alt. titel: Instängd, The Descent: Nedstigningen, The Descent – Nedstigning til helvede

Ett år har förlupit sedan den tragiska olycka som berövade Sarah både make och dotter. Livet har börjat återgå till någon slags normalitet och hon har blivit övertalad av kompisgänget att hänga med på en enkel grottforskningstripp i Appalacherna.

Eller ja, den skulle ha varit enkel. Men det visar sig att att Juno, som lagt upp hela resan, tyckte att det kunde vara kul att upptäcka ett helt nytt grottsystem tillsammans. Vilket det säkert också hade varit om det inte vore för att gänget snart finner sig instängda, med vägen tillbaka igenkorkad tack vare ett mindre ras. Nu är frågan hur de ska hitta ut igen, om det ens finns ett sådant alternativ.

Hade skräckfilmspubliken missat Neil Marshall i samband med Dog Soldiers var det ingen större risk att man skulle göra det igen med The Descent. Regissörens andra film skrällde rejält på biograferna under sommaren och hösten 2005, både tack vare en helkvinnlig rollbesättning och ett rykte om att vara läskigaste-filmen-ever.

Själv var jag lite nyfiken på hur den skulle hålla, med tanke på att jag tydligare tyckt mig se ett par av skavankerna i Dog Soldiers vid omtitten. Emellertid det tar inte lång stund innan jag känner mig helt trygg i Marshalls händer. Förvisso är själva upptakten, med den hemska olyckan, lika klassisk som exempelvis konflikt-scenen mellan kapten Ryan och Cooper. Men sedan börjar friskare vindar blåsa och jag är helt med på färden, ända från den första återträffen i bergsstugan som tycks klart mysigare inuti än vad den verkade vara på utsidan. Marshall har helt enkelt lyckats plocka med sig allt han gjorde rätt i Dog Soldiers och göra det ännu bättre (tyvärr utgör slutet ett undantag till den regeln).

Alla tjejerna har en bra kemi tillsammans och även om det inledningsvis kan vara lite svårt att hålla isär dem, olika hårfärg och dialekter till trots, är det till stor hjälp för realismen att jag inte ser ett enda bekant fejs bland dem. Inte heller har många av dem lika renodlade personlighetsdrag som de olika truppmedlemmarna under sergeant Wells. Undantagen i det fallet är förstås först och främst den psykiskt sköra Sarah i Shauna Macdonalds skepnad samt extremrisktagarna Juno (lämpligt namngiven, ska det visa sig) och Holly, vilka spelas av Natalie Mendoza och Nora-Jane Noone.

I samma minut som Juno börjar fira sig ned i grottan är The Descent ren och skär skräckfilmskompetens. När jag såg filmen första gången tyckte jag helt klart att dess inledande halva var betydligt värre än dess senare, när Marshall enbart jobbar med något så ”enkelt” som klaustrofobin i att befinna sig i trånga utrymmen under jord. Jag tycker även den här gången att grottskräckisen aldrig blir mer skrämmande än scenen när Sarah får panikångest över känslan att sitta fast.

Men när jag nu vet vad som komma skall kan jag samtidigt, faktiskt hela filmen igenom, njuta av ett oerhört gediget kameraarbete och välkomponerande scener. Regissören har behållit den skakiga handkameran från Dog Soldiers men kompletterat den med både extrema närbilder för att förstärka känslan av att nästan fastna i de trånga grottgångarna, ett synnerligen välfungerande found footage-grepp samt en roterande kamera som betonar intrycket av att inte veta vad som är upp eller ned när man hänger i ett rep.

Vissa teman har fått hänga med från varulvsfilmen (samt eventuellt ett litet, ynka vargyl i början. Jag vill i alla fall gärna tro det). Ett ensligt Skottland har bytts ut mot ett lika ensligt USA (fun fact: Dog Soldiers spelades in i Luxemburg medan The Descent filmades i Skottland) och jag tycker att Marshall den här gången lyckas göra ett (ännu) bättre jobb med att framställa fienden som ett (rov)djur, vilket agerar på rent instinkt. Till de här delarna lägger han en, i sammanhanget, trovärdig psykologisk utveckling. Eller kanske snarare retardering, för mot slutet har våra protagonister förvandlats till något som är nästan lika primitivt och ren överlevnadsinstinkt som sina antagonister.

Antagonister, vars utseende gav upphov till ett icke föraktligt antal Gollum-referenser när det begav sig. Rimliga liknelser med tanke på att ett liv under jord, skyddad från allt vad dagsljus heter, gynnar vissa egenskaper och funktioner. Jag ser dem alltså inte så mycket som Andy Serkis-kopior, utan som plausibla extrapoleringar av redan existerande troglofauna.

Neil Marshall lyckades med det ovanliga tricket att skapa en uppföljare som till och med var bättre än debuten. Råare och mer skoningslös än Dog Soldiers är det inte svårt att förstå hur han kom att räknas med i regissörsgruppen som av filmkritikern Alan Jones döptes till Splat Pack (inkluderar också bland andra Alexandre Aja och Greg McLean). Man kan bara hoppas att Marshall får en chans att upprepa The Descent-konstsycket.

Undras om Filmitch hittat något lika bra i amerikansk frontier-miljö?