You are currently browsing the tag archive for the ‘Edward Hyde’ tag.
alt. titel: Torment, L’épreuve
Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.
Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.
Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.
Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.
Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.
Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.
Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.
Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.
Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.
Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.
Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)
Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.
Annonser
alt. titel: Atom Age Vampire
Den ”exotiska dansösen” Jeanette får ovälkommet logebesök efter sitt vanliga nummer. Personen i sig är förstås välkommen eftersom det är Jeanettes älskare Pierre men hans besked får henne att totalt tappa fattningen. Han deklararerar frankt att han nu kommer att kasta loss från Jeanette både bokstavligt (han är sjöman) och bildligt. Detta eftersom den unga kvinnan trots uttalat ultimatum från Pierre fortsatt med sitt ”so called profession”.
Nämen, ser man på… Gick det kanske inte att med lite våld, vilja och rejäla mängder CGI att pressa in en skurkfilm i det pågående vampyrtemat?
Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.
Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »
Publicerad i Västerbottens Kuriren i april 1996
Tre av de mest kända och klassiska skräckromanerna kom alla inom samma århundrade: Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde samt Dracula. Efter Coppolas och Branaghs mycket bokstavstrogna filmversioner av den sista och första har nu Stephen Frears bestämt sig för att ta itu med det mittersta verket, det som sysselsätter sig med människors godhet och ondska och omöjligheten för det ena att existera utan det andra.
Trots att fotografen i denna produktion heter Ruttenberg i efternamn är slutresultatet allt annat än det. Men med en regissör som Victor Fleming och skådisar som Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna borde man kanske egentligen inte vara så förvånad.
Livet leker för Harry Jekyll (trots att förtexterna illavarslande nog har tonsatts med Bach Toccata och Fuga i D-moll). Han bryr sig inte om att hans kollegor ser med en viss skepsis på hans vilda idéer om människans tudelade själ. Istället finner han stor tillfredsställelse i sitt läkarkall där han får små fattiga men guldlockiga flickor att gå igen och han är förlovad med den älskligaste flickan i världen, Muriel Carew. Det enda molnet på Harrys i övrigt bländande blå himmel skulle i så fall vara att Muriels far, den konservative general Carew, inte vill låta de unga tu gifta sig med en gång. Han tycker att Harry är lite för excentrisk för hans dotter.
Sir George Carew är lite tveksam inför sin dotter Millicents uppvaktare Dr. Henry Jekyll. Visst är han en redig karl, men kanske lite väl fin i kanten. Ingen kan väl ändå vara så präktig som Henry tycks vara – när han inte forskar ägnar han tiden åt sin fria fattigmottagning i en av Londons sämre bemedlade stadsdelar.
Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.
That’s what HE said!