You are currently browsing the tag archive for the ‘Plox’ tag.

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Annonser

I am legendEn man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

Läs hela inlägget här »

Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.

Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.

Headern är gjord av Dogday Design.

***

I am legendAtt ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.

Läs hela inlägget här »

Malmö filmdagar-picUnder en sen augustivecka fick jag och mina filmspanarkollegor (se nedan) privilegiet att kunna delta på evenemanget Malmö Filmdagar, arrangerade av bland andra Svenska Filminstitutet och ett gäng olika filmdistributörer. SFI ska ha ett stort tack för att vi fick den här fantastiska möjligheten.

Tre dagar och summa summarum tolv filmer senare är det inte utan att jag känner mig lite sliten, men det är givetvis en upplevelse som jag aldrig skulle vilja vara utan. Alla filmerna (vilka var fler än de tolv som jag själv mäktade med) som visades under dagarna kommer att gå upp på svenska biografer under hösten i större eller mindre omfattning.

Texter om filmerna kommer att portioneras ut här på Rörliga bilder och tryckta ord lite pö om pö, allt eftersom premiärdatumen närmar sig. De kommer att utmärka sig genom symbolen som åtföljer det här inlägget.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDen här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

HitchcockDen store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

Läs hela inlägget här »

Imorgon är det 17 maj. För att hedra brodernationen kommer härmed ett inlägg om en av alla de utmärkta norska filmer som producerats de senaste åren. Visst känns det som om vi ligger i lä just nu? Kanske dags att återuppliva Helmer Bryds gamla nidvisa för att få lite bättre självkänsla genom att slå på andra?

***

alt. titel: Trolljägaren, Trollhunter

För ett tag sedan rullade den norska Huvudjägarna på bio, en berättelse om en polerad men ändå primitiv storstadsvärld. Ett betydligt mindre polerat men bedövande vackert och vilt Västnorge får man istället stifta bekantskap med i Trolljegeren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skyskrapan brinner!

Hur firar man bäst den sköna unionen mellan en nymornad TV-box som får in TCM och en inspelningsbar hårddisk? Med en klassisk katastroffilm förstås! Ända sedan The Towering Inferno gick som en liten – wait for it… – löpeld genom bloggosfären för något år sedan (fast jag kan bara hitta Fiffi och Jojjenito som skrivit om den. Och Plox, fast mycket tidigare.) har jag varit nyfiken på denna katastroffilmernas katastroffilm och nu var det äntligen dags.

Läs hela inlägget här »

Vissa filmer sprider sig med blixtens hastighet, och även jag blev biten av The Innkeepers-viruset. Och hade jag nu en gång sett filmen, var det ju lika bra att lägga ut texten om den även om det kommer lite i bakvattnet av TiK, filmitch, Fiffi, Plox och Movies-Noir. Och även om den därmed petar undan den traditionella fredagssågningen.

***

The show must go on, ända in till det bittra slutet. Så även på The Yankee Pedlar Inn som trots förestående konkurs och nedläggning fortfarande håller andra våningen öppen för gäster. De få som nu letat sig fram till vad som förefaller vara en rätt anonym småstad i nordöstra USA.

Läs hela inlägget här »

Samantha börjar så smått ångra att hon tog det här, i backspegeln misstänkt, välbetalda barnvaktsjobbet. Framförallt som uppdragsgivaren inte dyker upp till deras första träff, sedan visar sig bo mitt ute i ingenstans och dessutom har ljugit om jobbet. Det är nämligen inget barn som ska vaktas utan en åldrig moder, vilken dock försäkras (återigen, i backspegeln, misstänkt ivrigt) inte vara till något besvär alls.

Läs hela inlägget här »

Jag var en djävulskt skoltrött student som mer eller mindre sov mig igenom hela gymnasiet, vilket givetvis visade sig på mina betyg där i slutändan. Men nu gick det ju inte så illa för det, jag började jobba dagen efter studenten och känner mig ganska nöjd ändå. Men nu är jag alltså tillbaka i skolbänken och känner verkligen ett sug att åtminstone åstadkomma någon form av slutbetyg. Så vad har detta med filmen Hets att göra tänker ni då? Inte så mycket egentligen. Förutom att jag såhär året efter att ha sett filmen kan förhålla mig till den på ett något annorlunda sätt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, The Stranger
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser