Moulin Rouge (1952)

Underkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!

Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.

Men i sin ensamhet, på väg hem till den obligatoriska parisiska vindskupan, kan han inte låta bli att tänka på hur han, tack vare ett ungdomligt fall nedför en trappa och det faktum att hans föräldrar var ”kissing cousins”, har en fysisk uppenbarelse som endast en mor kan älska. Inte så konstigt då att han blir ett lätt byte för den streetsmarta Marie Charlet som inte har det minsta emot att konstnären överhöljer henne med presenter och kläder i utbyte mot lite kärlek.

Inga lider så mycket som konstnärer. I alla fall inte om man ska tro på filmer om konstnärer. John Hustons Moulin Rouge försöker beskriva både Toulouse-Lautrecs professionella karriär och hans ständiga sökande efter kärlek. Den första gick mer än bra, det andra not so much. Därmed blir Henri inte bara en ivrig konjakskolkare för att döva smärtan från sina i barndomen brutna ben, utan också sin kärlekssorg.

Problemet är bara att Moulin Rouge inte lyckas särskilt väl med att skapa ett engagemang för någon av dessa delar av konstnärens liv. En liten inledande textskylt informerar tittarna om att filmen ska återuppliva Toulouse-Lautrecs geni, men det är tyvärr inte en genialitet som går igen i den fördiga produkten. Konst i sig kan vara extremt spännande, men filmer om konst eller konstnärer är knepigare.

För hur gestaltar man själva skapandeprocessen och ger filmen en stämning utöver att bara ha oändliga mängder mer eller mindre kända konstverk i bild? Moulin Rouge är ingen bra gestaltning av vare sig konst eller ett konstnärsliv. Den är heller ingen film som förmår att engagera mig som tittare i vad som händer mellan de olika karaktärerna och det är förstås ännu mer graverande.

Jag känner att jag åtminstone skulle behöva återbesöka The African Queen, för som av en händelse är Moulin Rouge den andra John Huston-filmen jag ser på kort tid och i bägge fallen stör jag mig på att framställningarna är så teatraliska. Speciellt kvinnorna i Moulin Rouge, och då alldeles särskilt Zsa Zsa Gabor som den översvallande sångerskan Jane Avril, jobbar med påklistrade skratt, stora armrörelser och en artikulering som man annars bara stöter på hos herr Bergman.

Kanske är detta en stil hos regissören som jag inte är bekant med eftersom jag sett så erbarmligt få Huston-filmer? Inte för att det spelar någon större roll när det gäller Moulin Rouge, eftersom det i så fall är en stil som gör att skådespelarna inte så mycket interagerar som agerar. Det ofta noll dynamiskt utbyte, istället har vi två karaktärer som läser sina repliker. Detta, tillsammans med det faktum att särskilt relationen mellan Henri och Marie är ryckig och konstig, gör att jag bryr mig väldigt lite om Henris eventuella hjärtesorger eller hur han hanterar dem.

Dessutom känns hela filmen rätt stel och övertydlig: scenerna där Zsa Zsa ska sjunga är uppenbarligen läppsynkade och det rätt dåligt, lille Henris fall nedför den långa slottstrappan hade kunnat platsa i en Monty Pythonsketch och även om José Ferrer är en verserad och cynisk Henri Toulouse-Lautrec är hans gestaltning av pappa Toulouse-Lautrec pinsamt usel (men det är kanske inte så lätt att spela mot sig själv som man skulle kunna tro?). Möjligen endast övertrumfad av scenerna där José som Henri helt uppenbart låtsas vara kort genom att stå på knä.

Jag såg Moulin Rouge i tron att jag skulle kunna ta del av en förlaga till Baz Luhrmanns burleskmusikal. Nu blev största behållningen istället att jag hela tiden tänkte på To Be or Not To Be eftersom José Ferrer som Henri skulle kunna dubblera för samme Ferrer som Professor Siletski.

Annons