You are currently browsing the tag archive for the ‘Hive mind’ tag.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?
När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.
Då tar vi oss an filmen nästan 20 år senare. Spänningen är olidlig — har den blivit bättre?!
***
När Robert A. Heinlein dog 1988 ansågs han av det stora flertalet som en odiskutabel sci-fi-mästare. Därför är det lite underligt att det faktiskt bara tycks vara två av det dryga trettiotalet böcker han klämde ur sig (icke att förglömma cirka 60 noveller dessutom*) som blivit filmatiserade. Starship Troopers fick en rätt hygglig behandling av Paul Verhoeven och fokuserar på invaderande människor. The Puppet Masters, som istället handlar om invaderade människor, kom inte lika smärtfritt undan.
Jag såg ju faktiskt en av pod people-adaptionerna på bio när det begav sig (how old am I?!). Imorgon kommer svaret om filmen likt ett undermåligt vin kunnat vila sig i form.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1995
***
Det måste ha gått ett visst mode i science fiction, ty efter ett antal år av tystnad har två SF-filmer haft premiär på lika många veckor – Stargate och nu senast Puppet Masters.
Marti Malone släpas motvilligt med av pappa och nya frun runt till militärbaser där pappa som anställd av amerikanska naturvårdsverket (EPA) testar förvaringssäkerheten hos kemiska och biologiska vapen. Man kan väl lugnt säga att hans besök inte direkt är uppskattade av högsta ledningen. Men de kan ändå aldrig mäta sig med en trulig tonåring i avoghet. Marti går iväg med sin baseballjacka, sina trasiga jeans och sin Walkman (det är 1993 så det kan också vara en CD-spelare) men blir snart hejdad av stenasiktesmilitärer som tycker att hon ska gå raka vägen hem.
Matthew (låter mer 70-talsaktigt än Miles) Bennell är hälsoskyddsinspektör i San Fransisco och spenderar mesta delen av sin tid med att hitta råttskit i grytor och få vindrutan inslagen av hämndlystna restauranganställda. Han är lite småintresserad av kollegan Elizabeth Driscoll (fort: vem har tidigare i temat hetat Driscoll i efternamn?!) som dock bor med läkaren Geoffrey. Men Geoffrey är inte lika uppmärksam på Elizabeths behov som han en gång var, han börjar lämna hemmet vid de konstigaste tider och när hon ifrågasätter honom säger han kallsinnigt att han faktiskt inte behöver rättfärdiga allt han gör inför henne.
Det var då för väl att man till slut hittade på en ny utomjordisk skurkras till Star Trek. Personligen tycker jag inte att klingonerna är särskilt skräckinjagande och språket gränsar som jag tidigare sagt till det löjeväckande. De rikt tandutrustade ferengi korsar den gränsen med god marginal och romulanerna är svåra att få något riktigt grepp om. Borgerna, däremot. Nu börjar vi snacka aliens…
Efter att ha lyckats avvärja ett anfall mot jorden från en borgkub hänger Enterprise med på rockskörten hos ett mindre borgskepp som försöker fly in i historien. Närmare bestämt till tjugoförsta århundradet. Till en början är Picard och kompani fundersamma på varför borgerna valde att återvända just hit innan de inser att kollektivcyborgerna har siktat in sig på att omintetgöra mänsklighetens date med ödet.
That’s what HE said!