Cecil B. Demented (2000)

Även dagens produktion var föreslagen som en kompanjonfilm till Burn After Reading, utvald av Shinypodden. Därmed har Henke inte bara pratat, utan också skrivit på Fripps filmrevyer.

***

alt titel: Cecil B., A morte Hollywood, Cecil B. Demente

Det finns gerillafilm och så finns det Cecil B. Demented-film. Regissören som inte bara själv, utan också kräver att hela hans filmteam, lever och dör för Filmen. De är “orphans of cinema”, “all part of one projector”. Under parollen “ultimate reality” är den första (och enda) tagningen den enda sanningen han är beredd att acceptera. Det enda teamet inte får göra, är att knulla. Av oklar anledning ska de alla hålla sig “celibate for celluloid”.

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Sleepaway Camp (1983)

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Fun with Freddy: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children (2016)

Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

1990 års tio bästa filmer

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

1986 års tio bästa filmer

Listdags! Idag tar vi oss tillbaka till det anrika årtalet 1986 men trots att jag var 14 hade jag ännu inte hunnit börja bli någon större filmkonsument, varför utbudet av sedda filmer känns lite magert. Men den övre halvan av min lista bedömer jag ändå som pålitligt stark. Men vad har vi innan vi kommer dit, då? Det är bara att börja scrolla…

10. Star Trek IV: The Voyage Home

Musikalvecka: Moulin Rouge! (2001)

“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”

Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.

Pecker (1998)

Pecker bär den gamla kameran med sig vart han än går. Bilder knäpps på de mest vardagliga scener i Baltimore och det är knappt han kan göra sitt jobb som hamburgervändare på The Sub Pit eftersom han alltid förlorar sig i att ta kort på hur den gula amerikanska ”cheddarn” smälter in i burgarna. Inget är för smått att fota, inte ens de pippande råttorna i soptunnan. Just ja, glömde jag att säga att det här var en John Waters-film?

Hairspray (2007)

I Baltimore är det The Corny Collins Show som gäller på TV, ett sång- och dansprogram med ”the nicest kids in town”. Huvudnumret är perfekta Amber och Link, tjejen som alla tjejer  vill vara och killen alla tjejer vill ha. Tracy Turnblad och bästa kompisen Penny Pingleton tror länge, liksom alla andra ungdomar framför TV:n att showen är en ouppnåelig dröm, men på en skoldans uppmärksammas Tracys danstalanger och hon blir snart en av de mest populära deltagarna i programmet.