A Clockwork Orange (1971)

Som nämndes ovan hade jag alltså stiftat bekantskap med herr Kubrick innan jag kom i kontakt med herr Burgess. Det funkade inte så där himla bra mellan mig och Stanley (av någon anledning gör det sällan det), bland annat för att jag hade uppfattat A Clockwork Orange som en mer renodlad sci-fi. Det är lite svårt att ta sci-fi på allvar när folk knallar omkring i roströda velourmysoveraller och belamrar sitt hem med bukiga plastmöbler.

Men efter att det klickade på allvar mellan Anthony och mig var jag redo för ett nytt försök och även om jag kanske inte kan sträcka mig ända till ”Kom tillbaka Stanley, allt är förlåtet” har vi i alla fall kommit bra mycket längre i vår apelsinrelation.

I det stora hela följer filmen bokens berättelse om anti-hjälten Alex som våldsverkar sig igenom ett kanske inte alltför avlägset England och sedan tack vare staten vänder näsan i riktningen ”straight and narrow”. Språket har man av naturliga skäl inte kunnat importera över fullständigt, i filmsammanhanget hade full användning av nadsat-slangen sannolikt blivit fullkomligt obegripligt, men Kubrick har kommit mycket långt med att ersätta Burgess textbaserade poesi med sin, högst individuella, visuella poesi.

Som tittare kastas man rakt in i stämningen genom en extrem närbild på Malcolm McDowells ögon, med de numera närmast ikonografiskt påmålade högra ögonfransarna, som sedan långsamt panorerar ut för att ge en interiörbild av the Korova Milkbar där grabbarna tar igen sig innan kvällens underhållning. Senare är A Clockwork Orange fylld av färger men inledningsvis är det mest en mörk bakgrund (mörka väggar, natt utomhus) som kontrasterar mot gängets primärt vita klädsel.

Burgess lät sin Alex klä sig i kläder som påminner om äldre tiders aristokrati (tights, blygdkapsel och midjekort jacka) och Kubrick plockar också upp detta med Malcolm i långrock och käpp (istället för bokens rakkniv). För min del känns det som att kanske framförallt Burgess (och så har Kubrick följt efter) här velat göra en parallell till de historiska perioder när adelsyngel verkligen stod ovanför lagen och i princip kunde göra vad de ville med de lägre stånden.

Det som Kubrick enligt min mening har lyckats alldeles utmärkt med är sina miljöer (förutom puben/krogen Duke of New York, vilken i filmen mest ser ut som en fjällstuga, en orgie i furupanel och pärlspont). Till Alex deprimerande nedgångna och passande betonggrå bostadsområde användes bland annat Thamesmead South Housing Estate i en förort söder om London och Ludovicokliniken är inhyst i det extremt 60-talistfuturalistiska och -brutalistiska Bruneluniversitetets lokaler i Uxbridge i västra London.

Best of the best i detta avseende är helt klart HMP (Her Majesty’s Prison) Wandsworth, byggt 1851 (kallades då Surrey House of Correction) och ett extraordinärt förkroppsligande av Jeremy Bentham’s övervaknings- och separationsprinciper. Hans Panopticon var designat så att de övervakade aldrig riktigt skulle kunna veta när de övervakande tittade och därigenom får känslan av att de övervakande var ständigt närvarande och allvetande: ”a new mode of obtaining power of mind over mind”.

Skillnaden är dock att filmens övervakare inte är särskilt allvetande. De flesta statliga representanterna i boken är betydligt handlingskraftigare och hotfulla medan filmens lutar mer åt karikatyrhållet. Framförallt blir detta tydligt hos Alex övervakare P.R. Deltoid som i filmen är svettig, nervös och får dricka lösgomsvatten samt Inrikesministern som kanske inte är lika svettig men desto mer nervös när hans hårdhandskar-mot-brottslingar-plan misslyckats kapitalt. I det senare fallet saknar jag också bokens ordlek där han blir titulerad Minister of the Interior or Inferior.

Just den svarta och i många fall fullkomligt absurda humorn har blivit förstärkt av Kubrick på ett sätt som gör att filmen står stadigt på egna ben i förhållande till boken. Här samverkar kostymer, färgpalett, vissa mindre karaktärer och framförallt Malcolm McDowells insats på ett alldeles utmärkt sätt. Att McDowell sedan, när han ska prata mer ”ordentlig” engelska istället för nadsat-slang för att imponera på eller fjäska för vuxna, låter precis som Eric Idle drar inte direkt ned det surrelistiska intrycket.

Tack vare Anthony kommer jag och Stanley alltså numera mycket bättre överens, men riktigt klockrent är det inte. För mig kan inte Kubricks öga ersätta Burgess penna. Rent storymässigt finns det vissa förändringar som gör det hela lite för övertydligt i filmversionen, som jag skrev tidigare är beskrivningen av Alex förnedring efter Ludovicobehandlingen starkare i boken och även om absurdismen gör filmen till en helt egen skapelse är jag inte säker på att jag är så förtjust i den.

Men när jag läser om A Clockwork Orange (för det kommer jag att göra) kommer det att vara Malcolm McDowells röst jag hör som Your Humble Narrator och det är om inte annat en klar förbättring jämfört med min tidigare apelsinupplevelse.

