Village of the Damned (1960)

alt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Nå, för egen del måste jag erkänna att Village of the Damned däremot är mest bekant tack vare Simpsons-avsnittet där det förekommer en barnförbjuden film med titeln The Bloodening. Och tyvärr låter den fejkade filmens hemska barn allt för lika antagonisterna i Village of the Damned när de kläcker ”olycksbådande” repliker som ”Now you’re thinking, ‘I hope that’s shepherd’s pie in my knickers!’” Något av en stämningsdödare, kan man säga.

Men innan de illvilliga battingarna dyker upp i Village of the Damned gör filmens regissör, tyskättade Wolf Rilla, ett ganska bra jobb med att omedelbart frammana en olycksbådande atmosfär. Runt elvatiden på förmiddagen faller alla levande varelser i den lilla byn Midwich ihop, medvetslösa. Kameran panorerar runt herrelösa traktorer, översvämmade handfat och rykande strykjärn. Tack vare att militären Alan Bernard pratade med sin svåger, Gordon Zellaby, precis när det hände är ett närliggande förband strax på plats för att kunna spärra av byn.

Vad som än påverkar Midwich tränger det genom gasmasker men det är också en effekt som går över lika plötsligt som den inträffade. Inom ett par minuter är alla avsvimmade på benen igen, redo att beklaga sig över militärens undersökningar med provtagning och geiger-avläsningar. Och vem kommer att ersätta Evelyn Harrington för det strykjärnsformade hålet i hennes bästa klänning?!

Men en i förstone dold effekt ska dock visa sig vara permanent. Snart står det klart att alla Midwich fertila kvinnor är gravida, oavsett om de är gifta, ensamstående eller haft makar ute till sjöss. Alla barnen föds emellertid utan komplikationer, men efter en ovanligt snabb grossess och utrustade med märkliga ögon. I egenskap av en slags informell övervakare inser vetenskapsmannen Gordon Zellaby (vars fru Anthea fött sonen David) att barnen inte bara är högeligen intelligenta utan att de också delar medvetande (”One mind to the twelfth power”). En egenskap som visar sig ha oanade konsekvenser.

Village of the Damned visar upp en hel del konfliktytor men jag blir osäker på hur många av dem som är medvetna. Ett par av dem känns igen från klassiska amerikanska produktioner som The War of the Worlds från 1953. Kanske är det bara det faktum att alla inblandade pratar brittisk engelska som gör att dagens film på något sätt känns annorlunda? För här har vi exempelvis den övertydliga skiljelinjen mellan vetenskapsmannen Zellaby, som vill studera barnen i syfte att nå framsteg som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta, och general Leighton som förhåller sig betydligt mer skeptisk till de eventuella vinster som de främmande barnen skulle kunna bidra till.

Vilket i och för sig är det motsatta förhållandet jämfört med just The War of the Worlds där vetenskapen stod för frälsningen från fienden. Med filmer från den här tidsperioden är det som vanligt svårt att inte göra kärnvapenkopplingar, med barnen som symboler för en instabil och svårkontrollerad kärnklyvning. En process vars vetenskapliga tillskyndare hävdade var ett stort framsteg men vars praktiska konsekvenser var minst sagt olycksaliga. Kanske handlar det inte ens om vetenskapens fromma för Gordon Zellaby. Vid ett tillfälle får Alan Bernard anledning att fråga om det inte är så att Gordon är så fascinerad av barnen därför att hans ”son” David är en av dem och att det är något som kittlar hans vetenskapliga fåfänga. Vilken vetenskapsman skulle inte vilja kunna skryta med att han är far till den näste Einstein?

Man kan också se historien som ren och traditionell invasionsskräck, eventuellt blandad med en nymornad kommunistskräck som förstås inte var aktuell när H.G. Wells skrev romanen The War of the Worlds. Men vi har det välbekanta robotliknande beteendet, oviljan att relatera känslomässigt till andra människor (David avvisar bestämt sin mors ömma omsorger med ett bryskt ”Don’t fuss mother!”) och ett likriktat tänkande. Likt robotar är barnen heller inte bekanta med begrepp som ”godhet” eller ”ondska” och de känns inte vid mänskliga lagar. Invasionsrädslan blir också tydlig i titeln på den litterära förlagan: The Midwich Cuckoos av John Wyndham. Som bekant är ju göken en av de mest kända arterna som uppvisar häckningsparasitism, det vill säga en organism som planterar sina ungar hos andra arter och vars födsel allt som oftast innebär döden för ”styvsyskonen”.

Alla dessa konflikter eller rädslor uppfattar jag som relativt medvetna i både manus och framförande. Det jag känner mig mer osäker på är gapet som i mina ögon tydligt öppnas mellan könen. Ska jag hårdra det hela får filmens kvinnor, inklusive Anthea, enbart göra tjänst som inkubatorer för Det Främmande som invaderar den engelska idyllen. Männen samlas på byns pub, först för att önska livet ur det som växer i deras fruars och döttrars livmödrar och sedan för att ansamla en klassisk lynchmobb. I doktor Willers väntrum sitter oroliga kvinnor på rad medan läkaren, Gordon och Alan grötmyndigt diskuterar deras tillstånd och granskar röntgenplåtar. Barngängets odiskutable ledare är David (en status som i och för sig lika gärna skulle kunna bero på att han är Gordons son). I den mån byns kvinnor får tjäna en roll, efter att de först blivit ofrivilligt gravida och därefter tvingats bära och föda fram barnen, är det som känslomässiga kontraster till sina avkommor. För vilka riktiga barn skulle bete sig så känslokallt mot sina mödrar som David gör mot Anthea?

Village of the Damned är en intressant och välberättad historia, däremot vet jag knappt om jag skulle kalla den för en skräckfilm. Så här nästan 60 år senare har den snarare antagit thriller-toner och barnens överdrivna leverans sticker förstås en del i ögonen. Men ändå väl värd en titt, skulle jag säga.