alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood
John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.
På 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).
Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Fortsätt läsa ”Man on Fire (2004)”
Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?
Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.
***
Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.
Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!
***
alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite
Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.
Efter Saras närmast episka totalsågning av Monsters på Glory Box var suget efter att se filmen inte så väldans stort, det ska medges. Men, som så ofta i sådana här sammanhang, låga förväntningar är verkligen inte det sämsta.
Efter ett intro med klara Cloverfield-ripoffvarningar kommer vi lyckligtvis ifrån recovered footage-genren och blir istället informerade om att en rymdsond kraschlandat i Mexico. Hädanefter är därför den landsdelen som gränsar till USA ”the infected zone” och vad som gömmer sig där, det vet man inte så noga. Hemska monster? Snälla monster? Ingenting? Lömska mexicaner som lurar på att tillhandahålla USA billig arbetskraft? För att inte parallellen ska bli plågsamt övertydlig (mer plågsam än den redan är, vill säga) har man frångått termen ”Aliens” och vi får genomgående istället se vaga TV-rapporter om ”Creatures”.
Vid det här laget är det ingen större hemlighet att poliser lever ett farligt liv i knarkkartellernas Mexico. Men frågan är om inte den hetlevrade Machete lever lite extra farligt med tanke på att han utan tvekan kör rakt in i bossen Torrez område utan att vänta på backup. Den man framförallt tycker synd om är Machetes stackars polispartner som givetvis knappt ens överlever den sedvanliga sidekicklivslängden i den här typen av film. Å andra sidan går det väl inte så himla bra för Machete heller, han får ordentligt med pisk av senor Torrez.
När jag hade sett No Country for Old Men blev jag lite sugen att se om John Sayles Texasbrottsdrama Lone Star (det måste ha varit minst tio sedan sist) eftersom det kändes som om historierna har mer gemensamt än bara södra Texas och gränsen mot Mexico.
Helt fel ut var jag inte: i bägge filmerna spelas huvudsakliga roller av stenhårda Texassheriffer, vilka sannolikt föddes iförda cowboyboots (men utan hjulsporrar får vi väl ändå hoppas, för mammas skull). Båda har ett kriminellt ramverk och det förflutna är ett viktigt element. Nyss färdigtittad känns det ändå som om det är mer som skiljer Coens och Sayles filmer åt än bara drygt tio år.
Publiceras på förekommen anledning från Jojjenito, vilken nyss hade en föredömlig genomgång av många av Bröderna Coens nya och gamla filmer, inklusive den här. Jag fick chans att jämföra film och litterär förlaga.
***
En sak är klar, uttrycket “Dead as a door knob” får en helt ny innebörd genom No Country for Old Men.
Llewellyn Moss är ute och jagar antilop när han stöter på en grupp bilar och döda män mitt ute i ödemarken. Eftersom nämnda ödemark inte ligger särskilt långt från mexikanska gränsen råder det ingen större tveksamhet om vad som hänt och på ett av bilflaken hittar Moss också mycket riktigt rejäla mängder heroin. Han är dock mer intresserad av det som heroinet skulle utbytas mot och efter en stunds sökande hittar han också en väska full med pengar, 2.4 miljoner dollar närmare bestämt.
Moss rumsterande vid platsen har dock inte gått obemärkt förbi och snart har han flera förföljare hack i häl. Han säger åt sin unga hustru, Carla Jean, att åka till sin mamma medan han ska försöka finna en slutgiltig lösning på den katt- och råttalek som nu följer. Men när en av hans skuggor är den obeveklige Anton Chigurh är frågan om råttan någonsin kommer att komma helskinnad ifrån det hela. Klart är i alla fall att en hel del lik lämnas i spåren av Moss och Chigurhs framfart.
Rörliga bilder och tryckta ord 