Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre (2020)

Max Brooks är en författare som torde kunna agera som poster boy för devisen ”att göra dygd av nödvändigheten”. Han är associerad till både Modern War Insitute vid militärskolan West Point samt Brent Scowcroft Center for Strategy and Security vid tankesmedjan Atlantic Council och har i och med Devolution publicerat ännu en bok som handlar om vikten av att vara åtminstone en gnutta överlevnadspreppad.

En gnutta som invånarna i det lilla boendekollektivet Greenloop helt saknar. Under ledning av tech-entreprenören Tony Durant har man försökt skapa det ultimata Gröna Samhället i nordvästra USA men utan att ge avkall på särskilt många av det moderna stadslivets bekvämligheter. Tack vare uppkoppling och grön energiproduktion ser det hela ut att vara en otvetydig framgång. Att man sedan kan behöva stå ut med en del…speciella personligheter som samlats kring Tony Durant är förstås en annan sak.

Greenloop rymmer såväl egenkära akademiker som woke-uppblåsta bakteriefobiker, alla uppfyllda av sin roll som världsförbättrare. Hit kommer också Kate Holland och hennes man Dan, främst i syfte att försöka vila upp sig och lappa ihop ett äktenskap på upphällningen. Kate har fått tillgång till det exklusiva boendet genom sin advokatbror som var en av de första som hoppade på Greenloop-tåget.

Men vad som ska bli smärtsamt uppenbarat för alla inblandade (en läxa som Henry David Thoureau aldrig behövde lära sig) är att Greenloops existens och gröna vågen-succé bygger på ett välfungerande samhälle runtomkring dem. Någon annan måste tillhandahålla matvaror, fixa nödvändiga reparationer och se till att kontakten med yttervärlden funkar som den ska. Så när den närliggande vulkanen Mount Rainier släpper ifrån sig en katastrofal lahar (slam- eller lerlavin) som skapar kaos i yttervärlden upptäcker Greenloops invånare att de helt plötsligt är strandsatta i Washingtons oändliga vildmarker. Och de är inte ensamma…

Undertiteln till Devolution gör förstås att man som läsare inte behöver undra särskilt mycket över vad som göms i skogen tillsammans med Greenloop. Snarare handlar det i sann Hitchcock-anda om att invänta de första tecknen på att något inte står rätt till. Upplägget påminner därför en hel del om The Descent där en redan nästintill omöjlig, men realistisk, överlevnadssituation övergår i något mer fantastiskt och ännu mer omedelbart livshotande.

Till skillnad från Max Brooks tidigare böcker – The Zombie Survival Guide och World War Z – berättar Devolution som synes en sammanhängande historia med ett och samma persongalleri. Vi får till och med en tydligt utpekad huvudperson i form av Kate eftersom hela berättelsen om ”the Rainier Sasquatch Massacre” kommer från hennes återfunna dagbok.

Rent framställningsmässigt fortsätter alltså Books med sin mockumentär-stil från framförallt WWZ. Dagboksanteckningarna är också interfolierade med belysande excerpter och intervjuer ”after the fact” för att skapa lite mer liv i berättelsen. På det hela taget tycker jag att det fungerar, ett bra dagboksupplägg skapar utan tvekan ett större engagemang i berättelsen, men bara till en viss gräns. Tyvärr blir den eviga found footage-frågan till slut allt för svår att ignorera: ”Varför fortsätter berättaren att filma/skriva?!” Brooks försöker tydliggöra att överlevnad kräver en enorm insats vad gäller både tid och kroppsarbete men kan därmed inte riktigt balansera den tonvikten mot det faktum att hans huvudperson spenderar vad som rimligtvis bör vara redigt många timmar på att skriva ned sin redogörelse.

Överhuvudtaget är kanske Devolutions största styrkor också dess största svagheter? Beskrivningen av Greenloops invånare och deras minst sagt blåögda förhållande till världen och naturen är rolig men inte särdeles subtil. Å andra sidan vet vi ju att det absolut finns folk som exempelvis skulle tycka att det var taskigt att skada en puma när den faktiskt ännu inte lemlästat någon människa (samtidigt som de skulle skrika halsen ur sig när sagda lemlästning hunnit äga rum). Titelns alludering till processen som äger rum när människor blir riktigt, jävla pressade är kanske inte riktigt så intressant som jag uppfattar att Max Brook tycker att den är. Snarare känns den lite spekulativ. Men visst, han har ju viss fackkunskap i frågan som jag saknar och ger också röst till den fackkunskapen genom glaskonstnären och Balkankrigsöverlevaren Mostar.

Devolutions främsta behållning för min del blev påminnelsen om att det kanske inte är helt fel att i alla fall försöka vara en liten smula förberedd på att klara sig utan uppkoppling, el, färskvaror och i värsta fall vatten under ett par dagar. Men åtminstone det där med uppkopplingen känner jag mig själv ganska trygg med. Åtminstone rent underhållningsmässigt; i det här hemmet finns fortfarande välfyllda bok- och DVD-hyllor. Och eftersom jag klagade en smula på genusperspektivet i WWZ måste jag väl i rättvisans namn också tydliggöra att Brooks sett till att räta upp det rejält i Devolution.

Av Max Brooks hittills tre romaner lägger sig Devolution bekvämt i mitten. Författaren lyckas inte nå samma känslomässiga och trovärdiga nerv som i WWZ men har samtidigt skapat en underhållande och engagerande historia som för min del vida överglänser TZSG.

X2: Brittisk historia anno 2010 (2010)

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Fortsätt läsa ”X2: Brittisk historia anno 2010 (2010)”

Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)

Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Fortsätt läsa ”Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)”

Hostel (2005)

Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.

Fortsätt läsa ”Hostel (2005)”

Kill List (2011)

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Fortsätt läsa ”Kill List (2011)”

Dog Soldiers (2002)

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Fortsätt läsa ”Dog Soldiers (2002)”

Village of the Damned (1960)

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Fortsätt läsa ”Village of the Damned (1960)”

2005 års tio bästa filmer

Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Fortsätt läsa ”2005 års tio bästa filmer”

Doomsday (2008)

DoomsdayRegissör Neil Marshalls film Centurion berättade om den nionde romerska legionens öden bortom Hadrianus mur. Det var emellertid inte första gången han fokuserade på den klassiska gränsen mellan det civiliserade England och det vildsinta Skottland.

År 2008 sprider sig ett dödligt virus i Glasgow och för att skydda resten av nationen stängs Skottland helt enkelt av från övriga Storbritannien. Under ett par årtionden tycks åtgärden ha lyckats men en dag upptäcks ett stort antal smittade i London. Vad göra? Det visar sig att regeringen (eller i alla fall premiärminister Hatcher och hans underhuggare Canaris) utifrån satellitövervakning kunnat konstatera att det åter finns befolkning i de tidigare så öde nordliga delarna av landet.

Fortsätt läsa ”Doomsday (2008)”

The Cave (2005)

The CaveThe Cave bröt marken, 2006 kom The Descent och 2007 The Cavern. Tre filmer som, möjligen påverkade av den där Hollywoodtvillingslumpen, alla handlar om ett gäng människor som blir fast i evinnerliga grottsystem med otrevligt sällskap.

I The Cave har arkeologen (eller är han kanske biolog, inte helt klart…) Dr. Nicolai i de rumänska bergsmassiven hittat ett hittills outforskat grottsystem som dessutom delvis är fyllt med vatten. Han kallar raskt in dykteamet som leds av bröderna Jack och Tyler McAllister för att bryta ny mark.

Fortsätt läsa ”The Cave (2005)”