alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

På scen, alltså. Sture Anker själv är tyvärr alldeles livs levande där han vankar runt på teatern och inväntar de nedgörande recensionerna. Men han är inte ensam, där finns också den hemlighetsfulla flickan från tredje raden med en alldeles speciall ring på vänstra handen.

Genom att berätta om ringens vandring från person till person under tio års tid vill hon, likt ängeln Clarence Odbody, övertyga den livslede Sture om att livet inte är riktigt så tomt på mening som han kommit att uppleva det.

Jahapp, där hade vi i likhet med både Kungliga patrasket och Banketten ytterligare en kommentar från Hasse Ekman till sin publik och sina kritiker. Åtminstone är det lätt att se saken på det viset när Flickan från tredje raden inleds med en teaterslutscen där skådespelaren gjuter sitt hjärteblod just innan ridån faller. Publiken är dock måttligt imponerad och tycker nog ändå att den där Anker förbanne mig var bättre när han höll sig till komedi.

I de samtida recensionerna av Flickan från tredje raden ser jag många uttalanden om Hasse Ekmans förhållande till Ingemar Bergman. Filmen sågs som ett försök från Ekmans sida att konkurrera med sin tungsinte kollega. Eftersom jag själv inte är något större fan av hr. Bergman hade jag ärligt talat inte en tanke på vare sig honom eller hans filmproduktion under titten på Ekmans film.

Det räckte så bra med att se en väl utförd version av denna typ av antologi- eller episodfilm, sammanhållen av ringen, Eva Hennings uppenbarelse samt den återkommande melodislingan ”Denna ringen, den ska vandra”. Sammantaget funderar berättelserna på om det ändå finns något som skulle kunna kallas öde, försyn, Guds vilja, eller vad man nu väljer för begrepp. Inblandat i den mixen finns också hypotesen att det ibland kan vara bättre att leva med en lögn än att behöva konfronteras med den bistra sanningen om den ändå inte leder någonvart.

I alla delar finns Eva Henning med som fru Fortuna eller något annat slags mytologiskt väsen som möjligen enbart åser människornas förehavanden men kanske också orkestrerar dem mer eller mindre genomgripande.

Ämnet och tonen i själva ramberättelsen må vara nog så allvarlig men på det hela taget upplever jag Flickan från tredje raden som en väldigt underhållande film, med många underfundiga repliker och ordvändningar. Ekman har ett lätt handlag och får ofta fram snabba budskap med små medel. Sonja som obekvämt vrider sig i fåtöljen och dumsnälle maken Gusten som bara tror att det handlar om att hon inte tycker om deras gäst, målarkludden Kalle. När det i själva verket är uppenbart för alla och envar att det är precis tvärtom. Vilket Kalle i och för sig med eftertryck sedan bekräftar genom att tvinga till sig en kyss från Sonja så fort Gusten kliver ut i köket för att blanda till en ”pinne” (jävlars vad de konjaksgroggade på 40-talet!).

Jag skulle vilja påstå att klassperspektivet också har hängt med från Banketten. Är det några figurer vilka framstår som direkt osympatiska är det de champagnedrickande och hasardspelande generalkonsulerna och bankdirektörerna. Folk som tror att de kan behandla andra som handelsvaror bara för att de själva har gott om pengar och social status. Människor som till skillnad från butiksföreståndare Antonsson inte njuter av sina pengar eller ser till att göra mesta möjliga av dem (oavsett hur man kommit över dem, ska tilläggas).

Samtidigt är en av filmens styrkor att det inte är överdrivet moralisk. Sjuksköterskan Maj har inga problem med att ha ett ogift förhållande med läkaren Edvin och blir heller inte straffad för det. Dansflickan Topsy är ärlig med att hon föredrar äkta smycken framför äkta känslor och framstår trots detta inte som någon renodlat dålig människa. Fredrik Antonsson undkommer helt vedergällning från sin synd (jag försöker hålla det någorlunda spolierfritt här, så kom inte och klaga på halvkvädna visor…). Och även om champagnefolket i slutänden förlorar till mer värdiga (or are they…?!) vinnare har de inte en tanke på att dra sig ur uppgörelsen. Spel är spel!

Jag fastnade ju tidigt i min Ekman-odyssé för Stig Järrel men banne mig om regissören inte lyckats ge mig ytterligare en favorit i Hilda Borgström. Hon har hängt med ända från Lågor i dunklet där hon i en kort scen icke desto mindre imponerade som änkefru Anna Charlotta Sjögren, tillika pyromanmoder. Flickan från tredje raden är vad jag kan se hennes sista film men än en gång imponerar hon med sina korta inhopp som Vilma Andersson. Föredetta operadansös och ringens första ägare. En kvinna som ser tillbaka på ett liv där hon alltid stod på tå men trots det inte räckte till för en prima ballerina-position.

Innan vi lämnar Flickan från tredje raden måste också det rent visuella nämnas. Ekman har ju tidigare varit förtjust i att jobba med skuggor och perspektiv men här upplever jag att det kompletteras med en närmast episk vision. Då tänker jag särskilt på den breda scenen från brospannet där två män står färd med att ta sina liv, inramade av pyloner. Antingen har Ekman utvecklats eller också har han bara fått en helt annan budget att leka med. Snyggt är det hur som helst.

Återigen har jag med mig två filmspanare som tyckt till: Jojjenito och Fripps filmrevyer