La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

Och nu har även jag sett detta uppenbara mästerverk. I den mån det finns en handling rör den sig över ungefär 24 timmar i makarna Pontanos liv. Giovanni är uppburen författare medan det är mer oklart vad, om något, Lidia gör. Av innehållet i La Notte att döma, går hennes dagar främst ut på att vandra omkring i ett ganska trist Milano eller stå och på håll iaktta personer eller folksamlingar. Beroende på hur pass välvillig man själv är som betraktare ser hon permanent melankolisk, fjär eller sur ut.

Men för all del, inte heller Giovanni tycks vara någon större lustigkurre. Föga förvånande framstår parrelationen som definitivt på upphällningen. Mitt intryck är att enda anledningen till att de två fortfarande är tillsammans är för att ingen av dem lyckats uppbåda orken som krävs för att de ska gå skilda vägar.

Nej, finkulturkonsumenter världen över och Mr. Kubrick får ursäkta, men det här var för jävla trist. La Notte ska tydligen vara en typisk Antonioni-produktion i det att den ”abandon traditional storytelling in favor of visual composition” (vilket förvisso är en filmstil som jag finner notoriskt svårpenetrerad). Jag har i och för sig inget emot snygg film men La Nottes utseende ligger knappast på nivån ”varje filmruta skulle kunna vara en tavla”. Här finns absolut enskilda och fascinerade bildutsnitt men de är alldeles för “few and far between” för att jag ska orka hålla något slags intresse uppe. Under sina stadsvandringar följer kameran exempelvis Jeanne Moreaus Lidia snett uppifrån och helt plötsligt passerar hon en gammal kvinna som står och äter vad som skulle kunna vara en portionsyoghurt. Oväntat? Ja. Betydelsefullt för La Nottes handling eller stämning? Inte en aning. Estetiskt tilltalande? Mja…

Det skulle mycket väl kunna vara så att jag saknar för mycket av det italienska intellektuella sammanhanget i början av 60-talet, då en del av filmen rör förutsättningarna och villkoren för Giovannis författarskap eller möjligen någon slags generell intellektualism. Marcello Mastroianni får tidigt beklaga sig över att han inte har något kvar att berätta och lite senare får han så ett erbjudande att prostituera sin talang för grova pengar åt en pompös företagare. Andens flykt eller kroppens försörjning? Parallellt med detta dilemma finns eventuellt någon önskan hos Lidia att vara intellektuell eller åtminstone uppfattas som det av Giovanni.

Överhuvudtaget kanske jag saknar för mycket att det italienska 60-talssammanhanget för att förstå mig på filmen? Eller också är det italienska, manliga 60-talsregissörer jag inte förstår mig på. Det är i och för sig en slutsats jag drar av att ha sett Fellinis 8½ och nu La Notte, så bevismaterialet är inte överväldigande. I La Notte besöker Lidia och Giovanni bland annat en vän som ligger döende på sjukhus. I samma korridor finns en ung kvinna som ger Giovanni menande blickar och sedan släpar in honom på sitt rum. Giovanni är inte sämre karl än att han kan utnyttja en uppenbart psykiskt sjuk kvinna och snart gör han hennes nakna gestalt sällskap i sjukhussängen. Men innan något hinner hända blir de påkomna av en sjuksköterska som tillsammans med en kollega raskt börjar örfila upp den nakna kvinnan (i syfte att svalka hennes upproriska libido får man anta) medan Giovanni rättar till slipsen och diskret avlägsnar sig.

Lite senare är paret på en nattklubb där det inte synes det minsta märkligt att stadgade par sitter och tittar på vad som i allt väsentligt är en strippshow även om strippan förvisso bistås av en muskulös medhjälpare enbart iförd vad som mest av allt ser ut som en vuxenblöja.

Så även om Lidia och Giovanni står långt ifrån varandra känslomässigt verkar enda sättet för Antonioni att berätta det för sin publik vara att försätta paret i sexuella situationer där de får möjlighet att tillåta sig eller avstå från att vara otrogen mot den andre. Det innebär att när det hela avslutas med en rent känslomässig upplösning upplever i alla fall jag det inte som särskilt välgrundat eller psykologiskt trovärdigt.

Men lika lite som regissören bryr sig om ”traditional storytelling” bryr han sig kanske om (psykologisk) trovärdighet? Mycket av dynamiken i La Notte är så där styltig och teatralisk som i den mest nidbildsstereotypa av Bergman-filmer. Folk säger djupsinniga obegripligheter (med andra ord: det kan mycket väl enbart vara obegripligheter) medan de stirrar rakt ut i tomma luften. Ingen tycks tala med någon annan och att någon av de medverkande skulle bränna av ett naturligt gapflabb känns lika osannolikt som att Giovanni skulle avstå från att köra bil efter att av allt att döma ha konsumerat rejäla mängder Johnny Walker på tidigare nämnda nattklubb.

Finkultur i alla ära, men lite roligt måste man väl också kunna få ha? Dags för ett nytt T-shirt-tryck: ”Antonioni hade det inte heller så roligt”?