X3: Meta-sci fi i korthet

Kevin David Anderson & Sam Stall: Night of the Living Trekkies (2010)
Det gäller att hålla isär begreppen. Medan ”trekkie” är en nedvärderande term för Star Trek-fanatiker är ”trekker” någon som lever enligt koderna som etablerats av den universella federationen. Humanitet, inte störa andra civilisationer och allt det där.

Richard Matheson: Collected Stories I-III (2003)

Konsumerar man tillräckligt mycket populärkultur inom fantastikgenren kommer man oundvikligen att förr eller senare stöta på namnet Richard Matheson. Inte sällan inser man när man börjar göra lite research att man stött på hans alster flera gånger tidigare, man visste bara inte om det. Han fungerar ungefär som Philip K. Dick, vars längre eller kortare noveller också fått tjäna som “inspiration” till mer eller mindre fantasifulla adaptioner.

X3: Sci-fi i korthet

En trevlig sak med den utmärkta webbplatsen Librivox är att man kan plocka åt sig diverse äldre science fiction som inte tar allt för mycket tid i anspråk. Nedanstående utgörs av en lite längre bok och två noveller, varav en ingår i en sorts serie.

Edmond Hamilton: City at World’s End (1951)

En dag slås världen till marken. Vad vetenskapsmännen i staden med det lagomt anonyma namnet Middletown kan avgöra måste en super-atombomb ha exploderat. Effekten tycks vara att staden och dess invånare kastats in i en avlägsen framtid, där inget längre lever. Däremot hittar man snart en övergiven framtidsstad, vars teknik man försöker återuppliva för att om möjligt komma i kontakt med andra levande varelser. Och kontakt får man…

Frankenstein Created Woman (1967)

I viss mån måste man nog erkänna att titeln lovar av storleksordningen London Eye (runt), men levererar som en bibelsida (tunt). Kanske inte så förvånande, lika o-överraskande som att Hammer med största sannolikhet klämde titeln mest för att kunna rida på popularitetsvågen från Roger Vadims Och Gud skapade kvinnan… (Et Dieu… créa la femme) med den rykande heta Brigitte Bardot. Hos Hammer heter Brigitte Bardot Susan Denberg, en österrikiska som jag till min glädje upptäcker var en av “Mudd’s Women”. Star Trek to the first degree!

Star Trek Into Darkness (2013)

Dags att avsluta detta tema och det är ju extra trevligt att kunna göra det med flaggan i topp. Hittills har väl ingen av Star Trek-filmerna varit odiskutabla mästerverk, men alla filmserierna har ändå sina små guldkanter. Och det är förstås roligt att även rebooten fungerar så bra som den ändå gör. Sedan är det naturligtvis en smaksak om man föredrar James T. Kirk d.ä., Jean-Luc Picard, James T. Kirk d.y., Spock, Bones eller Data.

Från och med imorgon landar bloggen med en duns på moder jord, och det med besked.

***

All new and improved! Kirk, nu ännu mer överilad! Spock, nu ännu mer regelstyrd! Uhura, nu ännu sötare! Skurken, nu ännu mer bad ass!

”Where no man has gone before”

Ibland faller allting på plats så självklart och elegant. Efter att ha våndats över fokus för detta senaste Filmspanar-tema fick jag vad som närmast kan liknas vid en uppenbarelse. Inte för att det saknats kandidater till ett så fruktbart ämne som film och manlighet, men jag kände att jag hade svårt att hitta den där lusten. Visst skulle jag kunnat se om Die Hard (” Yippee ki-yay”), First Blood (”It wasn’t my war!”) eller Scent of a Woman (”Hoohah!”) eller nästan vilken som helst av de många filmer som finns i min omedelbara närhet. Problemet var bara att jag inte hade någon lust.

Star Trek VI: The Undiscovered Country (1991)

They’re baaaack. Lite äldre, lite rundare. Men nu, vid 25-årsjubileet för TV-serien, är det äntligen dags för en välförtjänt pensionering av Enterprises ursprungliga (om man inte räknar pilotavsnittet ”The Cage” som aldrig sändes, utan ersattes av ”Where No Man Has Gone Before”) besättning. Det är bara ett sista uppdrag att klara av först.

Klingonimperiet har sträckt ut en oväntad olivkvist till planetfederationen och det är upp till Kirk att stå värd för förhandlingarna ombord på Enterprise. Ett jobb han inte hoppar jämfota av glädje över direkt. Han kanske inte skulle gå så långt som att säga att en bra klingon är en död klingon, men sedan mordet på sonen David på Genesis-planeten är Kirk ännu fastare i sin övertygelse att man inte kan lita på klingons.

Star Trek V: The Final Frontier (1989)

Yosemite National Park- En ensam bergsklättrare. Det går raskt och smidigt uppför den berömda El Capitan, men vänta ett tag nu… Plötsligt tycks vår klättrare inte bara ha lagt på sig flera kilon, utan ser också på det hela taget betydligt stelare ut. Endast en man klarar av en sådan ögonblicklig kroppsförändring: kapten James T. Kirk.

Större delen av Enterprises besättning spenderar lite välförtjänt R&R i idylliska Yosemite medan skeppet ställs i ordning för ett nytt uppdrag. Men vilan blir allt för kort när de måste hantera en kris på planeten Nimbus III, lokaliserad i den neutrala zonen. Ett gäng terrorister har tagit planetens ledare gisslan och endast en man av Kirks kapacitet kan få förtroende att lösa situationen, oavsett i hur ofärdigt skick Enterprises system befinner sig.

To explore strange new worlds

Det torde vara svårt att inte ha kommit i kontakt med någon del av Star Treks värld, även om man inte är särskilt intresserad av science fiction. Kanske hört referenser till kaptener Kirk och Picard, ett rymdskepp vid namn Enterprise eller sett skådespelaren Leonard Nimoy ståta med spetsiga öronproteser och markerade ögonbryn?

För egen del blev till slut frestelsen allt för stor och vi började nosa på den allra första serien, Star Trek: The Original Series. Det kändes rätt naturligt att börja från början; serien är ändå den som är mest allmänt känd, med den i ryggen är sannolikheten att man missar senare referenser mindre och i perspektivet genrehistoria är den svår att blunda för när det handlar om science fiction.

Star Trek II: The Wrath of Kahn (1982)

alt. titel: Star Trek II: Kahns vrede

Trots att Star Trek: The Motion Picture gav fansen (om än inte kritikerna) vad de ville ha, ansågs den av Paramount som ett misslyckande jämfört med vad man hade pytsat in i produktionen i form av tid, dollars och kompetens. Men inte mer ett misslyckande än att man ändå ville försöka sig på en uppföljare. Gene Roddenberry ut, tajtare budget in.

Och varför uppfinna hjulet igen, det kostar ju bara pengar? Alltså: en inledning som i alla fall jag tycker luktar väldigt mycket Star Wars i inåkning och ett fetare typsnitt. Samtidigt återanvänder man Star Trek-serien i sig. James Horner sattes att skriva ett score som återerövrar TOS-temat (även om Jerry Goldsmiths fanfarer från första filmen med tiden blivit en klassiker i sig). Besättningsuniformerna har kvar unisextemat från Star Trek (Kirstie Alley behöver inte gå i kort-kort i sin första filmroll), men är återigen i alla fall lite mer färgglada.