Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fanny och Alexander (1982)

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Höstsonaten (1978)

Det skulle knappast krävas någon utbildad psykolog för att inse att det stundande mötet mellan Eva och hennes mamma är något som kommer att kräva en kraftansträngning från prästhustrun. Det nervöst flickaktiga pladdret innan hon läser upp inbjudningsbrevet för att få sin makes godkännande på det. Det faktum att hon fått vetskap om att moderns livskamrat gått bort från en gemensam bekant, inte från lilla mamma själv. Det aningens för översvallande välkomnandet när mammas Merca till slut rullat in på gårdsplanen.

Persona (1966)

Kan man någonsin lita på känslorna hos en duktig aktör? Hur ska man kunna veta att det som utspelas i personens ansikte och beteende är äkta? Och hur ska man kunna känna sig säker på att denna person inte i sin tur studerar sina medmänniskor som infusorier under lupp för att hitta uttryck och känslor som förr eller senare kan visa sig användbara på scen? Är det helt enkelt inte så att skådespelare ständigt bär mer eller mindre uppenbara masker, ständigt spelar en roll, ständigt är en persona istället för en person?