You are currently browsing the tag archive for the ‘John Waters’ tag.

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.

Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.

Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.

Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).

Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.

Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.

Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.

Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.

Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.

Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.

Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

Läs hela inlägget här »

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

Läs hela inlägget här »

Listdags! Idag tar vi oss tillbaka till det anrika årtalet 1986 men trots att jag var 14 hade jag ännu inte hunnit börja bli någon större filmkonsument, varför utbudet av sedda filmer känns lite magert. Men den övre halvan av min lista bedömer jag ändå som pålitligt stark. Men vad har vi innan vi kommer dit, då? Det är bara att börja scrolla…

10. Star Trek IV: The Voyage Home

Läs hela inlägget här »

“The greatest thing/you’ll ever learn/is just to love/and be loved in return.”

Moulin Rouge 2001Till tonerna av Nat King Coles örhänge Nature Boy ansländer en ung man till Paris, dekandensens huvudstad, för att bli författare. Han är helt klar över att det viktigaste som finns i världen är kärlek och att det är det han vill skriva om. Problemet är bara att han aldrig varit kär och tydligen är han inte tillräckligt mycket av en fåtöljförfattare (*host* Jules Verne) för att därmed kunna skriva sitt magnum opus.

Läs hela inlägget här »

Pecker bär den gamla kameran med sig vart han än går. Bilder knäpps på de mest vardagliga scener i Baltimore och det är knappt han kan göra sitt jobb som hamburgervändare på The Sub Pit eftersom han alltid förlorar sig i att ta kort på hur den gula amerikanska ”cheddarn” smälter in i burgarna. Inget är för smått att fota, inte ens de pippande råttorna i soptunnan. Just ja, glömde jag att säga att det här var en John Waters-film? Läs hela inlägget här »

I Baltimore är det The Corny Collins Show som gäller på TV, ett sång- och dansprogram med ”the nicest kids in town”. Huvudnumret är perfekta Amber och Link, tjejen som alla tjejer  vill vara och killen alla tjejer vill ha. Tracy Turnblad och bästa kompisen Penny Pingleton tror länge, liksom alla andra ungdomar framför TV:n att showen är en ouppnåelig dröm, men på en skoldans uppmärksammas Tracys danstalanger och hon blir snart en av de mest populära deltagarna i programmet.

Läs hela inlägget här »

I Baltimore 1962 är det The Corny Collins Show (en gång i månaden är det ”Negro Day”) som gäller på TV. Tracy Turnblad och kompisen Penny Pingleton rusar alltid hem efter skolan till TV:n i Tracys lägenhet (ovanpå skämtbutiken Har-De-Har Hut) där Tracys mamma Edna stryker och knaprar bantningpiller. Genom att vinna en danstävling får Tracy Turnblad chans att vara med i programmet, trots att hon är ”pleasantly plump”. Där blir hon raskt ett hot mot Amber van Tussel (bland annat snor hon Ambers pojkvän, Link), med följden att Amber sprider elaka rykten om Tracy, både på showen och i skolan. Men det är snarare Tracys engagemang i integrationsfrågan som ger henne verkliga problem — med polisen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg