A Clockwork Orange (1962)

Anthony Burgess och A Clockwork Orange fick börja i en rätt brant uppförsbacke för min del. Kubricks film hade jag sett för flera år sedan och ärligt talat tyckt var sådär, jag förstod mig inte på den. Jag slog upp första sidan av boken på tåget hem en fredagseftermiddag efter en tuff arbetsvecka och i samma vagn kollade två tjejer på en film med Betty White. Hur vet jag att Betty White var med? De hade inte två par hörlurar utan körde filmljudet rakt ut i vagnen – saftigt distraherande kan jag tala om.

Nåväl, börjar läsa. Droogs och rassoodocks och skorry och ingen ordlista i min upplaga (å andra sidan hade jag sannolikt blivit ännu mer irriterad av att behöva sitta och bläddra fram och tillbaka vid var och vartannat ord). Efter tre sidor är jag beredd att ge upp och har skrikit ”Men vad ÄÄÄR det här?!” inombords jag vet inte hur många gånger. Hade det inte varit för att jag närmade mig just den här boken som ett projekt hade det sannolikt varit slut mellan mig och apelsinen i det läget. Nu blev det inte det, men jag såg inte fram emot resten av resan.

Men Burgess är en listig jäkel. Efter ett tag blir det till en utmaning att lista ut vad alla ord kan betyda och börjar man bara betrakta texten mer som poesi istället för prosa går allt mycket bättre. Vid den i mitt tycke första delens fantastiska slutmeningen är jag fast.

Själva historien om Alex i ett dystopiskt, men kanske inte särskilt framtida, London torde vara välbekant för de flesta, men då kanske främst genom Kubrick filmatisering av boken. Vår protagonist är verkligen ingen trevlig typ, han och hans kompisar (Pete, Georgie och den lätt korkade Dim) roar sig med att slå ned äldre biblioteksbesökare, råna butiker och göra inbrott med påföljande våldtäkt av husets kvinnliga invånare. De möter så lite motstånd från både enskilda medborgare och myndigheter i sina eskapader att Alex till och börjat känna lite av ennui. Var finns utmaningarna i livet?

Hans liv tar dock en radikalt annorlunda inriktning den dagen han hamnar i fängelse. Han är tillräckligt intelligent för att inordna sig väl i både den interna fånghierarkin och kunna fjäska för ledningen, framförallt fängelseprästen, men av förklarliga skäl vill han inte sitta inne längre än absolut nödvändigt. Vägen ut från fängelset går för Alex genom den omstridda Ludovicometoden, en behandling som ska göra honom till en välanpassad medborgare på blott fjorton dagar.

Burgess fångar alltså inte bara med stil utan också med innehåll. Som läsare är det nästan mot sin vilja man mycket väl förstår Alex motiv och bevekelsegrunder även om man inte sympatiserar det minsta med dem. Han är ett svin och tar för sig. För att han kan. Den värld han lever i har en vuxengeneration som är så frånvarande och alienerad som det bara går och vars lösning på ungdomsproblemet hittills har varit att studera dem. Enda gången Alex får uppmärksamhet är när han gör saker som i samhällets ögon är dåliga och han frågar sig varför man lägger så mycket tid på att hitta orsaken till ”badness” när man inte alls på samma sätt intresserar sig för att hitta orsaken till ”goodness” (det här var innan Aaron Antonovksy och KASAM).

När Alex till slut hamnar i statens klor vänds historien mycket till att handla om val och vilja. Burgess tycks fundera på om det verkligen är bättre att tvinga någon som valt att vara dålig till att bli god. ”Gills” godhet när individen inte har något val annat än att vara god? Beskrivningarna av hur Alex, genom sin kropps reaktioner (inte ens den får han alltså vara herre över längre), inte vill tänka på varken våld eller våldtäkt är gripande, övertygande och rejält otrevliga. Genom att inte bara tvingas avstå från något han dessförinnan njutit av, utan också praktiskt taget lägga sitt liv i händer han tidigare har spottat på, blir hans förnedringen total.

Men hur intressant Burgess moraliska frågeställningar än är är det språket som var den stora och positiva överraskningen för mig. Poesikänslan är som sagt stark (och förstärks ytterligare av Alex omkvädesliknande upprepande av ”O, my brothers” i sitt tilltal till läsarna) och jag gillar verkligen Burgess (eller kanske vi ska säga Alex?) hantering av engelskan. Infogandet av det nu för tiden så hatade lilla ordet ”like” gör i rätta händer underverk. Hos Burgess är det inte ”It was, like…his, like…fault” utan “Down this blood poured in like red curtains”. Att översätta hela härligheten kan verkligen inte ha varit lätt och den bekantskap jag stiftat med den svenska utgåvan gör mig full av beundran inför journalisten, författaren och översättaren Caj Lundgren.

Burgess ryskinspirerade nadsat-slang som pratas av Alex och hans kompisar gör språkligt inte så mycket för min del, men däremot stämningsmässigt naturligtvis. Språket blir i sig ytterligare markör av de avgrunder som skiljer Alex åt från resten av samhället. Andra delar av slangen bygger på rim och visst finns det en viss tillfredsställelse i att komma på att ”pretty polly” borde ha sitt ursprung i ”lolly”, alltså brittisk slang för pengar. För mig själv har jag numera nästan helt gått över till att kalla ägg för eggi-weggs.

Titeln, säger ni? Burgess själv hävdar att Cockneyuttrycket “He’s as queer as a clockwork orange” skulle vara vedertaget men det verkar inte vara belagt. Det känns dock som om författaren velat säga något om att Alex, åtminstone efter Ludovico, är organisk på utsidan men en maskin på insidan. Undras om det boken blivit lika populär om han hade kallat den för Cyborg istället?

Utan att vara medveten om det läste jag dessutom A Clockwork Orange som Burgess själv hade tänkt sig den – utan ordlista. Hans mening var att man som läsare, på samma sätt som Alex, skulle bli hjärntvättad, skulle dränkas och övermannas av språket utan några yttre styrverktyg (om man nu inte var rätt välbekant med ryska förstås).

Om det inte redan framgått är jag i slutänden alltså ganska tacksam för att jag hade ett incitament att vara lite envis när det gällde apelsinen, belöningen blev lika överraskande som njutbar. Jag tror att det här är en bok som jag kommer att plocka upp många gånger till och Burgess har dessutom gett mig en helt ny grundval för att uppskatta Kubricks alster. Mer om det senare.