Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.
Fortsätt läsa ”Fun with Freddy — You are all my children now”
För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.
Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)”
2002
Ett svårt år. Många underhållande storfilmer, men ingen som står ut som excellent. Exempel: Chicago, Spider-Man, Red Dragon, The Bourne Identity och Panic Room. Jag är i och för sig mycket förtjust i bägge tvåorna i de stora serierna som rullar under de här åren: Harry Potter and the Chamber of Secrets och The Two Towers. Steven Spielberg kommer med hela två ok filmer: Minority Report och Catch Me If You Can. Tompas framtidsdystopi tappar lite på slutet men har fram till dess en bra stämning, pluspoäng för Peter Stormares undergroundkirurg. Leo och Tompa #2 matchar i sin tur varandra fint, BOATS-historien är helt otrolig och 60-talskänslan är skön. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2002-2003”
Rörliga bilder och tryckta ord 