Star Trek: The Motion Picture (1979)

Två år har gått sedan kapten James T. Kirk övergav bryggan på U.S.S. Enterprise, men ett enormt energimoln som hotar jorden ger honom chans att kasta sig upp i sadeln igen. Den degraderade kaptenen Willard Decker (“Seeeeventh heaven…”) får som tröstpris sköta två heltidsjobb: andrekapten och science officer.

Men Kirk känner sig inte hel utan hela sin gamla besättning på plats. Uhura, Scotty, Sulu och Chekov har aldrig lämnat stjärnflottans trygga famn, Bones måste däremot övertalas en smula innan han sedvanligt muttrande (syster Chapel är doktor Chapel nu för tiden, vartärvärldenpåväg?!) tar sig an sina plikter. I sista sekunden ansluter förstås också Spock vars närvaro degraderar stackars Decker igen eftersom det är otänkbart med en annan science officer på Enterprise än Spock.

Nu är man nästan redo att ta sig an energimolnet, först måste bara Kirk och Decker ha en liten pisstävling. Kirk har erfarenheten men är obekant med Entreprises nya funktioner, vilket Decker inte kan låta bli att påpeka.

Är vi färdiga nu då? Har alla gått på toa? Nåvälan, väl inne i molnet upptäcker man en främmande farkost vars kraft övergår allt man tidigare stött på. Kommunikation med den främmande organismen sker genom den före detta navigatören Ilia. Ska besättningen på Enterprise kunna ta reda på farkostens syfte och samtidigt rädda jorden från att desintegreras?

Original-Star Trek lades ned efter tre säsonger och även om särskilt Gene Roddenberry själv kämpade hårt för att återuppliva både serien och skapa en långfilm på konceptet satt det hårt inne. Men tiden arbetade för Roddenberry och Star Trek: The Motion Picture.

TOS finalavsnitt ”Turnabout Intruder” sändes den 3 juni 1969. Den 21 juli tog Neil Armstrong ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten. Under 70-talet blev det allt populärare med science fiction på film, både i en jordisk framtid (THX 1138, Death Race 2000), såväl som i rymden (Alien, The Black Hole) samt filmer som i och för sig tilldrog sig i framtiden men som hade mer filosofiska syften med sin berättelse (A Clockwork Orange).

Framgångarna för Star Wars från 1977 och särskilt Close Encounters… från 1978 övertygade till slut Paramount att en Star Trek-film skulle kunna vara något att satsa på. Och satsade gjorde man. Förutom att plocka in alla från det gamla skådespelarteamet, villiga som ovilliga, satte man Robert Wise i regissörsstolen, en man som hade så vitt skilda filmer som The Day the Earth Stood Still, The Haunting och The Sound of Music på resumén. För effekterna stod både Douglas Trumbull som jobbat med 2001 och Close Encounters… samt John Dykstra som hade Star Wars innanför bältet.

Möjligen var slutresultatet något som Trekkers världen över hade gått och väntat på. Tioåriga gossar som suttit som klistrade framför TV-apparaterna var nu tjugoåriga gossar som äntligen kunde nostalgifrossa av hjärtats lust. För alla oss andra är tyvärr Star Trek aningens seg. Paramount har velat få valuta för effektbucksen och det är evighetslånga scener av energimoln, utomjordiska farkoster (or is it?!) samt åkningar över det nya Enterprise. Särskilt i det senare fallet är det svårt att inte undra hur många hardcore fans som grät av glädje över att få återse det älskade skeppet. Antagligen lika mycket som James T. Kirk hade gjort om han inte hade varit en manly man-kapten som inte hänger sig åt den typen av känsloyttringar.

Storyn känner jag mig löjligt stolt över att känna igen från avsnittet ”The Changeling” i säsong två men det gör den inte mycket mer actionladdad. För oss som gillar värdelöst vetande är det dock lite kul att kunna notera att detta är första gången klingonerna talar klingonska samt att det i detta tidiga skede bara är nonsensord påhittade av självaste James Doohan (vars nya mustasch ser märkligt påklistrad ut). Vad jag kan påminna mig är det också första gången som man försökt visualisera den ack så klassiska warpteknologin.

Men bortsett från ren nostalgi, söta modellrymdskepp och en besynnerligt organiskt inspirerad maskin-alien är denna första Star Trek-film inte något att skriva hem till Vulcan om.