alt. titel: Dokhtari dar šab tanhâ be xâne miravad

När jag nu hade sett en iransk skräckfilmsdebut kunde jag väl lika gärna följa upp med en annan dito? Eller ja, ”Iran” är faktiskt en sanning med modifikation vad gäller nationalitet i fallen Under the Shadow och A Girl Walks Home Alone at Night. Den första filmen är producerad i Storbritannien, Jordanien samt Quatar och den andra i USA. Så mer anglosaxiska än iranska om vi ska vara petiga. Språket som talas är dock persiska i bägge fallen.

Men det är väl också ungefär allt som förenar de här två produkterna… Under the Shadow utspelades i ett historiskt men högst verkligt Teheran, medan A Girl… förflyttar oss till det märkliga och ödsliga Bad City. Här samsas övergivna skolådevillagator med aldrig vilande oljeriggar. Vi introduceras till Arash, en ung man med svårartat James Dean-komplex. Samt en flådig amerikanare, en katt och en heroinmissbrukande far. Den sistnämndes knarkskulder gör dock att den vältatuerade langaren Saeed tar det förstnämnda från Arash som en avbetalning. Allt medan katten outgrundligt tittar på.

Men Bad City hemsöks av en ung kvinna i svart chador och en natt stöter hon ihop med Saeed. Som tar med henne hem till sin langar-vräkiga lägenhet för att ha lite kul. Hon ska dock komma att ge honom en upplevelse som han inte hade väntat sig och den där roliga stunden visar sig bli dyrköpt för Saeed.

Om jag tyckte att Jim Jarmusch Only Lovers Left Alive var lite väl pretto-vampyrig och Babak Anvaris Under the Shadow var lite ambivalent i sitt budskap? They ain’t got shit on Ana Lily Amirpour!! A Girl… är filmad i svart-vitt och introt kommer därför att påminna lite om Stranger Than Paradise. Sedan finns här vibbar av såväl Sergio Leone (Morricone-liknande musik och en ensam vampyr istället för en ensam revolverman), The Graduate (två ungdomar som tittar osäkert på varandra i någon slags slutscen) som Låt den rätte komma in (flickvampyr som träffar mänsklig pojke).

Men mest av allt upplever jag Amirpours film som om Ingmar Bergman hade återuppstått i form av en ung engelsk-amerikansk-iransk kvinnlig regissör och gjort Det sjunde inseglet med chador-vampyren istället för Döden och James Dean-wannabeen istället för Riddaren.

Alltså, vad är det med vampyrfilmer som uppenbarligen lyckas ta fram det allra sämsta av arty farty-vibb hos vissa regissörer?! Vad sade ni? Jomen självklart innehåller A Girl… också ett skumt dansnummer! Självklart ser alla lite nollställda ut. Självklart hålls dialogen till ett minimum så att skådisarna ska få goda möjligheter att istället utbyta långa, betydelsebärande blickar.

Jag hade kanske kunnat svälja den överdrivet medvetna estetiken hos A Girl… om det funnits något av en historia att sätta tänderna i (heh…). Finns det det är den i så fall alldeles för subtil för mina avtrubbade sinnen. I mina ögon finns egentligen ingen direkt händelseutveckling, filmen är avgjort outgrundlig. Och till skillnad från Under the Shadow känner jag mig inte det minsta lockad av att försöka klura vidare på egen hand.

Det känns som om Amirpour velat säga något om kvinnor eller kvinnors villkor. Kanske…? Det undflyr mig i så fall bara vad. På TV rullar ett program som vänder sig direkt till kvinnor i deras roll som mödrar och hustru. Det förekommer en prostituerad kvinna. Vår vampyr tycks bara döda män som av olika anledningar är dumma mot kvinnor. Plus att hon som sagt är klädd i chador när hon går omkring där i natten (även om den nästan mer ger intryck av en fladdrande superhjältemantel). Ska de ständiga oljeriggsfotona få oss att tänka på att de suger olja från jorden på samma sätt som hon suger blod från män? Vid ett tillfälle ber Saeed den prostituerade kvinnan om en avsugning, so maybe there’s something there…?

Vi som är lite vampyrvana känner också igen parallellen mellan kemiskt missbruk och vampyrens blodslängtan. Samtidigt verkar vampyren ha full kontroll över sin blodlust, vilket inte kan sägas om vare sig den heroinmissbrukande fadern eller Arash som lockas att ta ecstasy under en fest. Så kanske en genusgrej där också…?

A Girl… är den typen av film som säkert kan skapa en hypnotisk stämning om man nu fångas av den. Det kommer kanske inte som någon större överraskning att jag inte gjorde det. Så av tre skräckfilmsdebuter (där regissörerna dessutom stod för manus) lyckades jag skapa ihop två riktigt bra och en som…inte var det. Jag skulle inte vilja kalla A Girl… för en skräckfilm överhuvudtaget. En vampyr gör ingen skräckfilm och en chador gör ingen intressant vampyr. Inte utan sammanhang.