alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

På det hela taget följer filmen boken väldigt nära, från den märkliga jobbintervjun i London till den ståtliga egendomen Bly på brittiska landsbygden (lantluften är ju så nyttig för de små) och de änglalika syskonen Flora och Miles.

Men regissör Jack Clayton sätter ändå relativt omedelbart sitt bomärke på filmen genom att inte följa James berättarram utan istället inleda med en helt svart skärm samtidigt som en tunn barnröst som sjunger en sorglig sång om två älskande, ett gråtande pilträd och döden (till och med innan vi får se den välbekanta 20th Century Fox-loggan, de första biografmaskinisterna som visade filmen trodde att det var något fel på den). Förtexterna åtföljs av ett par enkelt bedjande kvinnohänder.

Tyvärr tycker jag att filmen, när den väl kommer igång, överger en hel del av den här effektfulla enkelheten för att övergå i ett fullkomligt överlastat effektsökeri. Berättelsen är ett ymnighetshorn av memento mori-symboler, smällande fönster, atonal flöjtmusik, utblåsta ljus, knirkande dörrar, läskiga vindar, speldosemusik, kroppslösa röster, fladdrande gardiner, åskknallar, vilt flaxande duvor och hällande regn. För min del skapar detta överflöd ingen som helst stämning, bara irritation.

Så nej, tyvärr kan jag inte tycka att The Innocents är någon särskilt bra skräckfilm eftersom den inte blir läskig på någon fläck. Men det tyckte jag i och för sig inte att The Turn of the Screw heller var. Det boken däremot har som talar till sin fördel är beskrivningen av vår huvudpersons krypande paranoia och osäkerheten hos mig som läsare huruvida hon gör rätt i att tolka sin omgivnings reaktioner och uttalanden som hon gör.

Det här är förstås notoriskt svårt att få fram på film och Clayton har tillsammans manusförfattarna William Archibald (som skrev en pjäsadaption av boken ett tiotal år tidigare), Truman Capote (se på fan!) och John Mortimer därför valt att växla över sin historia på ett lite annat spår. Om jag verkligen anstränger för att inte fastna i vinkeltvolten ”det är ju inte som i boken” tycker jag nog att det faktiskt är en ganska lyckad förändring, om än mer övertydlig än James monumentala tvetydighet. Detta speglas också i förändringen av titeln — tvetydigheten i frasen “the turn of the screw” har ersatts av fullt fokus på barnen, “the innocents”.

Det är först när det visas upp för mig som jag inser att Miles ständiga hänvisningar till sin guvernant som ”my dear” kan tolkas som ett mer vuxet ömhetsbevis. Vår huvudpersons rädsla för att den lille pojken ska lyckas fördärva (“corrupt”) henne redan innan han kommit till Bly synes plötsligt inte lika lätt att skratta bort. Den köttsliga sidan av relationen mellan den förra guvernanten miss Jessel och den stilige men ondsinte Peter Quint (”handsome…and obscene”) görs också tydligare. Som en konsekvens av slutsatsen att barnen är mer eller mindre besatta av sina plågoandar antar då förstås också relationen mellan Miles och hans nu levande guvernant ett oroväckande drag. Det är möjligen den här obehagliga stämningen som skulle tala för genrebeteckningen “skräckfilm”.

The Innocents är föga oväntat mycket välgjord, Clayton jobbar mycket med både ljus och skugga samt forcerade perspektiv. Kulisser och kostymer är fläckfria. Men eftersom jag hade svårt att komma in i stämningen fastnade jag heller inte särskilt mycket för Deborah Kerrs insats som filmens huvudperson. Enda gången det egentligen bränner till är i en av de sista scenerna mellan henne och den unge Martin Stephens som spelar Miles i Blys ångande orangeri.

Nej, ska vi snacka övernaturlig svart-vit skräckfilm föredrar jag helt klart Robert Wises The Haunting som kom två år senare.

Annonser