En hel del har sagts om The Last Airbender, inte mycket av det positivt. Efter att ha sett den utskällda filmen är jag rätt övertygad om att hade någon annan än Shyamalan gjort den hade den fått ett betydligt vänligare mottagande. Tänk en färsk regissör, alldeles för många producenter som ska in och tycka till och ett manus som genomgått en tre, fyra bearbetningar av olika författare. Då hade slutresultatet varit begripligt. Men nu? Shyamalan torde ha haft så mycket kontroll över produktionen som en regissör, producent och manusförfattare rimligtvis kan önska sig och vi vet ju att han kan leverera (eller åtminstone kunde). För egen del kan jag inte annat än tycka att mesta delen av kritiken den här stackars filmen fått utstå är rättvis.

Historien om hur Aang, den unge återfödde avataren, lär sig både färdigheter och ansvar i sällskap med syskonparet Katara och Sokka känns nämligen väldigt trött och håglös. Allt eftersom slutet kommer närmare och det inte görs några som helst försök att avsluta de olika berättelserna utan det istället läggs till nya blir det alldeles för uppenbart att detta bara är första delen i en serie. Inget fel i det, men varje enskild del borde trots det kunna byggas upp med en något tydligare upptakt, mitt och avslut. Jag skulle gissa att det är åtminstone en del av förklaringen till att Harry Potter-franchisen har lyckats där The Golden Compass och Eragon gick under.

Som det är nu ska Aang som sagt lära sig nya färdigheter samtidigt som han och de två andra försöker dra igång ett uppror mot den despotiska eldnationen samtidigt som eldnationen försöker hitta ett sätt att utplåna andevärlden samtidigt som eldprinsen vill återfå sin fars gunst. Det blir helt enkelt lite för mycket; inte rörigt men splittrat. Ingen av de olika historierna får tillräckligt med tid.

I detta avseende blir det ännu svårare att därmed fördra de scener som egentligen inte tillför någonting och alla de gånger vi får se Aang stå och träna sina mad skillz. Jag är den förste att tycka att katas är snygga men i den här filmen, som inte alls har det rätta eftertänksamma tempot för den typen av scener, stoppar de upp onödigt mycket.

För ovanlighetens skull är också framförallt de yngre skådespelarnas prestationer ganska träiga och många replikskiften känns forcerade (vilket väl i och för sig lika gärna kan skyllas på manuset).

I nästan alla Shyamalan-filmer jag har sett hittills har det åtminstone funnits något att hänga upp gilla-rocken på (ja, till och med i The Happening). Men här finns det verkligen ingenting, ingen enskild scen, ingen stämning, inga särskilt snygga effekter (till och med effekterna känns rätt fantasilösa om nu något sådant är möjligt i en sådan här film). Jag vet inte om man eventuellt kan skylla det på att den gode regissören här har haft en förlaga att förhålla sig till? Det är tur att man kan trösta sig med Devil.

Annonser