You are currently browsing the tag archive for the ‘Edward Hyde’ tag.
alt. titel: Torment, L’épreuve
Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.
Annonser
alt. titel: Atom Age Vampire
Den ”exotiska dansösen” Jeanette får ovälkommet logebesök efter sitt vanliga nummer. Personen i sig är förstås välkommen eftersom det är Jeanettes älskare Pierre men hans besked får henne att totalt tappa fattningen. Han deklararerar frankt att han nu kommer att kasta loss från Jeanette både bokstavligt (han är sjöman) och bildligt. Detta eftersom den unga kvinnan trots uttalat ultimatum från Pierre fortsatt med sitt ”so called profession”.
Nämen, ser man på… Gick det kanske inte att med lite våld, vilja och rejäla mängder CGI att pressa in en skurkfilm i det pågående vampyrtemat?
Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.
Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »
Publicerad i Västerbottens Kuriren i april 1996
Tre av de mest kända och klassiska skräckromanerna kom alla inom samma århundrade: Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde samt Dracula. Efter Coppolas och Branaghs mycket bokstavstrogna filmversioner av den sista och första har nu Stephen Frears bestämt sig för att ta itu med det mittersta verket, det som sysselsätter sig med människors godhet och ondska och omöjligheten för det ena att existera utan det andra.
Trots att fotografen i denna produktion heter Ruttenberg i efternamn är slutresultatet allt annat än det. Men med en regissör som Victor Fleming och skådisar som Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna borde man kanske egentligen inte vara så förvånad.
Livet leker för Harry Jekyll (trots att förtexterna illavarslande nog har tonsatts med Bach Toccata och Fuga i D-moll). Han bryr sig inte om att hans kollegor ser med en viss skepsis på hans vilda idéer om människans tudelade själ. Istället finner han stor tillfredsställelse i sitt läkarkall där han får små fattiga men guldlockiga flickor att gå igen och han är förlovad med den älskligaste flickan i världen, Muriel Carew. Det enda molnet på Harrys i övrigt bländande blå himmel skulle i så fall vara att Muriels far, den konservative general Carew, inte vill låta de unga tu gifta sig med en gång. Han tycker att Harry är lite för excentrisk för hans dotter.
Sir George Carew är lite tveksam inför sin dotter Millicents uppvaktare Dr. Henry Jekyll. Visst är han en redig karl, men kanske lite väl fin i kanten. Ingen kan väl ändå vara så präktig som Henry tycks vara – när han inte forskar ägnar han tiden åt sin fria fattigmottagning i en av Londons sämre bemedlade stadsdelar.
Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.
That’s what HE said!