Doctor Sleep (2019)

Danny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.

Men till och med en man som Danny når till slut botten och för hans del innebär det att han sätter sig på en buss och hoppar av i den lilla staden Frazier, New Hampshire. Här börjar han så sakteliga att bygga ett nytt liv för sig själv med jobb på ett hospice och täta AA-möten.

Men trots sina traumatiserande barndomsupplevelser kan Danny inte helt stänga av sina övernaturliga krafter och kommer på så sätt i kontakt med Abra Stone, en flicka med samma förmågor. Hon hotas dock av en vampyrliknande grupp kallad True Knot som livnär sig på barn som Abra. Nu måste hon och Danny hjälpas åt för att oskadliggöra barnaätarna och deras ledare, Rose the Hat.

Med filmer som Ouija och serier som The Haunting är Mike Flanagan knappast någon duvunge när det kommer till spökfilmer. Här har han alltså plockat upp facklan från både Stephen King och Stanley Kubrick. Jag har inget minne av att King lyckades särskilt bra i försöken att återknyta kontakten med sin egen berättelse i uppföljaren Doctor Sleep. Flanagan har i sin tur det kanske lite bättre förspänt eftersom han kan skapa en uppföljare så att säga i flera steg. Både genom att återknyta till Kings litterära förlagor och Kubrick filmiska original.

Eller också handlar det om att jag (som så många gånger tidigare) har lättare att svälja historien när jag är beredd på vad som komma skall. I vilket fall som helst känner jag mig klart mer tillfreds med Doctor Sleep som film än som roman. Plötsligt känns inte kombon Danny Torrance och True Knot lika krystad, vilket i och för sig gör titeln desto mer kryptisk eftersom den enbart hänvisar till Dannys yrkesliv, oberoende av True Knot och Abra.

Med en rappare takt som fokuserar på händelseutvecklingen bryr jag mig heller inte så mycket om att rollfigurernas karaktärsutveckling (i den mån det finns någon överhuvudtaget) är lövtunn. Flanagan har till och med sett sig föranledd att klämma in en scen där Ewan McGregors Danny på ett AA-möte uttryckligen måste berätta att han kanske, eventuellt, möjligen kanaliserar sin salig far Jack med sitt supande.

Kings bok var som bäst i början när han beskrev hur Danny Torrance gjorde sitt bästa för att förstöra även sitt vuxna liv. Ni vet, den socialrealistiske King. Flanagan klarar av den delen ganska så raskt för att Danny ska komma fram till Frazier och börja kommunicera med Kyliegh Currans Abra samtidigt som True Knot-gruppen gör sin grej.

Den unga Curran gör faktiskt en riktigt bra insats som Abra, detsamma gäller Rebecca Ferguson som Rose the Hat. Ewan McGregor känns mer tveksam, både för att hans fejs är lite för välbekant och för att han faktiskt börjar kännas lite för gammal i den här typen av roller (han är ju ändå ett helt år äldre än jag!). Jag vet att han är en bra skådis men han får som sagt var ganska lite att jobba med i Flanagans manus.

På det hela taget blev Doctor Sleep en överraskande funktionsduglig filmprodukt med tanke på förlagan. Visst finns här både ett och annat att invända mot men det hela känns hyfsat stabilt och påkostat. Jag tyckte dessutom att det var tilltalande att Flanagan valde att exempelvis låta en Nicholson-snarlik skådis spela Jack Torrance istället för att förlita sig på CGI.