Pleasantville (1998)

Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.

***

alt. titel: Välkommen till Pleasantville

PleasantvillePleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.

På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.

Till skillnad från Truman skulle tonårige David inte alls ha något emot lite status quo istället för sen nittiotalsturbulens. Istället för amerikanskt helyllefemtiotal serveras han amerikanskt turbulensnittiotal, med en skild och bitter mamma och en tvillingsyster som är lite väl sexuellt företagsam.

Men när David och systern Jennifer, tack vare en mystisk fjärrkontroll, befinner sig i det amerikanska helyllefemtiotalet står det snart klart att ylle utgör en ganska kvävande filt över allt som andas nyordning och förändring. Något som inte minst Jennifer med glatt mod tar sig an för att levererar till de intet ont anande invånarna.

Trots att Pleasantville är lika subtil som en lastbil packad till taket med små hjärtan med texten ”Omfamna förändring” skulle jag ändå vilja påstå att det är en av alla de filmpärlor som levererades inom 90-talets gränser. Men eftersom jag såg den back-to-back mot District 9 måste jag också erkänna att den senare filmen för fram sitt budskap med betydligt mer skärpa och betydligt mindre övertydlig (amerikansk) känslosamhet.

Nåvälan, Pleasantville innehåller fortfarande ett antal underbara rollprestationer även om jag också i detta fall har börjat föredra Joan Allens emanciperade hemmafru och Jeff Daniels vågade dinerägare framför Tobey Maguire (som ser ut som han är tolv) och Reese Witherspoon.

Dessutom tycker jag fortfarande att beskrivningen av det perfekta Pleasantville (och hur det långsamt, långsamt börjar stjälpas över ända) är riktigt rolig, även om man inte ska undra över allt för många av implikationerna. När Jennifer inser att det inte finns några toaletter i stan är det en kul detalj, men man kan ju då fundera över varför det ens finns toalettbås i damrummet på Mr. Johnsons diner.

Och hur övertydlig allegorin med det svart-vita mot det tintade är, tycker jag även att den funkar, inte minst visuellt. Scenen när Mr. Johnsons kan tillfredsställa sitt trängtande hjärta genom att bläddra igenom den sprakande överdådiga konstboken, finstämt tonsatt av Randy Newman, är delikat.

4 reaktioner till “Pleasantville (1998)”

  1. Den här har jag haft på ”att se igen”-listan ett bra tag nu, då den överraskade mig när jag slog på TV:n för många år sedan och jag fastnade framför filmen med stort intresse.

    Angående påpekanden om filmen tydlighet – eller övertydlighet, så tror jag att filmen skulle fallit platt ifall den inte gick för det övertydliga budskapet.

    En film som District 9 bygger på spänning, action och så vidare och klarar sig som film även utan ett budskap, men Pleasantvilles filmidé ÄR hela budskapet. District 9 blev snarare populär för att folk förväntade sig ett actionäventyr och fick ett budskap på köpet.

    Minns inte grejen med toaletterna i Pleasantville, men anledningen att de inte existerar kan väl vara för att toaletter inte existerade (i bild) på 50-talet. Psycho (1960) var ju först med att visa en toalett i bild och det var ju jättekontroversiellt i det pryda USA på den tiden.

    Så antagligen finns toalettbåsen där för att visa det ordinära i det, men toaletterna bakom existerar inte i den perfekta 50-talsmiljön. 🙂

  2. @Except Fear: Det är mycket möjligt att jag fastnar lite mer på övertydligheten eftersom jag redan vet vad filmen ska gå ut på. Å andra sidan är amerikansk mainstream-film ibland lite väl pigg på att skriva sin publik på näsan. Däremot gillar jag din toalettlösning — smart!

  3. @Filmitch: Nja, där håller jag inte med dig, tycker inte att den är särskilt trist trots övertydligheten. Däremot lite smetig på sina ställen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: