Den som tror att det enbart är amerikanskt redneck country förunnat att ha sturig och potentiellt både galen och farlig lokalbefolkning kan ju ta sig en titt på de skotska öarna (eller varför inte det norrländska inlandet). Ödsligt och kargt så det förslår, en miljö som borde fostra ett likaledes kargt folk. Helt fel, ska det visa sig när polisen Neil Howie kommer till avskiljda Summersisle för att undersöka försvinnandet av en liten flicka.

Istället blir den pryde och kristne konstapeln djupt upprörd över det lössläppta ölivet med skabrösa sånger på puben och inget hymlande med majstångens falliska symbolism i skolan, allt i enlighet med den neokeltiska hednakult som hela ön tycks följa. Ur den motsträviga befolkningen får han dra historien om vad som egentligen hänt med Rowan Morrison.

The Wicker Man har nått kultstatus och det beror inte bara på att Christopher Lee ståtar i kilt, kråsskjorta och en oväntat tjock hårman. Till en början fnissar man lite åt de fjantiga men rätt charmiga bilderna av en lössläppt fruktbarhetskult med kopuleringar i det fria och någon form av naken Wicca-eldritual (Howie: ”But they’re naked!” Lord Summersisle: ”Naturally, it’s much too dangerous to jump thorugh fire with your clothes on…”). Förutom de skabrösa pubsångerna om ”the landlords daughter” (spelad av Britt Ekland, som tar allt annat än illa vid sig) finns också ett folkrockband som tar ton vid både lämpliga och olämpliga tidpunkter.

Men snart antar majfirandet betydligt mer olycksbådande toner. Howie läser på i öns förvånansvärt välutrustade bibliotek om urgamla ritualer innehållande människooffer för att beveka gudarna och blir allt mer indragen i den sexuellt laddade kulten. Scenen där han nära nog drivs till nattligt vansinne av en nakendansande Britt Ekland på andra sidan väggen är skrattretande och suggestiv på en och samma gång. Inledningsvis hävdar Howie ståndaktigt att lagen är det enda rättesnöre han känner; men ju närmare sammanbrottet han kommer, desto mer tummas det även på lagen med inbrott och icke-auktoriserade husrazzior av den allt mer härjade konstapeln.

När den stora dagen väl är kommen har stämningen blivit direkt hotfull, men med alla djurmasker som befolkningen ståtar med blir den också fantasieggande på ett rätt häftigt sätt. Processionen till öns mini-Stonehenge med en androgyn Lee i täten skulle nästan kunna vara tagen ur någon slags etnografisk dokumentär om hedniska riter som fortfarande existerar i civilisationens utkanter. Slutet är lika magnifikt som det är oundvikligt.

Jag blev glatt överraskad av The Wicker Man. Jag hade förväntat mig något totalt obegripligt men fann istället en tät atmosfär och, i slutänden, en rätt intressant sammandrabbning mellan det hedniska/ursprungliga och det kristna.

To be continued…

Annonser