Som nämndes ovan hade jag alltså stiftat bekantskap med herr Kubrick innan jag kom i kontakt med herr Burgess. Det funkade inte så där himla bra mellan mig och Stanley (av någon anledning gör det sällan det), bland annat för att jag hade uppfattat A Clockwork Orange som en mer renodlad sci-fi. Det är lite svårt att ta sci-fi på allvar när folk knallar omkring i roströda velourmysoveraller och belamrar sitt hem med bukiga plastmöbler.

Men efter att det klickade på allvar mellan Anthony och mig var jag redo för ett nytt försök och även om jag kanske inte kan sträcka mig ända till ”Kom tillbaka Stanley, allt är förlåtet” har vi i alla fall kommit bra mycket längre i vår apelsinrelation.

I det stora hela följer filmen bokens berättelse om anti-hjälten Alex som våldsverkar sig igenom ett kanske inte alltför avlägset England och sedan tack vare staten vänder näsan i riktningen ”straight and narrow”. Språket har man av naturliga skäl inte kunnat importera över fullständigt, i filmsammanhanget hade full användning av nadsat-slangen sannolikt blivit fullkomligt obegripligt, men Kubrick har kommit mycket långt med att ersätta Burgess textbaserade poesi med sin, högst individuella, visuella poesi.

Som tittare kastas man rakt in i stämningen genom en extrem närbild på Malcolm McDowells ögon, med de numera närmast ikonografiskt påmålade högra ögonfransarna, som sedan långsamt panorerar ut för att ge en interiörbild av the Korova Milkbar där grabbarna tar igen sig innan kvällens underhållning. Senare är A Clockwork Orange fylld av färger men inledningsvis är det mest en mörk bakgrund (mörka väggar, natt utomhus) som kontrasterar mot gängets primärt vita klädsel.

Burgess lät sin Alex klä sig i kläder som påminner om äldre tiders aristokrati (tights, blygdkapsel och midjekort jacka) och Kubrick plockar också upp detta med Malcolm i långrock och käpp (istället för bokens rakkniv). För min del känns det som att kanske framförallt Burgess (och så har Kubrick följt efter) här velat göra en parallell till de historiska perioder när adelsyngel verkligen stod ovanför lagen och i princip kunde göra vad de ville med de lägre stånden.

Det som Kubrick enligt min mening har lyckats alldeles utmärkt med är sina miljöer (förutom puben/krogen Duke of New York, vilken i filmen mest ser ut som en fjällstuga, en orgie i furupanel och pärlspont). Till Alex deprimerande nedgångna och passande betonggrå bostadsområde användes bland annat Thamesmead South Housing Estate i en förort söder om London och Ludovicokliniken är inhyst i det extremt 60-talistfuturalistiska och -brutalistiska Bruneluniversitetets lokaler i Uxbridge i västra London.

Best of the best i detta avseende är helt klart HMP (Her Majesty’s Prison) Wandsworth, byggt 1851 (kallades då Surrey House of Correction) och ett extraordinärt förkroppsligande av Jeremy Bentham’s övervaknings- och separationsprinciper. Hans Panopticon var designat så att de övervakade aldrig riktigt skulle kunna veta när de övervakande tittade och därigenom får känslan av att de övervakande var ständigt närvarande och allvetande: ”a new mode of obtaining power of mind over mind”.

Skillnaden är dock att filmens övervakare inte är särskilt allvetande. De flesta statliga representanterna i boken är betydligt handlingskraftigare och hotfulla medan filmens lutar mer åt karikatyrhållet. Framförallt blir detta tydligt hos Alex övervakare P.R. Deltoid som i filmen är svettig, nervös och får dricka lösgomsvatten samt Inrikesministern som kanske inte är lika svettig men desto mer nervös när hans hårdhandskar-mot-brottslingar-plan misslyckats kapitalt. I det senare fallet saknar jag också bokens ordlek där han blir titulerad Minister of the Interior or Inferior.

Just den svarta och i många fall fullkomligt absurda humorn har blivit förstärkt av Kubrick på ett sätt som gör att filmen står stadigt på egna ben i förhållande till boken. Här samverkar kostymer, färgpalett, vissa mindre karaktärer och framförallt Malcolm McDowells insats på ett alldeles utmärkt sätt. Att McDowell sedan, när han ska prata mer ”ordentlig” engelska istället för nadsat-slang för att imponera på eller fjäska för vuxna, låter precis som Eric Idle drar inte direkt ned det surrelistiska intrycket.

Tack vare Anthony kommer jag och Stanley alltså numera mycket bättre överens, men riktigt klockrent är det inte. För mig kan inte Kubricks öga ersätta Burgess penna. Rent storymässigt finns det vissa förändringar som gör det hela lite för övertydligt i filmversionen, som jag skrev tidigare är beskrivningen av Alex förnedring efter Ludovicobehandlingen starkare i boken och även om absurdismen gör filmen till en helt egen skapelse är jag inte säker på att jag är så förtjust i den.

Men när jag läser om A Clockwork Orange (för det kommer jag att göra) kommer det att vara Malcolm McDowells röst jag hör som Your Humble Narrator och det är om inte annat en klar förbättring jämfört med min tidigare apelsinupplevelse.

Annonser