You are currently browsing the tag archive for the ‘Mexico’ tag.

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

I fokus står Cleo, hembiträde hos en välbärgad läkarfamilj. Rent yrkesmässigt rullar väl hennes liv på ungefär som vanligt trots att vi som tittar förstår att något är på gång inom hemmets hank och stör. Pappa Antonio ska åka på konferens till Kanda för en längre tid men mamma Sofia synes egendomligt upprörd över hans avresa. Det förekommer också en hel del dämpade (telefon)samtal med vänner och bekanta som antyder att det ligger något mer än en yrkesmässigt motiverad konferens bakom Antonios frånvaro.

Men privat sitter Cleo rejält i skiten. Pojkvännen Fermin är hängiven sin kampsportsträning men desto mindre sin flickvän när det står klart att hon är gravid. Cirkus tre sekunder efter att Cleo trevande berättat att hennes mens är sen är han puts väck och håller sig därefter undan. Det är upp till Cleo och hennes tillika övergivna kvinnliga arbetsgivare att lösa problemen.

Det är såklart ingen större överraskning att Cuarón gjort en snygg film, i svartvitt till yttermera visso (för att tydligare markera ett svunnet ”då”?), och att skådespeleriet är både naturligt och trovärdigt. Så vad sägs om att vi med en gång går vidare till innehållet? Som på ytan måste sägas vara skäligen tunt. Jag kan för all del sympatisera med att regissören passat på att göra en oerhört personlig film (han bör ha varit i ungefär samma ålder som Cleos skyddslingar 1970, 9-10 bast) men den här typen av fundersam slice-of-life fungerar oftast mycket dåligt för min del.

Jag tror mig kunna förstå att Cleos egen historia ska spegla både det som utspelas i läkarfamiljen och de nationella skeendena vid den här tiden men jag lyckas helt enkelt inte uppamma tillräckligt med intresse för att grunna överdrivet mycket på saken. Jag anar såväl nationella, historiska, sociala som etniska undertexter men känner ingen större nyfikenhet att dechiffrera dem. Till viss del skulle jag faktiskt vilja skylla på Cuaróns kamera som är uteslutanden dröjande och eftertänksam, oavsett som den är statisk eller panorerande. Den är dokumenterande och deskriptiv, vilken motverkar den personliga historia som jag uppfattar ska berättas.

Klart är att Cleos bakgrund som mexikansk indian (från Oaxaca-regionen?) spelar roll för hennes yrkesmässiga och sociala underordning på samma sätt som hennes kvinnlighet spelar roll för hennes utsatthet. Även titeln (”Roma” anspelar på bostadsområdet där Cleos familj huserar) antyder en vidare omfattning som jag känner att jag inte greppar. För annars hade väl filmen lika gärna kunnat heta Cleo eller Criada (”Hembiträdet/Husan”)?

Cuarón använder alltså Cleo som ett sorts kalejdoskop, men en uppskattning av Roma hänger ändå på att jag som tittare kan engagera mig i hennes historia, alternativt vara generationskamrat med regissören. Eftersom inget av de här kriterierna gick hem blev Roma i mångt och mycket en film där jag ungefär var tionde minut tittade på klockan för att se hur långt det var kvar till det hela skulle ta slut.

På det hela taget kändes Roma splittrad och luddig, Cuarón har klämt allt för många antydningar och referenser till sådant som jag inte har någon relation till (VSB: det mexikanska bio- och TV-utbudet anno 1970). Nej, ge mig hellre Harry Potter and the Prisoner of Azkaban eller Gravity om jag nu prompt ska se en Cuarón-film.

Här kan du lyssna på när Steffo och Fiffi podd-battlar loss om Roma. Och här kan du läsa Fiffis eget omdöme.

Annonser

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Läs hela inlägget här »

Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!

***

alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite

Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.

Läs hela inlägget här »

Efter Saras närmast episka totalsågning av MonstersGlory Box var suget efter att se filmen inte så väldans stort, det ska medges. Men, som så ofta i sådana här sammanhang, låga förväntningar är verkligen inte det sämsta.

Efter ett intro med klara Cloverfield-ripoffvarningar kommer vi lyckligtvis ifrån recovered footage-genren och blir istället informerade om att en rymdsond kraschlandat i Mexico. Hädanefter är därför den landsdelen som gränsar till USA ”the infected zone” och vad som gömmer sig där, det vet man inte så noga. Hemska monster? Snälla monster? Ingenting? Lömska mexicaner som lurar på att tillhandahålla USA billig arbetskraft? För att inte parallellen ska bli plågsamt övertydlig (mer plågsam än den redan är, vill säga) har man frångått termen ”Aliens” och vi får genomgående istället se vaga TV-rapporter om ”Creatures”.

Läs hela inlägget här »

Vid det här laget är det ingen större hemlighet att poliser lever ett farligt liv i knarkkartellernas Mexico. Men frågan är om inte den hetlevrade Machete lever lite extra farligt med tanke på att han utan tvekan kör rakt in i bossen Torrez område utan att vänta på backup. Den man framförallt tycker synd om är Machetes stackars polispartner som givetvis knappt ens överlever den sedvanliga sidekicklivslängden i den här typen av film. Å andra sidan går det väl inte så himla bra för Machete heller, han får ordentligt med pisk av senor Torrez.

Läs hela inlägget här »

När jag hade sett No Country for Old Men blev jag lite sugen att se om John Sayles Texasbrottsdrama Lone Star (det måste ha varit minst tio sedan sist) eftersom det kändes som om historierna har mer gemensamt än bara södra Texas och gränsen mot Mexico.

Helt fel ut var jag inte: i bägge filmerna spelas huvudsakliga roller av stenhårda Texassheriffer, vilka sannolikt föddes iförda cowboyboots (men utan hjulsporrar får vi väl ändå hoppas, för mammas skull). Båda har ett kriminellt ramverk och det förflutna är ett viktigt element. Nyss färdigtittad känns det ändå som om det är mer som skiljer Coens och Sayles filmer åt än bara drygt tio år.

Läs hela inlägget här »

Publiceras på förekommen anledning från Jojjenito, vilken nyss hade en föredömlig genomgång av många av Bröderna Coens nya och gamla filmer, inklusive den här. Jag fick chans att jämföra film och litterär förlaga.

***

En sak är klar, uttrycket “Dead as a door knob” får en helt ny innebörd genom No Country for Old Men.

Llewellyn Moss är ute och jagar antilop när han stöter på en grupp bilar och döda män mitt ute i ödemarken. Eftersom nämnda ödemark inte ligger särskilt långt från mexikanska gränsen råder det ingen större tveksamhet om vad som hänt och på ett av bilflaken hittar Moss också mycket riktigt rejäla mängder heroin. Han är dock mer intresserad av det som heroinet skulle utbytas mot och efter en stunds sökande hittar han också en väska full med pengar, 2.4 miljoner dollar närmare bestämt.

Moss rumsterande vid platsen har dock inte gått obemärkt förbi och snart har han flera förföljare hack i häl. Han säger åt sin unga hustru, Carla Jean, att åka till sin mamma medan han ska försöka finna en slutgiltig lösning på den katt- och råttalek som nu följer. Men när en av hans skuggor är den obeveklige Anton Chigurh är frågan om råttan någonsin kommer att komma helskinnad ifrån det hela. Klart är i alla fall att en hel del lik lämnas i spåren av Moss och Chigurhs framfart.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Selma Lagerlöf, Jerusalem

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser