You are currently browsing the tag archive for the ‘The Descent’ tag.
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
Nu är det dessutom lågkonjunktur hemmavid, både nationellt och i huset som Jay delar med hustrun Shel och sonen Sammy. Ekonomin är definitivt på upphällningen och makarna hamnar i ständiga gräl på grund av detta. Shel ligger på Jay om att ta ett nytt jobb tillsammans med kompisen Gal men av okänd anledning tycks han oerhört motvillig. Till slut har dock nöden ingen lag och de två möter upp med en mystisk uppdragsgivare på ett hotell där Jay tvingas signera något slags anställningskontrakt i blod. Det är dock inte det enda blod som kommer att spillas på grund av Jay och Gals jobb.
Vad Jay och Gal egentligen jobbar med kommer väl knappast som någon större överraskning med tanke på filmens titel – man förstår utan några större problem att historien kommer att involvera en lista och att den listan innebär Döden.
Men innan vi kommer dit tar det en evinnerlig tid och jag börjar nästan ge upp. Det hör till saken att om det inte vore för att Kill List förekom på flera listor av typen ”Best British Horror Movies of the 2010’s” skulle jag aldrig ha plockat upp filmen till att börja med. Jag hade nämligen redan fått mig en munsbit av regissör och manusförfattare Ben Wheatley i hans A Field in England och den uppmuntrade inte till vidare provsmakning, om jag uttrycker mig milt.
Men vem vet, jag hade kanske fått Wheatley helt om bakfoten och alla är väl värda en andra chans? Så även män som gör obegripliga ”skräck”-filmer som utspelas på 1600-talet. Kill List börjar dock alltså i något av en uppförsbacke och inte blir det bättre av att fullkomligt vardagliga scener ackompanjeras med en tryckande ljudmatta som för min del signalerar att det vi ser bör uppfattas som något riktigt obehagligt och hemskt.
Men för all del, till skillnad från A Field in England uppvisar Kill List i alla fall någon form av begriplig händelseutveckling. Å andra sidan känns, så här i backspegeln, det faktum att skådisarna i stor utsträckning fick improvisera fram sina rollers bakgrunder rimligt. Det finns gott om antydningar och halvkvädna visor som inte gör det hela särskilt obehagligt eller otäckt, bara oklart.
Till slut spinner emellertid historien igång en smula, när Jay och Gal ska börja ta itu med sitt senaste uppdrag. Det blir snart uppenbart att Jay är en smula…labil och gärna tar ut sin frustration i hämningslöst våld. Särskilt som deras offer alla kommer med anspelningar på att de vet något som han inte vet. Allt förstås (surprise, surprise…) i mycket luddiga och svävande ordalag.
Jag kan faktiskt tänka mig att satsa en tia eller två på att Wheatley utgör en stor inspirationskälla för Ari Aster. Jag skulle vilja påstå att särskilt Midsommar och Kill List har en hel del gemensamt, där den kanske största är just detta att bägge två tillhör den tveeggade ”genren” skräckfilm-som-inte-är-”riktig”-skräck. Alltså filmer som i stor utsträckning lutar sig mot en obehaglig och gärna surrealistisk stämning, snarare än renodlade skräckmoment.
Wheatley själv ska ha sagt att han velat skapa en film som bygger på gangsterrullen Get Carter å ena sidan och Lovecraft å den andra, vilket jag till viss del faktiskt kan tycka att han lyckats med. Därmed inte sagt att det är en blandning som funkar, eller att det ens blir mycket till blandning. Vi har förvisso de extremt hemlighetsfulla uppdragsgivarna men eftersom det aldrig sägs något om vad de är ute efter blir deras roll som brygga ganska svag. Ska vi jämföra detta med filmsekter tycker jag exempelvis att The House of the Devil eller The Void lyckas betydligt bättre.
Neil Maskell och Michel Smiley gör ganska bra prestationer som Jay och Gal. Det stora problemet var emellertid att jag tyvärr aldrig lyckades se bortom Smileys roll i Spaced som det irländska cykelbudet Tyres. Vi får också chans att återuppta bekantskapen från The Descent med svenskättade MyAnna Buring, vars hårt prövade hustru till och med får en chans att gråta ut på ren svenska i telefonen med sin mamma.
Kill List var alltså inte ett haveri av samma episka proportioner som A Field in England men jag skulle inte vilja påstå att det var filmen som fick mig att se Ben Wheatleys storhet som vare sig manusförfattare eller regissör.
Frågan är om Filmitch haft större lycka när han besökte det skräckfilmsklassiska 80-talet?
Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »
Regissör Neil Marshalls film Centurion berättade om den nionde romerska legionens öden bortom Hadrianus mur. Det var emellertid inte första gången han fokuserade på den klassiska gränsen mellan det civiliserade England och det vildsinta Skottland.
År 2008 sprider sig ett dödligt virus i Glasgow och för att skydda resten av nationen stängs Skottland helt enkelt av från övriga Storbritannien. Under ett par årtionden tycks åtgärden ha lyckats men en dag upptäcks ett stort antal smittade i London. Vad göra? Det visar sig att regeringen (eller i alla fall premiärminister Hatcher och hans underhuggare Canaris) utifrån satellitövervakning kunnat konstatera att det åter finns befolkning i de tidigare så öde nordliga delarna av landet.
The Cave bröt marken, 2006 kom The Descent och 2007 The Cavern. Tre filmer som, möjligen påverkade av den där Hollywoodtvillingslumpen, alla handlar om ett gäng människor som blir fast i evinnerliga grottsystem med otrevligt sällskap.
I The Cave har arkeologen (eller är han kanske biolog, inte helt klart…) Dr. Nicolai i de rumänska bergsmassiven hittat ett hittills outforskat grottsystem som dessutom delvis är fyllt med vatten. Han kallar raskt in dykteamet som leds av bröderna Jack och Tyler McAllister för att bryta ny mark.
Jag tycker mig börja ana ett mönster… När vi lämnade Bill Cunningham älskade han fortfarande sitt jobb och han kommer antagligen att dö med kameran i näven, iförd sin franska blå gatsoparjacka. Raša förlorade det jobb hon älskade (eller i alla fall levde för) och när vi lämnade henne hade hon tagit ett svårt beslut: att flytta dit jobben finns.
2004
Filmåren under 00-talet börjar nästan kännas binära, av eller på, inga mellanlägen. 2004 bjuder på så många bra filmer att det blir svårt att välja. Tre av dem är emellertid inte Coen-brödernas remake på Ladykillers, Wolfgang Petersens gudasanerade tolkning av Illiaden – Troja – och Halle Berrys version av Catwoman. De hör snarare till kategorin what-the-hell-were-they-thinking?! Läs hela inlägget här »
Att vara ett mobbningsoffer är aldrig kul men frågan är om det inte är ett extra litet helvete att vara det på ett stenhårt ungdomsfängelse. Dave har till slut tröttnat på att bli hånad, fysiskt och psykiskt trakasserad och nedpissad och snittar en natt upp handlederna.
That’s what HE said!