Pleasantville (1998)

Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.

***

alt. titel: Välkommen till Pleasantville

Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.

På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.

Till skillnad från Truman skulle tonårige David inte alls ha något emot lite status quo istället för sen nittiotalsturbulens. Istället för amerikanskt helyllefemtiotal serveras han amerikanskt turbulensnittiotal, med en skild och bitter mamma och en tvillingsyster som är lite väl sexuellt företagsam.

Men när David och systern Jennifer, tack vare en mystisk fjärrkontroll, befinner sig i det amerikanska helyllefemtiotalet står det snart klart att ylle utgör en ganska kvävande filt över allt som andas nyordning och förändring. Något som inte minst Jennifer med glatt mod tar sig an för att levererar till de intet ont anande invånarna.

Trots att Pleasantville är lika subtil som en lastbil packad till taket med små hjärtan med texten ”Omfamna förändring” skulle jag ändå vilja påstå att det är en av alla de filmpärlor som levererades inom 90-talets gränser. Men eftersom jag såg den back-to-back mot District 9 måste jag också erkänna att den senare filmen för fram sitt budskap med betydligt mer skärpa och betydligt mindre övertydlig (amerikansk) känslosamhet.

Nåvälan, Pleasantville innehåller fortfarande ett antal underbara rollprestationer även om jag också i detta fall har börjat föredra Joan Allens emanciperade hemmafru och Jeff Daniels vågade dinerägare framför Tobey Maguire (som ser ut som han är tolv) och Reese Witherspoon.

Dessutom tycker jag fortfarande att beskrivningen av det perfekta Pleasantville (och hur det långsamt, långsamt börjar stjälpas över ända) är riktigt rolig, även om man inte ska undra över allt för många av implikationerna. När Jennifer inser att det inte finns några toaletter i stan är det en kul detalj, men man kan ju då fundera över varför det ens finns toalettbås i damrummet på Mr. Johnsons diner.

Och hur övertydlig allegorin med det svart-vita mot det tintade är, tycker jag även att den funkar, inte minst visuellt. Scenen när Mr. Johnsons kan tillfredsställa sitt trängtande hjärta genom att bläddra igenom den sprakande överdådiga konstboken, finstämt tonsatt av Randy Newman, är delikat.