Star Trek: The Motion Picture (1979)

Star Trek ITvå år har gått sedan kapten James T. Kirk övergav bryggan på U.S.S. Enterprise, men ett enormt energimoln som hotar jorden ger honom chans att kasta sig upp i sadeln igen. Den degraderade kaptenen Willard Decker (“Seeeeventh heaven…”) får som tröstpris sköta två heltidsjobb: andrekapten och science officer.

Men Kirk känner sig inte hel utan hela sin gamla besättning på plats. Uhura, Scotty, Sulu och Chekov har aldrig lämnat stjärnflottans trygga famn, Bones måste däremot övertalas en smula innan han sedvanligt muttrande (syster Chapel är doktor Chapel nu för tiden, vartärvärldenpåväg?!) tar sig an sina plikter. I sista sekunden ansluter förstås också Spock vars närvaro degraderar stackars Decker igen eftersom det är otänkbart med en annan science officer på Enterprise än Spock.

Nu är man nästan redo att ta sig an energimolnet, först måste bara Kirk och Decker ha en liten pisstävling. Kirk har erfarenheten men är obekant med Entreprises nya funktioner, vilket Decker inte kan låta bli att påpeka.

Är vi färdiga nu då? Har alla gått på toa? Nåvälan, väl inne i molnet upptäcker man en främmande farkost vars kraft övergår allt man tidigare stött på. Kommunikation med den främmande organismen sker genom den före detta navigatören Ilia. Ska besättningen på Enterprise kunna ta reda på farkostens syfte och samtidigt rädda jorden från att desintegreras?

Original-Star Trek lades ned efter tre säsonger och även om särskilt Gene Roddenberry själv kämpade hårt för att återuppliva både serien och skapa en långfilm på konceptet satt det hårt inne. Men tiden arbetade för Roddenberry och Star Trek: The Motion Picture.

TOS finalavsnitt ”Turnabout Intruder” sändes den 3 juni 1969. Den 21 juli tog Neil Armstrong ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten. Under 70-talet blev det allt populärare med science fiction på film, både i en jordisk framtid (THX 1138, Death Race 2000), såväl som i rymden (Alien, The Black Hole) samt filmer som i och för sig tilldrog sig i framtiden men som hade mer filosofiska syften med sin berättelse (A Clockwork Orange).

Framgångarna för Star Wars från 1977 och särskilt Close Encounters… från 1978 övertygade till slut Paramount att en Star Trek-film skulle kunna vara något att satsa på. Och satsade gjorde man. Förutom att plocka in alla från det gamla skådespelarteamet, villiga som ovilliga, satte man Robert Wise i regissörsstolen, en man som hade så vitt skilda filmer som The Day the Earth Stood Still, The Haunting och The Sound of Music på resumén. För effekterna stod både Douglas Trumbull som jobbat med 2001 och Close Encounters… samt John Dykstra som hade Star Wars innanför bältet.

Möjligen var slutresultatet något som Trekkers världen över hade gått och väntat på. Tioåriga gossar som suttit som klistrade framför TV-apparaterna var nu tjugoåriga gossar som äntligen kunde nostalgifrossa av hjärtats lust. För alla oss andra är tyvärr Star Trek aningens seg. Paramount har velat få valuta för effektbucksen och det är evighetslånga scener av energimoln, utomjordiska farkoster (or is it?!) samt åkningar över det nya Enterprise. Särskilt i det senare fallet är det svårt att inte undra hur många hardcore fans som grät av glädje över att få återse det älskade skeppet. Antagligen lika mycket som James T. Kirk hade gjort om han inte hade varit en manly man-kapten som inte hänger sig åt den typen av känsloyttringar.

Storyn känner jag mig löjligt stolt över att känna igen från avsnittet ”The Changeling” i säsong två men det gör den inte mycket mer actionladdad. För oss som gillar värdelöst vetande är det dock lite kul att kunna notera att detta är första gången klingonerna talar klingonska samt att det i detta tidiga skede bara är nonsensord påhittade av självaste James Doohan (vars nya mustasch ser märkligt påklistrad ut). Vad jag kan påminna mig är det också första gången som man försökt visualisera den ack så klassiska warpteknologin.

Men bortsett från ren nostalgi, söta modellrymdskepp och en besynnerligt organiskt inspirerad maskin-alien är denna första Star Trek-film inte något att skriva hem till Vulcan om.

9 reaktioner till “Star Trek: The Motion Picture (1979)”

  1. Tveksam om vad jag tycker egentligen. Godkänd underhållning, ingen WOW-faktor. Men tempot är exakt som det brukade vara under den tiden. Jämför med ”Skyskrapan Brinner”, ”The Andromeda Strain”, ”Närkontakt av 3:e graden” eller med nästan vilken film som helst mellan 1965-1985. Filmscener hade ett mera ”realistiskt” tempo, folk hade mindre spring i benen och man tyckte om att umgås genom att gå på bio.

  2. Men Sofia hur kan du ge filmen en tvåa?! Det långsamma tempot och alla åkningar som visar upp Enterprise i all sin prakt är ju underbara. Här har man verkligen, för en gångs skull, lagt pengarna på rätt saker.

    Haha, närå, skojade bara. Den är seeeeeeg. Jag ger samma betyg. 😉

    http://jojjenito.wordpress.com/2012/07/12/star-trek-sommar-star-trek-the-motion-picture/

    Samtligen filmer som David nämner här ovan ger jag högre betyg. Kanske långsamma men bra.

  3. Jag vet att jag har sett denna för jag kommer ihåg slutet och att jag blev positivt överraskad när identiteten hos V’ger (?) avslöjades.

    Som sci-fi fann jag den dock som mycket seg har jag för mig. Betyget 2/5 låter rimligt och väl avvägt om jag söker i minnesbanken.

  4. @David: Du kan ha en poäng när det gäller tempot, jag var ju inte överdrivet förtjust i Close Encounters heller. Däremot är denna utdragenhet inte mitt tydligaste minne från Towering Inferno.

    @Jojjenito: Ja, jag tyckte det var lite kul att vi hängt upp våra texter på nästan samma sak och gett samma omdöme. Ska Star Trek bli bryggan över vår åsiktsklyfta? 😉

    @Henke: Absolut, det känns som om man inte hade tillräckligt att fylla det hela med innan mötet med V’ger.

  5. @Sofia: Än så länge är vi rörande överens om betygen på filmerna… efter en film. Japp, bryggan på Enterprise blir bryggan. 😉

  6. Här förväntade jag mig att inte ens förstå hälften av alla referenser, men så dyker Seventh Heaven upp. Att ha pastor Camden ombord måste kännas väldigt betryggande. Smart drag!

  7. @Jojjenito: Jag håller hoppet vid liv genom Vulcan-ritualer

    @Pladd: Du ser, Star Trek har något för alla 😀 Och skulle de stöta på Gud där ute vem man vem de kan skicka fram. Om du håller ut tror jag du kommer att bli belönad igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: