Something Wicked This Way Comes (1962)

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Och så långt var det väl smart. Berättelsen om hur de unga pojkarna Will Halloway och Jim Nightshade, tillsammans med Wills pappa Charles, måste handskas med ett märkligt marknadstivoli som kommer till staden långt efter att marknadssäsongen är över är lika svårdefinierad som Farenheit 451. Något alldeles eget och säkert Bradburyskt.

Problemet torde vara att denna Bradburyskhet fortfarande inte tilltalar mig. Something… hade förvisso ett antal koncept eller begrepp (ålderskarusellen, The Illustrated Man) som väckte min nyfikenhet på ett helt annat sätt än Farenheit 451 men samtidigt har jag väldigt svårt för Bradburys poetiska framförande. På samma sätt som i den tidigare boken utforskar författaren också diverse närmast filosofiska frågeställningar (godhet och ondska samt ungdom är väl de främst i det här fallet) genom samtal eller monologer och jag har helt enkelt svårt att upprätthålla intresset.

Och så är jag kanske ogin mot en person som förstås växt upp under helt andra förhållanden och med helt andra förebilder samt föreställningar än de jag själv är bekant med. Men precis som i Farenheit 451 kan jag inte låta bli att hänga upp mig på Bradburys genusperspektiv. Eller i det här fallet skulle man kanske snarare prata om brist på genusperspektiv. För det är ingen större tvekan om att huvudfokus i Something… är helt och hållet manligt.

Relationen mellan Charles och pojkarna är något som de aldrig skulle kunna ha med sina mödrar, vilka blir till närmast fragila varelser som framförallt måste skyddas från ondskan som kommit till staden. Den främste filosofen är Charles och hans utsiktspunkt är också 100% manlig med exempelvis en pater familias som Tar Hand Om de sina så långt tillbaka i historien som man rimligtvis ens kan tänka sig. Hade jag älskat allt annat med Something… hade detta antagligen varit något jag haft överseende med men i nuläget blir det tyvärr ett störningsmoment.

Istället blev den största behållningen att se hur mycket favoritförfattaren Stephen King blivit influerad av Something… Ingen större överraskning där, King skriver en hel del om Bradburys bok i sin Dance Macabre men det är ju alltid en extra bonus att få det så att säga svart på vitt.

Till att börja med delar de ett fokus på ett till synes idylliskt barndomslandskap som sakta men säkert invaderas och korrumperas av vuxenhet och ondska. Den olycks- och förebådande åskledarförsäljaren påminner förstås om The Dead Zones Greg Stillson. Kanske till och med om Kings mer allestädes närvarande mörke vandrare Randall Flagg?

Charles Holloways relation till sitt älskade bibliotek hittade hem hos bibliotekarien Mike Halloran i It där King ytterligare renodlade Mikes roll som den övervakande arkivarien vilken kan spåra ondskan förfärande långt bakåt i tiden tack vare gulnande fotografier. I senare exempel tycker jag mig se en slags återuppståndelse av tivolisällskapet hos den vampyriska gruppen True Knot från Doctor Sleep.

Så jag kanske får nöja mig med att se Bradbury som en fertil grogrund där i min smak bättre (eller i alla fall roligare) författare som Stephen King kunnat blomstra? Och det är väl inte det sämsta?

6 reaktioner till “Something Wicked This Way Comes (1962)”

  1. Åh vad tråkigt men jag förstår din kritik. Bradbury är mycket av en pojkboksförfattare och då blir det väl si eller så men kvinnors roll. Då jag alltid funnit cirkusar och tivolin lite smårysliga och intressanta vinner boken mycket på detta och jag älskar boken första kapitel med åskledarförsäljaren.
    Kanske Bradbury passar bättre i novellform? Kan rekommendera Oktoberlandet som har en och annan ryslig story bla en av mina all time favoritnoveller Vinder.

  2. Det är väl en slags kombo av så många saker som inte känns tillräckligt intressanta för att jag ska fastna särskilt helhjärtat för Bradburys romaner, genusperspektivet blir bara en del av del. Det kanske ligger en kort text om Oktoberlandet och bara väntar 😉

  3. Hej, råkade lustigt nog hamna här därför att jag just översätter Stephen Kings nästa roman, och han i den hänvisar till Bradburys Something Wicked; egentligen letade jag efter hur Bradburyöversättaren Olov Jonason hade gjort med ett par ord i texten. På den punkten fick jag förstås ingen hjälp, så jag har plockat fram romanen ur hyllan.
    Däremot tänkte jag ändå föreslå dig att titta på ett par andra av Bradburys böcker. Han var enligt min åsikt ingen romanförfattare, och dessutom skrev han Something Wicked efter sin starka period, som var kort – som jag ser det stod han på toppen av sin förmåga i ungefär femton år, från mitten av 1940-talet till slutet av 1950-talet. Därefter ägnade han tyvärr femtio år åt att försöka imitera sig själv, med gradvis allt sämre resultat.
    Men också under de där bästa åren var han novellförfattare. De bästa av de av hans böcker som brukar kallas romaner är det egentligen inte: Martian Chronicles (Invasion på Mars) och Dandelion Wine (Blommande vin) är bägge novellsamlingar, men försedda med korta texter som binder ihop novellerna. Bägge är, tycker jag, mycket överlägsna hans ”riktiga” romaner, bland dem både Fahrenheit 451 och Something Wicked. (Hans andra verkligt läsvärda böcker är de novellsamlingar som utkom under 1950-talet: The October Country, The Illustrated Man, The Golden Apples of the Sun och A Medicine for Melancholy. Så bra skrev han aldrig senare.)
    Du har förstås rätt i att Bradbury aldrig skrev med något genusperspektiv alls. Åtminstone som jag ser på honom nu (jag började läsa honom som nio- eller tioåring och blev förhäxad, men har förhoppningsvis fått mer överblick och perspektiv med åren) har han i själva verket aldrig egentligen skrivit om vuxna människor. Han skriver övertygande och med inlevelse om barn, och gör det också om riktigt gamla om man nu kan acceptera att han skildrar dem som barn. Åldrarna mellan puberteten och sjuttio förstod han sig aldrig på. Men som bäst, och om man kan fördra hans pseudopoetiska, överlastade men som bäst också suggestivt emotionella prosa, kunde han som få andra frammana de väl starkaste av barndomens känslor: fasa och förundran. Så skulle du känna för att ge honom en chans till föreslår jag Dandelion Wine.
    Tack annars för intressant text.

  4. @John-Henri: Tack själv! Vad roligt att du hittade hit och tack för att du bidrog med intressanta synpunkter på Bradburys författarskap. Jag har faktiskt redan testat The October Country och konstaterade mycket riktigt att noveller funkade bättre än romanerna. Men utifrån din rekommendation ska jag absolut ta en titt på i alla fall Dandelion Wine.

  5. Celebert besök minsann 😀
    Är mycket förtjust i Blommande vin som den heter på svenska. Startar varje sommar med att läsa första kapitlet. Kastar även in Det eviga regnets dag bland novellsamlingarna JHH tipsade om.

  6. @Filmitch: Ibland händer det 🙂 Har börjat lyssna på Dandelion Wine och tänker att jag sa gå vidare till Martian Chronicles. Om inte annat är det kul att se Stephen King-influenserna. Från Bradbury till King, alltså…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: