alt. titel: Närkontakt av tredje graden

OBS! STOR spoilervarning! Läs vidare på egen risk.

Roy Neary är en rätt vanlig kille — fruga, ungar, hus och ett jobb som gör att han måste köra ut mitt i natten för att åtgärda ett strömavbrott. Men ute på vischan där i Indiana händer det Roy något och han återvänder till familjen som en förändrad man. Inte så att han på sant medelålderskrismanér skaffar sig en HD och en tjugo år yngre älskarinna. Nej, Roy kommer tillbaka med mystiska brännskador på ena sidan av ansiktet och en osannolik historia om flygande, blinkande farkoster.

Allt mer obekväm i stadens vardagsliv (han får dessutom sparken omgående) känner Roy att det är något som inte stämmer. Inte nog med att ingen tror på hans historia, inte ens hans fru som bara vill att han ska skärpa sig och gå i familjeterapi, han börjar dessutom se en form för sitt inre öga. En form som han känner en obönhörlig drift att återskapa, vare sig det är i potatismos, raklödder eller lera. Av en slump inser han så småningom att det han försökt skulptera är nationalmonumentet Devil’s Tower i Wyoming.

Så stark är Roys drivkraft att han snart hyrt sig en bil och beger sig till ett ställe där myndigheterna egentligen beordrat undantagstillstånd på grund av en giftkatastrof. Men när han tagit sig över fält och genom otaliga staket och avspärrningar med Jillian, en kvinna som även hon sett de flygande farkosterna, blir han till slut omhändertagen av militären som emellertid får honom att misstänka att de vet betydligt mer än de avslöjar. Fast beslutna att veta vad som är på gång flyr Roy och Jillian än en gång och börjar ta sig uppför Devil’s Tower.

Ok, är ni beredda? Här kommer det… Jag gillar inte Close Encounters… Jag inser att detta är hädelse på hög nivå, men kan inte komma runt det. Spielberg har skapat en fantastiskt bra grund, uppstarten i den blåsiga Sonoraöknen med återfunna trettio år gamla flygplan skulle lätt kunna platsa på en ”10 bästa öppningsscener”-lista. Leksakerna som börjar låta och blinka av sig själva i lille Barrys (bara det, jag kan inte svälja en treåring som heter Barry. Barry är 35 med en öl i näven och en truckerkeps på skulten) rum är bra stämningsskapare.

Skeppet ute i Gobi-öknen är en scen som jag tydligt minns, trots min inställning till resten av filmen. Det något udda paret Bob Balaban och Francois Truffauts möda att koda utomjordingarnas signaler är spännande och fantasieggande. Även Richard Dreyfuss gör en bra tolkning av Roys frustration och ångest över att inte förstå vad det är som hänt honom eller vad det ska betyda, även om han framstår som ett jätteego i processen. Men sedan…

Jag har tidigare skrivit att Toolbox Murders anno 2004 var den mest magnifika marmortrappa jag någonsin sett. I stand corrected. Här har vi en och en halv timmes riktigt schysst UFO-marmortrappa som slutar i en ren uppvisning av effekter, teknik och framförandet av en atonal intergalaktisk symfoni. Upplösningen är väl inget särskilt sunkigt utedass, bara lite…tråkig. Lite för…finstämd. Jag får inte alls den där förundrade känslan som Spielberg sannolikt var ute efter inför synen av rymdskeppen (hur snygga de än är), jag vill ha mer, jag vill ha en historia av något slag. Inte bara återvändande piloter, vars existens vi redan fattat tack vare flygplanen i början. Inte bara den där hjärtevärmen som väl ska uppstå när man ser en amerikansk moder återförenas med sitt barn. Och framförallt inte bara knäpptysta greyling-aliens som inte ens säger något i stil med ”We come in peace”.

Fram till scenerna på toppen av Devil’s Tower skulle Close Encounters… vara en solklar fyra för min del men som sagt, slutet…

Annonser