FilmspanarnaKanske ett uppenbart mål att inom ramen för filmspanartemat ”Tyska städer” fokusera på Berlin under andra världskriget. Men slumpen spelade in: jag hade fått möjlighet att utnyttja streamingtjänsten Filmnet där en sökning på ”Tyskland” klämde fram omtalade Der Untergang från 2004. Samma sökning levererade också Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, vilken blev ett självklart komplement eftersom bägge filmerna utspelar sig under sluttampen av Slaget om Berlin.

Der UntergangOm Adolf Hitler fått bestämma hade väldigt mycket sett väldigt annorlunda ut. Berlin, exempelvis. Nu fick han ju bestämma ganska mycket, om än under en begränsad period. Men Berlin blev aldrig den welthauptstadt Germania han drömde om. Vilket förstås inte hindrade honom från att ha fullkomligt världsfrånvända förhoppningar om att kunna bygga upp sin kulturella världsmetropol från rasmassorna som var nära nog det enda som återstod i april 1945.

Betydelsen av bilden att andra världskriget skulle avgöras på Berlins gator och givetvis till tredje rikets fördel kunde knappast överskattas. Som Hitler själv skulle ha sagt på ett sådant självklart sätt att man nästan skulle kunna börja tro på telepati (han gjorde det väl definitivt…) ”Es ist mein wille”.

Mellan den 20 april och 2 maj regnade de ryska bomberna ned över staden, med en gemensam vikt som översteg den de allierade dittills släppt från sina flygplan under hela kriget. Hitler, ett antal högre officerare och tjänstemän samt övriga VIP förskansade sig i Führerbunkern. Därifrån fortsatte rikskanslern att försöka vinna ett redan förlorat krig samtidigt som det anordnades lössläppta fester för att glömma den bistra verkligheten.

Att ge sig på en evakuering av civilbefolkningen var alltså inte aktuellt, i ett krig som detta hade gränsen mellan soldater och civilister suddats ut. Om alla tyskars gemensamma insatser inte räckte till, vad fanns det då att överleva för? Dessutom hade ju den tyska befolkningen valt sitt öde när de satte Adolf Hitler till makten.

Länge verkade Hitler leva under illusionen att den kniptång som Berlin och Tyskland befann sig i bara var en skenmanöver. På lagom avstånd inväntade ju både den 9:e och 12:e armén bara rätt tidpunkt för att kunna slå till och vända det hela till en tysk seger.

Uppvaknandet blir minst sagt brutalt. Hitler påbörjar planering för den brända jordens taktik inom stadens gränser, någon civilbefolkning vill man som sagt inte längre ta hänsyn till. Om kriget går förlorat är det ingen ytterligare förlust om det tyska folket vandrar samma väg. De som överlever nederlag är mindervärdiga människor som inte förtjänar något medlidande. Medlidande är för övrigt en känsla som är emot naturlagarna.

Att förstöra kvarvarande matförråd, slå ut el och vatten eller vad annat som ännu inte blivit söndersmulat av ryska bomber blev det dock aldrig tid för. Tid fanns bara för den enda värdiga utvägen från den återvändsgränd som Berlin blivit – självmord. Hitler tar sitt liv den 30 april och den 2 maj beordrar General Helmuth Weidling kapitulering inför de ryska trupperna.

Under dessa knappt 15 dagar dog sannolikt mer än 100 000 civila Berlinbor (även om gränsen mellan soldater och civilister som sagt var flytande). De som överlevde gjorde det i en stad som saknade det mesta förutom rasmassor och förtvivlan.

Woman in BerlinEn av dessa överlevande, vilken dessutom föresatt sig att fortsätta överleva, var den anonyma kvinna vars dagböcker publicerades 1954 i USA och 1959 i Tyskland. Mindre än 20 år efter krigsslutet var man inte redo för så nakna sanningar som redogjordes där, boken blev allmän slagpåse och nyutgavs inte förrän den fortfarande anonyma (även om spekulationer kring hennes identitet inte saknas) författarinnan gått bort i början av 00-talet.

Boken som sades kränka de tyska kvinnornas heder berättade om upprepade våldtäkter av ryska soldater och passiviteten hos tyska män som antingen inte ville eller kunde göra något åt saken. Som i många andra krigssituationer var detta förstås något som var tabu att nämna. Berättelser om ryska våldtäkter kastade främst skuld och skam på de kvinnor som blev utsatta, ingen annan. Bara mellan varandra kunde de dela sina historier.

Att se fiendens kvinnor som ett rättmätigt krigsbyte är en beprövad tradition och något som länge sågs som en nära nog obligatorisk konsekvens av krig. Här har vi en massa män som spenderat åratal ute i fält – något måste de väl kunna fira med när segern är ett faktum? Till det kommer förstås vetskapen om vad tyska soldater gjorde när de var och röjde runt i Ryssland – hämnden är ljuv.

Och för kvinnorna i det sönderbombade bostadshuset blir våldtäkterna förstås ett sätt att överleva. Dels undvika att bli skjuten på fläcken, dels i bästa fall kanske kunna få ut ett par potatisar eller en brödlimpa i någon slags extremt ojämlik och ofrivillig ”byteshandel”. Vår protagonist bestämmer sig för att om hon ändå ska bli våldtagen kan hon åtminstone försöka bli det på sina egna villkor och söker därför upp de ryska befälen.

En välkänd film och en som för mig var helt okänd. Det hade förstås varit roligt om den mer okända filmen, som dessutom berättar en anonym kvinnas historia istället för den om en världskänd DWEM (Dead White European Male), hade varit lika bra som den välkända men så var tyvärr nu inte fallet.

Der Untergang är lång som sju svåra krig men lyckas ändå (oftast) hålla fast min uppmärksamhet. Bunkerscenerna är klaustrofobiska och jag måste erkänna att en stor styrka med filmen är att den känns välgenomforskad och så autentisk det bara varit möjligt att göra den utifrån befintlig dokumentation.

Men den trovärdigheten kommer ändå inte i närheten av Bruno Ganz fenomenala Führer-porträttering. Han (och i viss mån Ulrich Matthes med sin fullkomligt vedervärdige Joseph Goebbels) bär hela filmen på sina axlar. Ganz Hitler blir betydligt mer än bara den domderande galning vi känner från journalfilmer, parodier och internetmemes – han blir mänsklig. Inte i den bemärkelsen att jag på något sätt lockas att sympatisera med varken hans gärningar eller åsikter men som en reell person, vars gärningar och åsikter var vämjeliga.

Nina Hoss i rollen som vår anonyma berätterska är absolut inte dålig, men förutom själva våldtäkterna är det alltför mycket i Anonyma som förbilr outtalat och därmed luddigt. Den berättar en minst lika viktig historia som Der Untergang men lyckas tyvärr inte göra den tillräckligt berörande för min del. Jag upplever att filmmakarna litat för mycket på att själva övergreppen ska vara så pass upprörande att filmen inte behöver vara särskilt tydlig med vad som händer runtomkring. Där har förstås Der Untergang ett orättvist försprång med sin koppling till en betydligt mer välkänd historia. Där Der Untergang är både bra och intressant är Anonyma tyvärr bara det sistnämnda.

Der Untergang (2004)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Anonyma – Eine Frau in Berlin (2008)
star_full 2star_full 2star_half_full

Vilka facinerande tyska resmål har mina filmspanarkollegor valt?
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Annonser