alt. titel: Rob Zombie’s Halloween, Halloween – The Beginning, Halloween. El origen

Med lite tid över innan 1 oktober gjorde sig kompletistgenen hörd och krävde att jag stillade den där lilla gnagande irritationen över att inte ha sett ”hela” Halloween-serien. På något sätt känns det som om Rob Zombies två Halloween-filmer aldrig riktigt har fått vara med och leka med de andra barnen.

Vilket väl i och för sig kan ses som en parallell till filmen i sig. Rob Zombies Michael är nämligen heller inte en grabb som leker särskilt bra med vare sig människor eller djur. Japp, för den som mot förmodan hade missat det är Zombies Halloween en remake av Carpenters original med lite extra origins-material inslängt i mixen.

Carpenter bjöd oss bara på en kort glimt av vad som måste ha varit Michael Myers uppväxt: ett icke-remarkabelt men stadgat medelklasshem och icke-remarkabla men stadgade medelklassföräldrar. Så icke Rob Zombie som omedelbart drar igång med rockmusik, misär, missbruk, inscesttendenser samt psykisk och lättare fysisk misshandel mellan såväl föräldrar som föräldrar och barn. Av någon anledning fastnade jag särskilt för ömhetsbetygelsen ”I will skull fuck the shit out of you!”

Nej, det vore väl synd att säga att Zombie med subtila medel vill måla upp en bild som eventuellt skulle kunna förklara varför den unge Michael Myers vid pass tio års ålder är en grabb som bara älskar sin mamma och sin lillasyster. I övrigt är hans liv och värld ett stort, svart hål. Den är cancer. Vilket alltså innebär att när det är dags att återskapa vad som framställs som Carpenters mord no 1, det av storasystern Judith, har Michael redan tagit livet av otaliga husdjur (får vi anta), en jämnårig mobbare, Judiths pojkvän och sin egen pappa.

Man kan tycka vad man vill om denna enkla poppsykologi. Det är fullt möjligt att tolka det som att Zombie trivialiserar ”riktig” psykisk ohälsa. För min del uppfattar jag det inte som om filmen vill få mig att tycka synd om Michael. Däremot blir jag faktiskt obehagligt berörd dess beskrivningar av först skrik-misären hemma, sedan en pojke som undan för undan sjunker ned i något svårartat disassociationssyndrom, börjar se allt mer ovårdad ut, blir allt tystare och till slut vägrar att visa sig utan en mask för ansiktet. Ur ett rent skräckperspektiv tycker jag att hans hemgjorda masker är smarta eftersom de i mina ögon blir scary as fuck. Mycket läskigare än den klassiska vita William Shatner-varianten.

Jag har sett denna Halloween-version en gång förut och mindes den som helt ok, kanske för att jag inte oförbehållslöst älskar allt och alla i Carpenters original. Vid denna omtitt måste jag säga att det omdömet står sig. För att vara en 00-tals-skräckremake på ett extremt välkänt och älskat original är Halloween anno 2007 riktigt bra, om inte annat för att jag tycker den med sin inledande origins-historia är läskigare (eller åtminstone obehagligare) än originalet. Att det finns folk som inte ens vill erkänna att filmen existerar men uppenbarligen inte reserverar samma bottenlösa avsky för Halloween: Resurrection blir för mig obegripligt.

Men visst, Zombie gör det han gör bäst och mer eller mindre ersätter Carpenters nervpirrande spänning med rakt upp och ned brutalitet. Samtidigt är det vissa dödsfall som faktiskt avslutas förhållandevis snabbt, som sker utanför kameran eller som vi inte får se up close and personal. Vilket förstås innebär att Zombies Michael kan skörda en betydligt högre dödssiffra än hans föregångare.

Skådismässigt möter vi en blandning mellan Zombie-bekantingar som Bill Moseley, Sid Haig och Sheri Moon Zombie (förstås) samt mer ”vanliga” fejs som Ken Foree, Dee Wallace, Udo Kier och Clint Howard. Donald Pleasence är utbytt mot Malcolm McDowell, vilken faktiskt lyckas framstå som mindre galen än sin föregångare. Vi ser Brad Dourif i rollen som sheriff Brackett och han gör en ovanligt nedtonad prestation.

För oss Halloween-vana var det lite kul att se Danielle Harris igen, men den här gången som Annie Brackett. Törs jag erkänna att jag faktiskt gillar Zombies tjejtrio (Laurie-Annie-Lynda) bättre än Carpenters? Jag skulle också vilja lyfta Daeg Faerch i rollen som den unge Michael, han lyckas för min del utstråla en hel del obehag med sitt ofta ganska tomma ansikte (innan masken kommer på, vill säga).

Missförstå mig rätt, jag påstår inte att Rob Zombies Halloween-remake är en perfekt film eller ett mästerverk. Den är ofta övertydlig och här finns även andra snedsteg, varav det största är att han fortsätter sin historia efter att Carpenters tog slut. I det segmentet blir saker och ting alldeles för utdragna och den skakiga handkameran lite för entusiastisk. Jag förstod mig heller inte alls på korsklippningen mellan en trick or treat-övergiven Michael som pojke och en strippande mor samtidigt som vi fick höra den klassiskt gälla Nazareth-låten som försäkrar oss att ”Love hurts”.

Men jag tycker ändå att Zombie gör filmen till sin egen på ett mestadels vettigt sätt. Att han sedan är avsevärt mer förtjust i white trash-creeps än Carpenter någon sin kunnat föreställa sig får man nästan lov att acceptera.

Final girl: Scout Taylor-Comptons Laurie är långtifrån lika tantprudentlig som Jamie Lee, vilket Zombie gör (över)tydligt redan i sin presentation av henne. Samtidigt är hon en kärleksfull dotter, en bra kompis och en ansvarstagande barnvakt. Plus en imponerande handlingskraftig final girl. Men jag undrar om Zombie reserverar ett Texas Chain Saw Massacre-slut för sin hjältinna? Alltså en överlevare i fysisk bemärkelse men med ett totalt psykiskt sammanbrott.

Historik/psykologi: Som sagt, Zombie är ganska utförlig på den här punkten. Samtidigt skulle jag inte påstå att han prompt sätter ned foten i antingen arv eller miljö utan labbar med lite både-och. Till skillnad från en mer återhållsam Carpenter-Michael är det också helt uppenbart att denne Michael gillar att döda.

Men hans ultimata mål är hela tiden Laurie och jag vet inte om Zombie här vill antyda animalistiska egenskaper hos Michael? Han sniffar nämligen på kuvertet hon lämnar vid ”the Myers house” (vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja köpa det rucklet?!). Att sedan förutsätta att han lokaliserar Laurie via doftspår känns som den minst osannolika förklaringen till hur det kommer sig att han hittar fram till henne samt hennes nära och kära.

Vapen: Med den enorme Tyler Mane (dryga 2 meter lång) som Michael känns det fullt rimligt att denne förlitar sig ganska mycket på ren handkraft. Men alla former av stick- och huggvapen funkar också bra.

Killer-o-vision: Nope, det har Zombie lämnat helt åt sin föregångare

***

Idag tror jag minsann att Filmitch letat reda på en riktig klassiker. Klicka här för att se vilken.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween! Sista chansen! Å andra sidan är ju ett patreon-stöd the gift that keeps on giving, så det finns all anledning att hänga kvar i det gänget. One of us, one of us!