Fanny och Alexander (1982)

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Alltnog, nu var det dags. Inte så konstigt att den överdådiga produktionen är en av de Bergman-filmer som fortfarande oftast låter tala om sig. Gräddan av svensk skådiselit, ingen möda sparad på vare sig scenografi eller kostymer och en förhållandevis lättillgänglig framställning. Vi snackar knappast Persona-nivå på symbolspråket här.

Och visst blev även jag tjusad – hela anrättningen är otroligt läcker vad gäller både utseende och rollprestationer (men så vann den också Oscars för foto, art design och kostymer). Med lite filmtittarerfarenhet innanför västen fäste jag mig sannolikt mer vid just prestationerna än jag skulle ha gjort för kanske tio-femton år sedan. Janne Malmsjös sammanbitna kyla är förstås svår att missa eftersom den står som en lysande sky runt karln så snart han är i bild.

Men tack vare bloggkollegan Jojjenito tittade jag också lite extra på Gunn Wållgren (är Helena Ekdahl Sveriges svar på Maggie Smiths Violet Crawley?). Det kan ibland kanske vara lätt att missa henne bredvid Jarl Kulles bullrige direktör eller Christina Schollins nervösa gråtattacker. Men ge henne en monolog eller ett diktstycke att deklamera och rösten går banne mig raka vägen in i både hjärna, hjärta och mage. 40 år efter inspelningen… Då snackar vi yrkeskompetens. Annars är jag personligen oerhört svag för Mona Malm och här får jag chans att gilla både prestation och rollfigur. Malms Alma är levnadsglad och rejäl men tar ändå ingen skit från sin patologiskt pigvänsterprasslande make.

Så, hur ska man kunna återge fem timmar film? Ingmar Bergman-film, icke desto mindre? Jag är inte kvinna nog att fixa den biffen, det finns dessutom många andra som gått igenom hela konstycket i detalj. Så den här gången väljer jag att fokusera på två överraskningar som Fanny och Alexander bjöd på. En som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan och en som egentligen inte borde ha varit så överraskande.

Efter en stunds bekantskap med den strame biskop Edvard Vergérus (särskilt i spelet mellan honom, Alexander och Alexanders nervösa mamma Emilie) slår det mig: han är ju för fasiken pastor Harry Powell från The Night of the Hunter! Ok, så Malmsjö har inga knogtatueringar men vi har en religiöst anstruken skurk som nästlar sig in i en familj, hotar barnen samt ”dödar” deras mamma (spolieralert för The Night…).

Nu är ju inte Malmsjös biskop uppfyllt av rent penningabegär, utan istället av en oböjlig tro på sin egen rättfärdighet och att hans handlingar har Guds fulla stöd. Vilket förstås gör honom ännu obehagligare. Mitchums pastor låtsas bara vara det biskopen är på riktigt. Bägge männen använder dock Guds ord för att få som de vill, bara med lite olika bakomliggande motiv.

Kopplingen till The Night… ledde mig vidare till funderingar på det gotiska där Fanny och Alexander utan tvekan är en oerhört rik källa att ösa ur. Skulle det gå att till och med hitta någon slags nordisk gotiskhet att matchar The Nights… sydstatsdito? Eller kanske i alla fall en Bergman-gotik? Fanny och Alexander är ingen skräckfilm (”horror”). Den innehåller däremot hemska inslag, vilka jag emellertid uppfattar som menade att inge tittaren med andra känslor än ren skräck – förundran, psykologisk insikt, sorg, fruktan, melankoli (”terror”). Just det sista är ett särskilt utmärkande drag för den gotiska traditionen och jag upplever att det genom hela filmen också löper stråk av melankoli (möjligen med undantag för den närmast bisarrt extravaganta epilogen).

Om jag utgår från de gotiska kategorier som Mattias Fyhr spaltar upp i sin avhandling De mörka labyrinterna är det inga större problem att checka av i princip varenda en för Fanny och Alexanders del. I och med att vi får uppleva mycket via Alexander har framställningen en hög grad av subjektivitet. Vi är med honom när biskopen tar honom om nacken som en olydig kattunge, när han ser sin döde far och när han med morbid förtjusning berättar en spökhistoria för att uppröra den snipiga Justina. Syskonens utsatthet, vilken de inte gjort det minsta för att förtjäna, blir också ett tydligt tecken på en avsaknad av högre ordning. Gud är död och länge synes det som om varken andliga eller jordiska krafter kan rädda Emilie och hennes barn.

