Star Trek II: The Wrath of Kahn (1982)

alt. titel: Star Trek II: Kahns vrede

Trots att Star Trek: The Motion Picture gav fansen (om än inte kritikerna) vad de ville ha, ansågs den av Paramount som ett misslyckande jämfört med vad man hade pytsat in i produktionen i form av tid, dollars och kompetens. Men inte mer ett misslyckande än att man ändå ville försöka sig på en uppföljare. Gene Roddenberry ut, tajtare budget in.

Och varför uppfinna hjulet igen, det kostar ju bara pengar? Alltså: en inledning som i alla fall jag tycker luktar väldigt mycket Star Wars i inåkning och ett fetare typsnitt. Samtidigt återanvänder man Star Trek-serien i sig. James Horner sattes att skriva ett score som återerövrar TOS-temat (även om Jerry Goldsmiths fanfarer från första filmen med tiden blivit en klassiker i sig). Besättningsuniformerna har kvar unisextemat från Star Trek (Kirstie Alley behöver inte gå i kort-kort i sin första filmroll), men är återigen i alla fall lite mer färgglada.

Dessutom sneglar man inte bara tillbaka på gamla bedrifter, för de som kan sin Star Trek-mytologi avslöjar redan undertiteln att detta är en uppföljare till första säsongens avsnitt ”Space Seed”. Enterprise lämnade ju de genetiska supermänniskorna, Khan Noonien Singh och hans sällskap, på Ceti Alpha V efter att den makthungrige krigaren försökt att första ta över och sedan förstöra Kirks älskade skepp.

Nu undersöker skeppet Reliant, med Pavel Chekov ombord, planeten Ceti Alpha VI för att se om den skulle kunna vara lämplig för det så kallade Genesis-projektet. På planeten hittas en farkost med det olycksbådande namnet Botany Bay (Kahns skepp) men innan Chekov och Reliants kapten Terrell hinner inse vad som är på gång är de i Kahns våld. Äntligen har den gamle krigaren möjlighet att inte bara fly sin exil utan också hämnas på James T. Kirk.

Ok, nu kan vi börja snacka film. Star Trek II är ett lysande exempel på att en tajtare budget inte alltid behöver innebära en sämre eller tråkigare produkt. Alla evinnerliga visuella tempodödare från ettan har städats bort (bortsett från ett par kärleksfulla glidningar över Enterprise igen, men de skulle faktiskt kunna vara snattade från ettan) och nu ligger fokus istället på envigen mellan Kahn och Kirk.

Kanske har pressen från den första filmen lyfts en smula, för på det hela taget möter vi en betydligt mer avslappnad besättning. Redan inledningen, där en synnerligen allvarlig situation löses upp i en simuleringsövning (den sedermera berömda ”Kobayashi Maru”), låter ana att vi nu möter mer av humor än pompa och ståt.

William Shatner har blivit bekvämt rundlagd, hans Kirk behöver glasögon när han ska analogläsa sin födelsedags-Dickens och undrar samtidigt om han är på väg att bli en gammal stofil. DeForrest Kelleys Bones har hittat tillbaka till sitt gnabbande med Spock, som i sin tur tycks ha antagit något av en katolsk asketism-stil när han inte är uniformerad.

Förutom den lättsammare tonen ligger uppföljarens styrka förstås också i Ricardo Montealbán övermänskliga Khan Noonien Singh, som är precis lagom galen för en superskurk. Hans lilla gäng avger dessutom kära Road Warrior-vibbar med sina klädtrasor.

I likhet med ettans kamerakärlek till Enterprise kan man återigen undra över hur mycket det gräts i salongen när Trekkersarna såg en epok gå i graven. Men inte ens den twisten tar ifrån Star Trek II dess underliggande positiva anda och vi kan vila tryggt i vetskapen att kapten James T. Kirk trots år och kilon ändå känner sig ung.