Star Trek (2009)

Tja, man lyckades nöja sig med Star Trek: Nemesis hela sju år innan det var dags att återigen plocka fram franchisen ur malpåsen. Men den här gången dög varken Deep Space Nine, Voyager eller Enterprise. Kommendör Sisko samt kaptener Janeway och Archer vägdes alla mot en modern publiks förväntningar och befanns uppenbarligen för lättviktiga.

Nej, för att tillfredsställa den moderna målgruppens önskemål och behov duger inget mindre än en reboot av James Tiberius Kirk. Vilken visar sig ha en dramatisk bakgrund med en fader som omkom medan han räddade mor och son undan attacken från den ondsinte romulanen Nero.

”Where no man has gone before”

Ibland faller allting på plats så självklart och elegant. Efter att ha våndats över fokus för detta senaste Filmspanar-tema fick jag vad som närmast kan liknas vid en uppenbarelse. Inte för att det saknats kandidater till ett så fruktbart ämne som film och manlighet, men jag kände att jag hade svårt att hitta den där lusten. Visst skulle jag kunnat se om Die Hard (” Yippee ki-yay”), First Blood (”It wasn’t my war!”) eller Scent of a Woman (”Hoohah!”) eller nästan vilken som helst av de många filmer som finns i min omedelbara närhet. Problemet var bara att jag inte hade någon lust.

Star Trek IV: The Voyage Home (1986)

Kirk och hans lilla gäng bereder sig på att återvända till jorden för att acceptera vad straff Federationen må anse rimligt för de brott som bland annat klingonerna kräver hämnd för (olovligt tillskansande av Enterprise, initiering av självförstörelsemekanism och dödande av en klingon-krigsherre). Men väl på plats upptäcker de att invånarna på Tellus har helt andra saker att oroa sig för.

En gigantisk sond hotar jorden med total destruktion om man inte lyckas kommunicera med den. Kruxet är bara att dess kommunikation tycks bygga på valsång samtidigt som valarna har varit utrotade i över 300 år. Men som tur är har ju Kirk & co. fått kläm på det här med tidsresor, så färden styrs raskt mot 1980-talet.

Star Trek: The Motion Picture (1979)

Två år har gått sedan kapten James T. Kirk övergav bryggan på U.S.S. Enterprise, men ett enormt energimoln som hotar jorden ger honom chans att kasta sig upp i sadeln igen. Den degraderade kaptenen Willard Decker (“Seeeeventh heaven…”) får som tröstpris sköta två heltidsjobb: andrekapten och science officer.

Men Kirk känner sig inte hel utan hela sin gamla besättning på plats. Uhura, Scotty, Sulu och Chekov har aldrig lämnat stjärnflottans trygga famn, Bones måste däremot övertalas en smula innan han sedvanligt muttrande (syster Chapel är doktor Chapel nu för tiden, vartärvärldenpåväg?!) tar sig an sina plikter. I sista sekunden ansluter förstås också Spock vars närvaro degraderar stackars Decker igen eftersom det är otänkbart med en annan science officer på Enterprise än Spock.

Nu är man nästan redo att ta sig an energimolnet, först måste bara Kirk och Decker ha en liten pisstävling. Kirk har erfarenheten men är obekant med Entreprises nya funktioner, vilket Decker inte kan låta bli att påpeka.