Redan prologen ger tydliga fingervisningar om förfall, undergång och olösbarhet med det tomma huset och en nonchalant (eller trött?) släpande lieman. Den klassiska julmiddagen i alla ära, men visst är det mycket prat om såväl själsligt som kroppsligt förfall? Och när Alexanders pappa Oscar väl dragit sin sista suck är han oåterkalleligen död, i alla fall i den bemärkelsen att han inte längre kan skydda sina barn.

Gotiken gillar till slut sin labyrintiska mystik, vilken också finns i övermått i filmen. Både bokstavligt och bildligt, med allt från Isak Jacobis vindlande lager till symboliskt berättande till könsöverskridande skådespelare.

Ska jag se om Fanny och Alexander skulle det i så fall vara för att kunna gräva djupare i den myllan. De fem timmarna flöt på utan några större problem, men efter denna titt är filmen ingen jättefavorit. Jag kan se dess hantverksmässiga kvaliteter men det fanns också delar som jag inte är särskilt sugen på att återbesöka (förhållandet mellan Lydia och Carlchen, i princip hela sekvensen hos Jacobi, epilogen). Det jag främst tar med mig är prestationerna från skådespelarna jag nämnde tidigare. Plus att det för drygt hundra år sedan tamejfan var riktiga Uppsala-vintrar med snö och 20 minusgrader (samt märkligt mycket dagsljus för sexdraget en juldagsmorgon).

Titta också gärna in hos bloggkollegan Jojjenito som inte bara genomfört ett otroligt ambitiöst Bergman-projekt utan också dykt djupare ned i just Fanny och Alexander. Det var minnet av de utläggningarna som gav mig incitamentet att till slut sätta mig ned med filmen.

4 reaktioner till “Fanny och Alexander (1982)”

  1. Denna gillar jag men har bara sett den korta versionen. Tänkte se den långa nu under julen men så minns jag den oerhört sega sista aktern hos Jacobi där blev det segt så jag la tiden på annat

  2. Nej, just den delen var ingen jättefavorit. Men såvitt jag förstått på Jojje finns det åtminstone en scen som är klart sevärd och som saknas från den ”korta” versionen

  3. Kul att du tog dig an den, och 5-timmarsverionen som sig bör. Och tack för ping! 🙂

    Eftersom du nu uppskattar skådespelarnas prestation så pass mycket (förutom vissa undantag *host*Kulle*host*) tror du att du gillade den mer eftersom du såg den nu, snarare än för 15 år sen?

    Intressant spaning om Tras… The Night of the Hunter. Klart att biskopen är Powell.

    Gotik och Bergman alltså. Mm, de flesta sekvenserna från biskopsgården andas nog en stram nordisk gotik, jag håller. Pernilla Wahlgren spelar ett spyende spöke, bara en sån sak. Och råkade nu se att Uppsala domkyrka är ett exempel på tegelgotik. Om jag spontant funderar på resten av Bergmans filmografi och försöker söka efter gotik så kommer t ex Vargtimmen upp. Ja, och kanske även Viskningar och rop.

    Om sista akten hos Jakobi. @filmitch Jag älskar nästan allt med den! Ismael (den farlige), marionetterna, korridorerna att gå vilse i, alla prylar.

    Plus då den scenen som är bortklippt från bioversionen. Det är när Jakobi för Fanny och Alexander läser en ur sin bok med berättelser, tankar, visdomsord och böner. Erland Josephson levererar och jag satt som i trance. Berättelsen finns att läsa här: https://aminahocine.tumblr.com/post/52755902614/isaks-historia

  4. @Jojjenito: Klart som korvspad att jag pingar — utan dina inlägg hade det garanterat inte blivit någon titt. Och tack för en matig kommentar!

    Ja, jag tror att jag har blivit bättre och bättre att (åtminstone ibland) uppskatta enkilda skådisprestationer även om filmen som sådan eller historien inte är lika bra.

    När det gäller gotik tror jag man måste hålla tungan rätt i mun. Dels har vi gotiken som äldre konstform (konst, arkitektur, musik osv), dels har vi gotisk fiktion som är ett senare påfund. Det luriga är ju att F&A innehåller båda 🙂 Jag hade ärligt talat inte ens tänkt på att tex domkyrkan är en gotisk byggnad. Men samspelet mellan den sas regelrätta gotiken och gotiskt berättande grepp skulle man säkert kunna göra väldigt mycket av i F&A. Jag trodde nog att du gillade Josephsons lilla berättelse, det kändes som en Jojjenito-scen.

    Och med tanke på att typiskt gotiska berättande grepp som sagt exempelvis är en atmosfär av undergång och förfall känns det inte särskilt svårt att få det att passa in på Bergmans filmografi, n’est-ce pas?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.