Star Trek II: The Wrath of Kahn (1982)

Star Trek IIalt. titel: Star Trek II: Kahns vrede

Trots att Star Trek: The Motion Picture gav fansen (om än inte kritikerna) vad de ville ha, ansågs den av Paramount som ett misslyckande jämfört med vad man hade pytsat in i produktionen i form av tid, dollars och kompetens. Men inte mer ett misslyckande än att man ändå ville försöka sig på en uppföljare. Gene Roddenberry ut, tajtare budget in.

Och varför uppfinna hjulet igen, det kostar ju bara pengar? Alltså: en inledning som i alla fall jag tycker luktar väldigt mycket Star Wars i inåkning och ett fetare typsnitt. Samtidigt återanvänder man Star Trek-serien i sig. James Horner sattes att skriva ett score som återerövrar TOS-temat (även om Jerry Goldsmiths fanfarer från första filmen med tiden blivit en klassiker i sig). Besättningsuniformerna har kvar unisextemat från Star Trek (Kirstie Alley behöver inte gå i kort-kort i sin första filmroll), men är återigen i alla fall lite mer färgglada.

Dessutom sneglar man inte bara tillbaka på gamla bedrifter, för de som kan sin Star Trek-mytologi avslöjar redan undertiteln att detta är en uppföljare till första säsongens avsnitt ”Space Seed”. Enterprise lämnade ju de genetiska supermänniskorna, Khan Noonien Singh och hans sällskap, på Ceti Alpha V efter att den makthungrige krigaren försökt att första ta över och sedan förstöra Kirks älskade skepp.

Nu undersöker skeppet Reliant, med Pavel Chekov ombord, planeten Ceti Alpha VI för att se om den skulle kunna vara lämplig för det så kallade Genesis-projektet. På planeten hittas en farkost med det olycksbådande namnet Botany Bay (Kahns skepp) men innan Chekov och Reliants kapten Terrell hinner inse vad som är på gång är de i Kahns våld. Äntligen har den gamle krigaren möjlighet att inte bara fly sin exil utan också hämnas på James T. Kirk.

Ok, nu kan vi börja snacka film. Star Trek II är ett lysande exempel på att en tajtare budget inte alltid behöver innebära en sämre eller tråkigare produkt. Alla evinnerliga visuella tempodödare från ettan har städats bort (bortsett från ett par kärleksfulla glidningar över Enterprise igen, men de skulle faktiskt kunna vara snattade från ettan) och nu ligger fokus istället på envigen mellan Kahn och Kirk.

Kanske har pressen från den första filmen lyfts en smula, för på det hela taget möter vi en betydligt mer avslappnad besättning. Redan inledningen, där en synnerligen allvarlig situation löses upp i en simuleringsövning (den sedermera berömda ”Kobayashi Maru”), låter ana att vi nu möter mer av humor än pompa och ståt.

William Shatner har blivit bekvämt rundlagd, hans Kirk behöver glasögon när han ska analogläsa sin födelsedags-Dickens och undrar samtidigt om han är på väg att bli en gammal stofil. DeForrest Kelleys Bones har hittat tillbaka till sitt gnabbande med Spock, som i sin tur tycks ha antagit något av en katolsk asketism-stil när han inte är uniformerad.

Förutom den lättsammare tonen ligger uppföljarens styrka förstås också i Ricardo Montealbán övermänskliga Khan Noonien Singh, som är precis lagom galen för en superskurk. Hans lilla gäng avger dessutom kära Road Warrior-vibbar med sina klädtrasor.

I likhet med ettans kamerakärlek till Enterprise kan man återigen undra över hur mycket det gräts i salongen när Trekkersarna såg en epok gå i graven. Men inte ens den twisten tar ifrån Star Trek II dess underliggande positiva anda och vi kan vila tryggt i vetskapen att kapten James T. Kirk trots år och kilon ändå känner sig ung.

9 reaktioner till “Star Trek II: The Wrath of Kahn (1982)”

  1. Jo, det var bristen på humor och självdistans som gjorde den ursprungliga serien outhärdlig och stundvis skrattretande kalkon-dålig. Shit vad kass den var. Men förutom poängen med humorn gillar jag jämförelsen med Road Warrior. Har inte tänkt på det. Tror jag kom på något här… finns en logik… Hmm, får tänka vidare en smula.
    Mitt betyg är dock 2-

  2. @David: Well, what can I say, jag gillar allt som har med Star Trek att göra även när det är usel, vilket ju den där fajtingscenen mycket riktigt är (humor på hög nivå). Nånstans så är det själva idéen som är bra. Är det inte så att Kirk på MacGyver-vis lyckas improvisera ett eldvapen som han avlossar mot Gorn? Haha, underbart. 🙂

  3. @David: Ajaj, nu ska vi inte slå allt för hårt på TOS. Tycker det finns en viss charm med den även om allt naturligtvis inte är guldplätterat. Gorn-fajten är ju en kultklassiker 😀 Låter som om det är spännande funderingar om de gäller Road Warrior. Det intressanta är ju att trasiga kläder i framtiden alltid tycks åtföljas av ett väldigt strikt frisyrmode. Och vad gäller förhållandet mellan denna och första filmen, föredrar jag lite mer action framför långsamma kameraåkningar.

    @Jojjenito: Bryggan håller ännu 😀

  4. Den här gillade jag!
    Var lite mer actionröj än i den förra. Minns att jag blev besviken på ”The Motion Picture”…mer filosofisk än fartig, men Kahns vrede tog det hela tillbaka lite till äventyrskänslan (och kanske Star Wars-feelingen).. 🙂

  5. @Steffo: Ingen diskussion om att Kahn är bättre än ettan, men filosofisk sci-fi måste ju inte per definition vara seg och tråkig. Vilket The Motion Picture var…

  6. Den här har jag iofs bara sett en gång men gillade filmen då. Ang R.W det verkar vara en oskriven lag att så fort civilisationen krackelerar så börjar folk klippa sig i punkfrisyrer och klä sig i nitar o läder t.ex Doomsday, varför är en gåta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: