Mrado, Jorge och JW. Niklas, Mahmud och Thomas. Natalie, Martin och Jorge igen. Tre gånger tre karaktärer. Ingen kan i alla fall klaga på Jens Lapidus ambition.

I succédebuten Snabba cash får vi som sagt följa Mrado, medlem i ”juggemaffian” och bland annat ansvarig för att se till att garderobsverksamheten på Stockholms krogar drar in ordentligt med pengar. Problemet är bara att Mrado tycker att han förtjänar en högre position inom organisationen och det gör att han kommer på kant med Radovan Kranjic, the big boss himself.

Jorge har också lyckats komma på kant med herr R, men inte förrän han genomfört en spektakulär rymning från Österåkeranstalten. Det hade kanske varit slut med Jorge om han inte blivit upplockad av JW – stekarwannabe från totalt ohippa Robertsfors. Handelsstudenten som för att kunna hålla jämn takt med sina östermalmskompisars dyra vanor börjar sälja lite lagom med kokain. Bara för att liva upp festerna och utelivet. Alla drar ju linor i alla fall, så varför skulle inte JW kunna förena nytta med nöje?

Aldrig fucka upp blir något av ett mellanspel där Lapidus låter oss stifta bekantskap med tre män, vars vägar möts i ett magnifikt slutcrescendo. Före detta legosoldaten Niklas mår inte så jättebra när han kommer hem till Sverige efter vändor i mellanöstern, han måste hitta ett nytt krig att slåss i. Mahmud vill få snabba resultat här i livet, oavsett om det gäller att bygga muskler eller skaffa pengar. Han träffar Niklas när denne pucklat på Mahmuds systers pojkvän. Och jämsides med Niklas och Mahmud genomför ordningspolisen Thomas sin egen lilla undersökning som kommer att göra honom till en klassisk privatspanare för Palmemordet.

Trilogin avslutas med Livet deluxe, där vi återser både Jorge och juggemaffian, den här gången i skepnad av Radovans dotter Natalie. Jorge har betalat sin skuld till samhället, försöker verkligen att leva hederligt men så fruktansvärt tråkigt som det är att försöka vara hederlig är han snart på väg med huvudet före in i tung brottslighet. Vi snackar VTR – värdetransportrån.

Natalie lever ett ganska bekvämt liv med guldplätterade kreditkort, svindyra handväskor och Parisresor. Fram till den dag hennes far flyger i luften på grund av en lönnmördares bilbomb och det blir upp till Natalie att axla hans mantel. Inte helt enkelt eftersom det finns konkurrenter om klädesplagget.

Polisen Martin samarbetade med Thomas i hans tidigare efterforskningar i Aldrig fucka upp men har nu fullt upp med att arbeta undercover för att komma JW in på livet. Killen som så desperat vill tillhöra en exklusiv klick är nämligen på väg att mucka från fängelset och från polisens sida är man övertygad om att han har rejäla skumraskaffärer på gång. Poängen är att Martin är infödd i den värld som JW försökt penetrera sedan tonåren, Östermalmsinvånarna, eliten.

DN:s recensent Jens Liljestrand rönte en viss uppmärksamhet med sitt lätt ironiskt skrivna omdöme om Lapidus sista bok i Stockholmstrilogin. Och medan recensionen kanske tar en del enkla poänger kan jag inte låta bli att tycka att det ligger något i den implicita kritiken. Den korthuggna staccatostilen, som helt klart gör Snabba cash till en läsupplevelse, känns i Livet deluxe inte längre riktigt lika fräsch och fräck. Lite som att Lapidus fastnat i gamla hjulspår.

Dessutom är författaren så barnsligt förtjust i liknelser att det säger sig själv att alla inte kan bli lika fiffiga. Men då kanske man skulle ta och redigera boken (det gäller nämligen främst Livet deluxe) lite hårdare istället, stryka några av älsklingarna som inte är särskilt välfunna för att vara ärlig. Att någon skriker som en ”kaffeskållad gris” är lite påhittigt, detsamma gäller iakttagelsen att en bil från kriminalvården är lika sällsynt i Djursholm som en Skoda. Men när skämt börjar bli lika ”gamla som pensionärer” eller folk följer sin ledare som ”dagisbarn efter en dagisfröken”, då känns det som om Lapidus liknelesegenerator tagit en i och för sig välbehövlig semester.

