The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Nej, Marlowe är verkligen ingen sprakfåle. Han har någon slags integritet eller stolthet i förhållande till sitt aktuella uppdrag och sina kunder men är annars fylld av resignation eller rent av vämjelse inför sina medmänniskors korrupthet. Särskilt som den då kommer till uttryck i den avloppsbrunn som är L.A. Här finns ingen godhet eller generositet. De människor som på något sätt gör ”det rätta” gör det allt som oftast för att de är för fega att göra något annat. Det handlar sällan om en rörelse mot godhet så mycket som en rörelse bort från obehagliga konsekvenser. I bästa fall kan man hitta en slags missriktad kärlek, men det är en känsla som bara leder till att egoismen och girigheten får ett ännu vidare spelrum. Du har egentligen bara att välja mellan att utnyttja eller utnyttjas.

Lika välbekant som den här dystra atmosfären är den allt mer intrikata historien som nystar upp sig bara för att Marlowe börjat dra i en tråd. Vilken i slutänden inte visar sig har särskilt mycket att göra med det ursprungliga mysteriet eller frågan.

Lyssningen på The Big Sleep ledde för min del mest till ett stort sug efter att se filmen eftersom det är närmast omöjligt att ta del av historien och språket utan att se Humphrey Bogart framför sig. Språket och stämningen är omisskännliga men jag kände mig efter ett tag ganska mätt på dem och hade lite svårt att bli helhjärtat engagerad. Det var kul att pröva på en äkta Chandler men för min del blev tyvärr boken inte riktigt så omvälvande som dess rykte gör gällande.

The October Country (1955)

När jag inte kände med helt tillfreds med Ray Bradburys klassiker Farenheit 451 blev jag av bloggkollegan Filmitch rekommenderad att försöka med ett par av Bradburys noveller istället. Av någon anledning tyckte jag mig minnas titeln The October Country så den fick det bli. Fast lite fuskig känns samlingen eftersom femton av de nitton noveller redan hade getts ut i samlingen Dark Carnival från 1947. Herr Bradbury (eller kanske mer sannolikt hans förläggare) var alltså inte främmande för lite rejäl recycling.

Nåvälan. Wikipedia kallar novellerna ”macabre” och jag har inga större problem att skriva under på den beteckningen. Åtminstone av de här novellerna att döma tycks Bradbury obönhörligt fascinerad av Döden i alla dess olika former och uppenbarelser. Den ende som saknas torde vara den klassiske schackspelaren men honom tog ju å andra sidan Bergman hand om (”Du är matt…i nästa drag”).

I likhet med både Farenheit 451 och Something Wicked This Way Comes skapar Bradbury en svårslagen stämning i all det han skriver, fördelen med novellerna är att själva formatet tvingar honom att komma till saken betydligt snabbare.

The October Countrys mest välkända bidrag torde vara klassikern ”The Man Upstairs” där lille Douglas tar chansen att rensa en av mormors hyresgäster på samma sätt som mormor rensar middagskycklingen. Själv fastnade jag för ”The Scythe” där Bradbury tar sig an en icke-schackspelande men lika klassisk dödsgestalt.

Fortfarande kan jag känna att Bradbury är mer stämning än substans för min smak men ska jag fortsätta med författaren är noveller helt klart vägen jag ska följa.

Annonser