You are currently browsing the tag archive for the ‘The Descent’ tag.
Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.
Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »
Regissör Neil Marshalls film Centurion berättade om den nionde romerska legionens öden bortom Hadrianus mur. Det var emellertid inte första gången han fokuserade på den klassiska gränsen mellan det civiliserade England och det vildsinta Skottland.
År 2008 sprider sig ett dödligt virus i Glasgow och för att skydda resten av nationen stängs Skottland helt enkelt av från övriga Storbritannien. Under ett par årtionden tycks åtgärden ha lyckats men en dag upptäcks ett stort antal smittade i London. Vad göra? Det visar sig att regeringen (eller i alla fall premiärminister Hatcher och hans underhuggare Canaris) utifrån satellitövervakning kunnat konstatera att det åter finns befolkning i de tidigare så öde nordliga delarna av landet.
The Cave bröt marken, 2006 kom The Descent och 2007 The Cavern. Tre filmer som, möjligen påverkade av den där Hollywoodtvillingslumpen, alla handlar om ett gäng människor som blir fast i evinnerliga grottsystem med otrevligt sällskap.
I The Cave har arkeologen (eller är han kanske biolog, inte helt klart…) Dr. Nicolai i de rumänska bergsmassiven hittat ett hittills outforskat grottsystem som dessutom delvis är fyllt med vatten. Han kallar raskt in dykteamet som leds av bröderna Jack och Tyler McAllister för att bryta ny mark.
Jag tycker mig börja ana ett mönster… När vi lämnade Bill Cunningham älskade han fortfarande sitt jobb och han kommer antagligen att dö med kameran i näven, iförd sin franska blå gatsoparjacka. Raša förlorade det jobb hon älskade (eller i alla fall levde för) och när vi lämnade henne hade hon tagit ett svårt beslut: att flytta dit jobben finns.
2004
Filmåren under 00-talet börjar nästan kännas binära, av eller på, inga mellanlägen. 2004 bjuder på så många bra filmer att det blir svårt att välja. Tre av dem är emellertid inte Coen-brödernas remake på Ladykillers, Wolfgang Petersens gudasanerade tolkning av Illiaden – Troja – och Halle Berrys version av Catwoman. De hör snarare till kategorin what-the-hell-were-they-thinking?! Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!