Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!

***

EfterskalvRunt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag hellre ser bra misärfilmer som Tjuvheder och Efterskalv än halvflamsiga farskomedier som inte gör någon människa glad. På samma sätt som kvalitet inte borde ha en genusstämpel borde den inte heller ha en komedi/tragedi-stämpel.

För visst är Efterskalv en misärfilm. Det kommer knappast som någon större överraskning att historien om John som flyttar tillbaka till någon västsvensk byhåla efter att antingen ha suttit på psykiatrisk klinik eller i ungdomsfängelse inte slutar med att samhället sluter honom i sina kollektiva armar och allt är förlåtet.

Det dröjer nämligen ett tag innan vi som publik får veta det som alla i Johns närhet är plågsamt medvetna om – vad han gjorde för att ha suttit på den där institutionen som han nu är utsläppt från. Det som däremot omedelbart blir klart är att alla utom hans närmaste familj (pappa och lillebror Filip) inte tycker att han sotat tillräckligt mycket för det han gjorde. I skolan åtföljs både John och Filip av blickar, kommentarer och fnissande klungor. Den enda som kan tänka sig att umgås med John är Malin och det enbart beroende på att hennes familj flyttade efter att John gjorde det han nu gjorde.

Själva händelseutvecklingen i Efterskalv är alltså inte särskilt nyskapande men det är heller inte poängen med filmen som jag upplever den. Regissör och manusförfattare Magnus von Horn har istället lagt allt krut på att beskriva en kultur som i någon mån kanske kan förklara det som hänt.

Journalistfilmen Spotlight pratade om en hemlighetshållande och tystande struktur inom den katolska kyrkan. I Byhåla är det inte mycket som är hemligt men här finns likväl en kultur av tystnad, av icke-samtal. De få vuxna vi får träffa beter sig alla som att John bara ska kunna gå tillbaka till sitt gamla liv och det är inget man behöver orda särskilt om. Att exempelvis en psykologkontakt kanske skulle kunna vara en bra idé i en sådan situation finns inte på Byhåla-kartan. Inom den förhärskande och kvävande mansbilden går det bara att konstatera att John är arg, inte att prata om varför John är arg. Att uttrycka ilska genom att slåss är kanske inte ok men ändå betydligt mer accepterat än att försöka prata om saken. Och samtidigt som man förstås tycker synd om John är Filips utveckling nästan ännu mer hjärtslitande.

Han börjar filmen som en rätt känslig och öppenhjärtig liten kille för att i brist på respons från både pappa och storebror långsamt sugas in i mönstret som dikterar att kvällarna spenderas med att titta på när de stora killarna sladdar med Volvon på skolans fotbollsplan. Bilarnas ständiga följeslagare är förstås brudarna och jag upplever att Efterskalv är tydlig med vilken syn på detta främmande kön vi kan komma att vänta oss av Filip. Hur skulle han kunna se något annat när övningskörande söner får följande biltips av sina välvilligt skockande fäder: ”Treat her like a lady. I med pinnen nu bara”? Inom några år är det Filip som hånflinande kommer att sitta längst bak i skolbussen och insinuant sjunga ”Ont, det gör ont…” på ett sätt som gör klart att texten inte alls handlar om kärlek.

Efterskalv är en ovanligt välfunnen titel. Ibland är det inte den kataklysmiska händelsen i sig som innebär slutet utan alla de där små efterföljande skälvningarna som raserar en redan instabil konstruktion.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser