungsliga karaktärerna som kan brista ut i diverse tirader.

Förväntar man sig något hårresande rasistiskt och kolonialistiskt verk blir man besviken. Självklart är boken långtifrån modern i sin syn på relationen mellan afrikaner och mer eller mindre nyligen inflyttade européer. Men Haggard lägger sig ändå vinn om att beskriva både goda svarta karaktärer och onda vita dito. Däremot är det helt uppenbart att författaren inte är mindre präglad av sin tidsperiod än att det är helt självklart att afrikaner ska passa upp på européer och att en ”civiliserad” afrikan är någon så pass anmärkningsvärt att hans unikum måste kommenteras.

Det må ha varit avsevärt mer fart i King Solomon’s Mines än många andra böcker från samma period men för en kräsen nutidspublik är boken mer ett charmigt tidsdokument och en litteraturhistorisk milstolpe än direkt läsvärd.

Librivoxkvalitet: Bra inläst av en och samma person

star_full 2star_full 2

Annonser