Fanny och Alexander (1982)

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

A Girl Walks Home Alone at Night (2014)

alt. titel: Dokhtari dar šab tanhâ be xâne miravad

När jag nu hade sett en iransk skräckfilmsdebut kunde jag väl lika gärna följa upp med en annan dito? Eller ja, ”Iran” är faktiskt en sanning med modifikation vad gäller nationalitet i fallen Under the Shadow och A Girl Walks Home Alone at Night. Den första filmen är producerad i Storbritannien, Jordanien samt Quatar och den andra i USA. Så mer anglosaxiska än iranska om vi ska vara petiga. Språket som talas är dock persiska i bägge fallen.

Hasse & Tage – en kärlekshistoria (2019)

Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Måndags-Ekman: Flickan från tredje raden: Historien om en ring (1949)

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

Måndags-Ekman: Hets (1944)

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

X2: Ljudböcker i korthet (1939 & 1955)

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Efterskalv (2015)

Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!

***

Runt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.

Moulin Rouge (1952)

Underkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!

Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.

Höstsonaten (1978)

Det skulle knappast krävas någon utbildad psykolog för att inse att det stundande mötet mellan Eva och hennes mamma är något som kommer att kräva en kraftansträngning från prästhustrun. Det nervöst flickaktiga pladdret innan hon läser upp inbjudningsbrevet för att få sin makes godkännande på det. Det faktum att hon fått vetskap om att moderns livskamrat gått bort från en gemensam bekant, inte från lilla mamma själv. Det aningens för översvallande välkomnandet när mammas Merca till slut rullat in på gårdsplanen.

Persona (1966)

Kan man någonsin lita på känslorna hos en duktig aktör? Hur ska man kunna veta att det som utspelas i personens ansikte och beteende är äkta? Och hur ska man kunna känna sig säker på att denna person inte i sin tur studerar sina medmänniskor som infusorier under lupp för att hitta uttryck och känslor som förr eller senare kan visa sig användbara på scen? Är det helt enkelt inte så att skådespelare ständigt bär mer eller mindre uppenbara masker, ständigt spelar en roll, ständigt är en persona istället för en person?