Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

En tid senare sitter Birger på tåget på väg till västkusten och träffar då på den unga och livliga Eva Berg, husmor på internatskolan Ringsala. Han vill bli omhändertagen, hon vill ta om hand. A match made in heaven. Och ändå… Månne är det bara för att Evas kollega på Ringsala, Rolf Nordmark, skulle kunna ge sig själv en redig fläskläpp för att Birger hann före med att fria till Eva, men visst är det ändå något skumt med den nybakade maken?

Mer Hasse Ekman, fler positiva överraskningar. Till att börja med blir jag glad av att se Stig Järrels namn i förtexterna till Lågor i dunklet eftersom han enbart tack vare Med dej i mina armar och Första divisionen seglat upp till en favoritplats bland skådisar. Men den här gången är det inte komedi som gäller och det blir raskt uppenbart att hans glada leende länder sig precis lika bra till att istället vara maliciöst och elakt när hans Birger bereder sig på att ge en av sina busiga elever anmärkning.

Han fortsätter sedan att stå i fokus resten av filmen och med en sådan tyngd på axlarna måste jag erkänna att han svajar lite nu och då. Manuset kräver ganska stora känsloutbrott, en hel del smygande (där jag inbillar mig att Ekman tillåtit sig bli inspirerad av regissörer som Fritz Lang) och lite väl många scener där han måste flacka oroligt med blicken när omgivningen pratar om den pyromanivåg som hemsöker Ringsala.

För det är nämligen detta som änkefru Anna Charlotta fruktade: hennes Birger ser sig som en person vilken inte är begränsad av de komplex och hämningar som hemsöker alla andra människor. Han är sann mot sig själv, vilket framförallt innebär att han futtar på lador när han är upprörd över något. Hans ångest(hantering) och dess koppling till relationen med Eva är knappast något som Ekman beskriver med någon större subtilitet men det gör å andra sidan inte Lågor i dunklet till en dålig film. Vars titel förövrigt blir en del av det tydliga berättandet eftersom lågorna som flammar i dunklet inte bara är de som konkret slår upp från byggnaderna som Birger bränner upp utan också de vanföreställningar som fladdrar omkring i hans hemlighetsfulla hjärna.

Som av en ren slump råkar Edvin Adolphsons Rolf Nordmark vara Ringsalas biologilärare och han får därvid möjlighet att föreläsa för gossarna om hur obalans i hjärnans hormonproducerande körtlar kan ge upphov till skumma sinnelag. Eftersom han senare, tillsammans med Järrel, får möjlighet att diskutera denna sak i termer av ”övermänniskor” undrar jag om det ändå inte fanns en tanke hos Ekman att också lyfta lite på den nazistiska filten som fortfarande låg blöt och tung över både Europa och Ryssland.

Fast i ett underhållningssammanhang, för Lågor i dunklet är en helt ok thriller (vars psykologiska inslag i och för sig är mer spännande än den faktiska händelseutvecklingen) med en hel del oerhört sympatiska detaljer. Överhuvudtaget tycker jag mig notera att Ekman återigen har väldigt bra hand med mellanmänskliga relationer och skådespelardynamik. Utbyten och samtal flyter för det mesta på anmärkningsvärt naturligt. Jag älskade exempelvis samspelet mellan Hugo Björne och Linnéa Hillberg som rektor och rektorska vid Ringsala. Inför en middagsbjudning pladdrar han glatt på om det lilla ”anförande” han tänkt hålla medan hon himlar åt sin egen spegelbild på ett sätt som gör det kristallklart för tittarna exakt vad hon tycker om sin makes, allt för välbekanta, påhitt.

Som vanligt är det också intressant att notera genusmässiga skiljelinjer i så här pass gamla filmer. Jag blir positivt överraskad av att det faktiskt är Hugo Björnes rektor som får säga till den överbekyddande Inga Tidblads Eva att hennes Birger väl är karl nog att koka sitt eget morgonkaffe?! Samtidigt fäller samme Björne den i backspegeln extremt problematiska åsikten att en vansinnigt svartsjuk make är den ”finaste komplimang en ung fru kan få”. En åsikt som helt uppenbart inte alls sågs som det minsta problematisk eller ett varningstecken, utan tvärtom något man skrockade lite överseende åt. Ja, se den ungdomen…

Förutom det där med övermänniskotanken avslutas också Lågor i dunklet på ett sätt som ges extra eftertryck med tanke på när den är gjord (även om det rent filmiskt kanske inte är det mest eleganta som skådats). Dels låter Ekman kameran panorera över ett antal ansikten under en julotta, ansikten på de medmänniskor som Birger Sjögren i sin hybris deklarerat att han skiter fullkomligt i. Jag vill gärna tolka Ekmans bildval som en markering att en sådan åsikt inte är acceptabel. Dels får Hugo Björne hålla att avslutande tal där han hoppas att det kommande året ska visa sig mindre bekymmersamt än det nyss gångna. Då känns det som sentida tittare ganska tungt att veta att året bara var 1942.