Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Och det är en högst kärleksfull blick, inte bara för att den påstår sig beskriva en sällan skådad 30-årig kärlekshistoria. Prominenta kulturpersonligheter en efter en (bland andra Lena Olin, Henrik Dorsin, Petra Mede, Jan Guillou och Göran Greider) betygar hur samarbetet mellan Tage Danielsson och Hasse Alfredsson formade och förbättrade såväl kulturliv som själva Sveriges själ. Hyllningarna är så pass unisona att jag på rent pin kiv börjar känna mig lite motvalls. Är de allt för stora ikoner för att det ska vara möjligt att vara kritisk mot dem, deras produkter och deras engagemang eller handlar det verkligen om att det faktiskt inte finns något att vara kritisk mot? Förutom då kanske att de intervjuade männens söner menade att papporna ibland kunde ta över lekar och göra dem till sina egna. Just ja, någon använder också vid ett tillfälle ordet ”naiv” i samband med det politiska engagemanget.

Själv har jag verkligen inte tillräckligt med kunskaper för att säga vare sig bu eller bä i frågan men så sysselsätter sig Hasse & Tage – en kärlekshistoria också främst med det filmens titel anger. Alltså att beskriva en av allt att döma både kärleksfull och produktiv relation, inte rota fram enskild skit om de som ingick relationen.

I ett inledande ljudklipp får Hasse Alfredsson prata om hur han ofta ser människor som vågor i den meningen att alla är i någon mån lika – alla vågor slår mot stranden förr eller senare. Men samtidigt är varje individuell våg just det – en individ. Först blir jag inte riktigt klok på vad citatet ska stå för men genom hela filmen går just den tanken som en röd tråd – att själva grejen med Hasse-å-Tage var att de var både olika och lika på precis rätt sätt för att kunna komplettera och sporra varandra. Den bilden sammanfattas oerhört charmigt på slutet genom en teckning i Per Åhlins omisskännliga stil där Hasse och Tages respektive huvuden visar sig dölja den andre.

Som dokumentär är filmen otvivelaktigt välgjord då den lyckas vara både kronologisk och tematisk. Det kronologiska är emellertid ganska svepande och den som förväntat sig en noggrann katalogisering av deras respektive produktioner lär bli besviken. Istället används klipp från exempelvis Ägget är löst, Äppelkriget, Släpp fångarne loss…, Gula hund och 88-öresrevyn för att understryka det resonemang som för tillfället förs, må det sedan handla om politiskt engagemang eller familjetragedier i form av döda närstående.

Både framställningen och många av de intervjuade intygar hur nära förknippade Hasse-å-Tage var med den svenska folksjälen och folkhemsbygget. Eftersom jag själv är född i början av 70-talet och alltså växt upp med deras humor ständigt närvarande är även dessa slutsatser något som jag har svårt att ifrågasätta. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med distans för det.

Det jag däremot börjar fundera på är förutsättningarna för deras genomslag och eftermäle. Dels verkade de i ett land betydligt mer präglat av enhetlighet och monokultur. De flesta svenskar kunde på onsdagens lunchrast diskutera vad som visats på TV under tisdagskvällen. Dels fanns det en begränsning i vilka sociala frågor som nådde eller fick genomslag Sverige och i och med det en viss enkelhet. Någon av de intervjuade (tror det var Lena Olin) nämner exempelvis att duon alltid ställde sig på de utsattas sida. Det förutsätter ju att det finns en tydligt utsatt person eller grupp, vars status som utsatt dessutom är generellt accepterad. Inte heller den enhetligheten upplever jag finns idag. På gott och ont har världen (och med den alla frågor som kan kräva ens engagemang) blivit större än den var på 60- och 70-talen.

Hasse & Tage – en kärlekshistoria är svår att tycka illa om eftersom den så uppenbart älskar den kärlekshistoria som den vill beskriva. Samtidigt har jag svårt att se att det är en film för andra än de redan frälsta. På min visning var det en stor del av publiken som fullständigt kollapsade av skratt så fort en Lindeman-karaktär yppade så mycket som en mening. Jag må vara fördomsfull, men jag tror inte att skrattarna var personer födda på, säg, 00-talet. Eftersom filmen bara visar väl valda snuttar av den humor som var kärlekshistoriens produkt är jag tveksam om den skulle få folk som aldrig hört talas om vare sig Tage Danielsson eller Hasse Alfredsson att fatta grejen. Särskilt inte som jag upplever att deras mest livskraftiga arv består av humor som man behöver få lite tid att tänka på.

Men visst kan väl de redan frälsta också få en egen film? De som följer filmens känslomässiga kurs tillräckligt tajt för att tillsammans med bland andra Lena Olin och Daniel Alfredsson bli lite tårögda vid minnet av de bägge männens bortgång och tanken på att de och deras humor inte längre finns ibland oss? För alla andra är det bara att hoppas att nutida profiler som Özz Nujen, Kalle Lind eller Henrik Dorsin kan kläcka tillräckligt med tankeväckande referenser för att även nya generationer ska bli nyfikna på vilka de där Hasse-å-Tage var för ena typer.