Men advokaten fyller sina totalt 1 400 sidor (inbundna upplagorna) med mer än bara korthuggna meningar och mer eller mindre upprörda utrop. Som spänningsromaner är alla tre delarna täta och bladvändarvänliga. Tricket att väva fram och tillbaka mellan tre olika huvudkaraktärer funkar, trots att det ger oändliga möjligheter till cliffhangers. Händelseutvecklingarna håller en hög nivå och generellt känns Lapidus miljöbeskrivningar trovärdiga. Men då är jag å andra sidan inte särdeles välbekant med varken de övre eller undre skikten av den Stockholms-värld där vi hela tiden befinner oss.

Kvaliteten på karaktärerna varierar. Jag undrar lite över att JW inte tycks ha några större problem med att övergå från att sälja några gram till kompisar till att planera distributionen av kilovis med kokain. Jag funderar också lite på om Natalie Kranjic verkligen kan ha varit så ovetande om vad hennes pappa egentligen sysslade med. I hennes egna resonemang låter det nämligen inledningsvis som om den högt älskade fadern mest pysslar med lite innovativ skatteplanering. Samtidigt tycks hon knappast uppröras av det hon möter när hon tränger allt djupare in i juggemaffians labyrinter – smuggelcigaretter, droger, hot, utpressning och prostitution.

Till en början hade jag särskilt svårt att ta till mig Aldrig fucka upp eftersom de tre vi får möta – Mahmud, Niklas och Thomas – är så osympatiska. Eller i alla fall puckade. Medan jag inte kunde identifiera mig med JW:s ambition i Snabba cash tyckte jag ändå att jag fick en viss förståelse för hans heta längtan att tillhöra societetsgräddan. Men Mahmuds ständiga val som helt säkert fuckar upp hans liv förstår jag inte. Inte heller Niklas fixering vid det krigiska livet med alla dess förkortningar och egendomliga deviser eller för all del Thomas fixering vid sin privata utredning som får honom att försumma både jobb och familj. Å andra sidan fanns där i alla fall en underhållande konspirationsvinkel.

Men efter ett tag har jag vant mig (eller blivit avtrubbad, hur man nu väljer att formulera det) och även Aldrig fucka upp glider ned lätt och geschwint. Det är också den boken som får mig att inse att alla Lapidus titlar egentligen är sina historiers antiteser. I princip all jakt på snabba cash är futil, alla fuckar upp sina liv konstant och något livet deluxe finns verkligen inte, varken för hederliga eller kriminella. Fast när Lapidus avslutar sin mastodonttrilogi är de hederligas antal ärligt talat i ett avsevärt underläge.

Böckernas kvalitet följer i stort sett samma ordning som deras publicering. Snabba Cash är bäst och känns fräschast. Aldrig fucka upp sticker iväg på en egen liten tangent som kanske inte är hellyckad, men åtminstone rätt spännande. Att slutcrescendot påminner väldigt mycket om det i Snabba cash kan man nästan förlåta. Livet deluxe är inte dålig, men klart sämst av de tre.

För medan Jorges perspektiv förvisso är både fängslande och deprimerande på en och samma gång verkar Lapidus ha gått igång riktigt ordentligt på konceptet Stockholm noir och det blir aaaaningens lite för mycket Stockholmsporr av det hela. Jag förstår att gärningsmannaperspektivet löser förklaringsbehovet (eller twisten om man så vill) som uppkommer mot slutet, men det känns ganska gammalt. Dessutom luktar eget beröm illa. I Livet deluxe får man möjlighet att rynka lite på näsan i alla fall när en biograf visar trailer för Snabba cash II – mer fånigt än kul. Och, som jag noterat tidigare, man hinner bli lite trött på Lapidus stil i höjd med bok nummer tre.

Men i slutänden är alla tre böckerna som sagt trevliga kriminal- och spänningsromaner, vilka väl försvarar sin plats i den svenska tsunamin som är denna genre.

Snabba cash

Aldrig fucka upp

Livet deluxe

Annonser