9 reaktioner till “A Clockwork Orange (1971)”

  1. Intressanta text ännu en gång och just att få följa din omvärdering av filmen efter att du nu har läst boken. Det hade varit intressant för mig som är stort Kubrick-fan att få höra lite kring varför det inte riktigt har klickat mellan dig och Stanley. Ett av de stora klagomålen på hans filmer är att de är för kalla och omänskliga, men det tycker jag snarare är hans styrka jämfört med övriga regissörer. Han berättar den ”nakna” sanningen i hans berättelser och indirekt hur vi människor faktiskt fungerar i extrema situationer, utan att lägga in några känsloyttringar i filmerna för att beskriva ”hur vi ska känna inför dem.”.

    Det tillsammans med hans fantastiska bildspråk (det märks att han började sin karriär som stillbildsfotograf), musikval och sin mörka, nästan morbida humor gör att jag fastnade direkt för herr Kubrick. Ett bra exempel på hur ”fel” det kan gå med hans filmer är ”Artificial Intelligence: AI”, där Kubrick var mannen bakom idén att den skulle filmatiseras men han övergav den senare till sin vän Spielberg för Stanley tyckte att Steven hade större kapacitet att skildra de varma inslagen i historien. I slutändan blev det snarare så för mig att framförallt slutet i filmen blev alldeles för sentimentalt och sliskigt för min smak och jag hade gärna sett Kubrick’s version på den istället.

  2. Mjnä, jag har faktiskt svårt att sätta fingret på exakt varför det väldigt sällan klickar. Det där med omänskligheten vet jag inte om jag håller med om (har i alla fall aldrig tänkt på det som så), det handlar mer om att de sällan lyckas engagera mig. Å andra sidan är jag inte särskilt avogt inställd till vare sig The Shining, Dr Strangelove eller Full Metal Jacket och det utgör i princip 50% av de Kubrick-filmer jag har sett. Men någon husgud tror jag aldrig att han kommer att bli.

  3. Bortsett från the Shining och i viss mån Dr strangelove har heller aldrig Kubrick varit ngn större favorit hos mig.

  4. @Sofia: Ok! Men vilka filmer har du sett av Kubrick förutom de nu nämner? Alltid intressant att få höra andras åsikter om en regissör som man själv är riktigt såld på.

  5. @Martin: Förutom dem är det ovanstående, Barry Lyndon och Eyes Wide Shut. 2001 kan jag inte räkna eftersom jag aldrig klarat av att ta mig igenom den och AI ligger väl på gränsen som en Kubrick-film? Så mest senare verk alltså.

    Ovanstående äv väl den som jag ändå tycker bäst om av dem, Barry Lyndon blev alldeles för långrandig, Eyes Wide Shut rätt fånig, pladdrig och oengagerande samt AI smörig och ofokuserad.

    Och så måste jag väl i ärlighetens namn lägga till då att jag tycker första boot camp-halvan av FMJ är klart överlägsen andra Vietnam-halvan.

  6. @Sofia: Nja, jag räknar inte AI som någon Kubrick-film. Han fick idén till filmen och började fila på den, men gav snabbt över den till Steven för att Stanley tyckte att den sistnämnde hade ett större ”hjärta” i sina filmer. Håller med dig om att slutresultatet var alldeles för smörigt och ofokuserad, framförallt mot slutet, och jag tror personligen att det var Spielbergs ”hjärta” som var orsaken till det och inte Kubricks ”hjärna”. Kanske ett önsketänkande från ett Kubrick-fan, men jag lever gärna kvar i min bubbla 😉

    Jag tyckte också Barry Lyndon var lite väl långrandig första gången jag såg den och jag är personligen inget fan av kostymdramer. Men tack vare Kubricks ironiska humor som dyker upp lite här och var, plus det fantastiska fotot (tror jag rankar den bland de finaste filmerna genom tiderna) så uppskattar jag den mer och mer ju fler gånger jag ser den.

  7. @Martin: Visst är det lite ironisk humor här och var i Barry Lyndon (vilket jag iofs nog snarare skulle tillskriva herr Thackeray än herr Kubrick) men alldeles för lite för att det skulle räcka för min del.

    Sina bubblor ska man vara rädd om 😉

  8. Hmm, har inte riktigt ro att tänka efter och komma med några kloka kommentarer. Kom bara att tänka på (och jag brukar fundera på det ibland): hur skulle Tarantinos filmer fungera utan våldet? Bara dialogen, räcker det. Svaret är väl att nej, det skulle bli som Death Proof, dvs tråkigt. Så våld är märkligt uppfriskande när vi ser det på film. Det är ju en helt annan sak med verkligheten, i alla fall för mig.

    Sen skulle jag också säga att jag för typ 10 år sen skulle se om A Clockwork Orange (jag hade då sett den kanske tre fyra år tidigare). Jag skulle se den med en kompis men han kom för sent så jag gick in själv på bion (det var Cinemateket). Efter kanske halva filmen mådde jag dåligt av det jag såg och till slut var jag tvungen att gå ut (det spelade väl in att jag var själv också). Det fanns nåt äckligt i filmen, nåt som jag inte minns att jag upplevde första gången jag såg den.

  9. @Jojjenito: Hmm, intressant fundering där med Tarantino. Han är ju förvisso rätt bra på att få ihop en historia, men hans våld är ju oftast oupplösligt förenat med själva plotten och bara kulsprutedialogen räcker som du säger absolut inte…

    Vi kanske blir känsligare med åren? Jag var så upptagen av att jämföra med boken när jag såg den nu senast att jag nog inte tänkte på så mycket annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: